C.B. STRIKE: LETHAL WHITE (säsong 4) – radarparet så bra att de överskuggar allt, inklusive deckarmysterierna

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Susan Tully (episod 1-4)
Skådespelare: Tom Burke, Holliday Grainger, Kerr Logan, Killian Scott, Natasha O´ Keefe, Ann Akinjirin, Nick Blood, Christina Cole, Adam Long, , Sophie Winkleman
Land: Storbritannien
År: 2020
Genre: Brott, Drama, Mysterium
Längd: Fyra episoder på mellan 60-64 minuter
Format: DVD,
Distributör: Warner Home Video
Betyg: 4

La crème de la crème av brittisk krim! Det är något visst med brittiska deckare och filmatiseringar gjorda för televisionen. Från Kommissarie Morse till Foyle’s War – man vet att det levereras toppkvalitet tack vare fina skådespelare med erfarenhet från allt från biofilmer till teaterns tiljor. Man vet att det kommer att serveras slående vackra – och realistiska – miljöer. Man vet att manusarbetet kommer att vara nästintill oklanderligt, liksom regin. Man vet att äventyret kommer att ha en början, en mitt och ett slut.

Till skillnad från många amerikanska produktioner där det många gånger står klart att ingen i “writer’s room” vet hur det ska sluta (och om det ska sluta) och hur många säsonger det ska bli och vilken ton serien är tänkt att ha, och skådespelarna ser lika vilsna ut …

Man har hittat rätt Edge för serien

I fallet Lethal White har manusförfattaren Tom Edge haft full kontroll – och han har haft Morse som inspirerande ledstjärna när det gäller tonen i manusarbetet. Regissören Sue Tully har också fått fram det vackra, sorgliga och dubbelbottnade i huvudrollskaraktärerna. Och … givetvis utspelar sig många nyckelscener i trivsamma pubar, över en pint eller två.

Privatdeckaren Strike verkar vara en av de få britter som fortfarande hittar ställen att röka på, och han sprider sin aska (och brända tändstickor) i en jämn ström omkring sig.

Utan romanförlaga – ingen film

De brittiska filmatiseringarna lutar sig ofta mot bästsäljande bokdeckare. Men till skillnad från Kommissarie Morse med spin-off Lewis och spin-off Unge Morse så kan det inte bli ett oändligt antal filmer med privatdeckaren Cormoran Blue Strike och hans sekreterare/partner/meddeckare Robin Ellacott (gift Cunliffe). Har Robert Galbraith inte skrivit romanen klart så blir det ingen ny film … Alltså har vi fått vänta i hela två år sedan sist vi såg Strike och Robin i filmform. Och skådespelarena, Tom Burke och Holliday Grainger har väntat otåligt på att nästa roman ska komma ut så att de ska få återvända till sina karaktärer.

Burke och Grainger levererar topprestationer

Både Burke och Grainger är så duktiga i sina roller. De är båda två underbara kvalitetsskådepelare som presterar på topp. Vill du se dem i biofilmer … rekommenderas The Souvenir av Joanna Hogg med Tom Burke (The Souvenir Part II har premiär idag på Cannes filmfestival) och Tell It to the Bees av Annabel Jankel med Holliday Grainger. Det är väl värt att njuta mer av deras skådespel. Och deras personkemi i Lethal White är oklanderlig. De båda karaktärerna i radarparet är faktiskt så bra att de överskuggar allt – även deckarmysterierna – som de ska ta itu med.

Allt möjligt löst folk kommer in till Strikes deckarbyrå som ligger på Denmark Street (vilket osökt får en att tänka på “Something’s rotten in the Street of Denmark” – en helt fri Hamletparafras).

Det börjar med bröllop … och slutar med bråk

Lethal White börjar med Robins bröllop. Strike gör entré med buller och bång och bönar och ber Robin att komma tillbaka…till jobbet. Man kan riktigt höra ellipsen i manus och man kan riktigt höra Robins besvikelse (och publikens …) En stor del av läsarskaran skrek ett unisont NEEEEJ när boken kom ut och det avslöjades att Robin gifter sig med den intetsägande Matthew i inledningen av romanen. Robin och Strike är ju menade för varandra … men något kommer alltid emellan, när det verkar hetta till på allvar. Som till exempel ett fall med en pedofilmördare (förra fallet i serien) eller nu ett litet bröllop.

Lethal White – alltså “dödligt vitt” – syftar dock inte på en bröllopsklänning utan en hästsjukdom.

Ett år (med tråkiga fall) senare …

Ett år efter det ödesdigra bröllopet är Robin och Matthew fortfarande gifta, Robin har gått tillbaka till Strikes detektivbyrå och under ett helt år har de haft dödstråkiga fall. Mest av allt får de uppdrag från ena hälften av ett par som vill veta – och ha bevis – om den andra hälften är otrogen. Förmodligen tjänar folk in detektivarvodet (som inte är billigt) i en eventuell skilsmässa.

Dubbla fall av utpressning

Men plötsligt så lossnar det och Strike får in två intressanta fall på två dagar. Ett från en förvirrad, påverkad och hemlös ung man som läst om Strike i tidningen, som han förmodligen sovit på, och han vill berätta om hur han såg en liten flicka strypas till döds … när han själv var sex år. Platsen var Chiswells ägor, där en vit häst finns inristad i marken som landmärke.

Nästa fall kommer från Jasper Chiswell själv, som är utsatt för dubbla fall av utpressning för skumma affärer som han bedrivit någon gång i sitt förflutna – men inget av utpressningsfallen har med en strypt flicka att göra.

Från konstmysterium till Knives Out …

Lethal White omfattar ett konstmysterium, en tavla med ett föl som lider av “lethal white syndrome”, ett oväntat mord, en arvstvist, massor av falska alibin, folk som samlas i salongen i en herrgård och grälar med varandra – precis som i Agatha Christie-homagen Knives Out … och mycket mer.

Men inget mysterium är så stort som varför Robin blev ihop med Matthew, som är en av de plattaste karaktärer som synts på en platt-tv. Vi vet inte speciellt mycket om Matthew. Förutom att …
– Han är revisor.
– Han gillar Manchego som snacks. (Reklam för fårost serveras!)
– Han gillar inte Strike. (Föga förvånansvärt. Vilken revisor skulle inte vara lite avundsjuk på en mystisk och karismatisk privatdeckare?)
– Han är besatt av sitt instagram konto, där han lägger ut bilder på sig själv och Robin för att visa och bevisa för alla (inklusive sig själv) hur himlastormande lyckliga de är …

Och där börjar varningsklockor ringa. För en privatdeckare är det ju A och O att vara anonym. Vem som helst kan se hur Robin ser ut, vad hon heter i verkligheten, var hon jobbar, var hon befinner sig … Detta en enorm säkerhetsrisk.

Visst mått av “suspension of disbelief” krävs

Det finns några instanser där man måste använda sig av ett stort mått av “suspension of disbelief” för att fortsätta titta.

Infiltrationerna är oerhört klumpigt gjorda, och också onödiga, med tanke på det resultat som eftersträvas.

Det finns lättare sätt att bugga ett kontor än att klä ut sig till praktikant. Vilken praktikant jobbar bara en dag? Och varför skulle någon ladda sin telefon i ett annat kontor än sitt eget?

Hur många avgörande ledtrådar kan hittas under ett kort fejkbesök på toaletten? (Ett trick som används tre gånger under seriens fyra avsnitt.)

Är det inte artigt av en potentiell mördare att ha märkt ut den anonyma graven i skogen med ett kryss?

En deus-ex-machina spade för mycket

Är det inte flax att någon har lämnat kvar ett par hela och fina spadar i närheten, spadar som Strike och Robin kan “låna” för lite snabbt gräva-upp-grav grävande, eftersom de själva inte har tänkt på att ta med sig spadar?

Vilken filt i hela världen är fortfarande fräsch, fin, hel och rosa efter tjugo plus år i marken, runt offrets ben? Prova på skoj att gräva ner en tygbit i komposten (du behöver inte offra en hel filt) och se hur mycket du har kvar nästa år. (Spoileralert: inte mycket.)

Det går inte att komma över hur dumt det är … Om det bara finns benrester kvar av ett husdjur – hur kan då husdjurets filt vara som ny?

En tjugo år gammal grav i en skog blir snabbt överväxt av sly och trädrötter och mossa och växter och ormbunkar och allt möjligt … och det är tufft motstånd att gräva sig ner till gamla benrester. Här går det på några sekunder.

Spiontricket med blomkrukan

Det enklaste sättet att diskret ge någon en nyckel diskret är att lämna den i en blomkruka. (Eller i en skräpkorg, som i gamla spionfilmer). Allt annat är “overkill” och luktar väldigt mycket “plot device”.

Ingen kan värdera en målning med hjälp av en halvdålig bild på en mobiltelefon. Är målningen äkta eller fejk? Är målningen av en kändis eller en amatör? Är det en övningskopia som någon gjort för skoj skull? Experter måste se “the real thing” — kolla in materialet, färgerna, penselföringen, skicket, signaturen, proveniensen … och så vidare. Och ett äkthetsutlåtande måste styrkas av flera innan man utropar “en äkta förlorad tavla av en gammal mästare är hittad!”. (Är Rowling den enda i hela Storbritannien som aldrig sett ett utdrag ur Antiques Roadshow (Engelska antikrundan), som rullat på i fyrtio säsonger?)

Sämsta täckmanteln i historien

Vem går “undercover” för att infiltrera … och använder sitt eget namn? Det måste vara den sämsta täckmanteln i deckarhistorien. (I dagens värld där alla har iphones och kollar sociala medier är detta närapå ett självmord för fallet …)

Och … vilken privatdeckare kan inte hitta vad ett företag exporterar? Kan man hitta att ett företag exporterar kan man hitta vad de exporterar! Grävandet i Lethal White är helt enkelt inte speciellt trovärdigt. Varken det bildliga eller det bokstavliga.

Really?!

Det enklaste sättet att komma över en värdefull tavla är förresten att övertala ägaren att ge den till en second hand shop eller charity shop – sedan är det bara att själv köpa tavlan för 20 pence, ta med den till Antikrundan och förtjust utropa REALLY? när tavlan värderas till 20 miljoner pund. Ja, sådana charityshop fynd har hänt i verkliga livet! (Och har figurerat några gånger i Antiques Roadshow …)

Ingen kan värdera en tavla med hjälp av en halvbra bild på en mobiltelefon.
Och … varför måste mördaren ha en nyckel till mordoffrets lägenhet? Vad är det för fel med att klättra in genom fönstret? Dessutom har vi precis sett Strike gå in i en lägenhet bara med hjälp av ett kreditkort. Just därför kommer Swish aldrig helt att kunna konkurera ut MasterCard och American Express – för, precis som reklamen utlovar, korten öppnar verkligen “alla dörrar”. I alla fall i deckare.

Mysteriet Robin och Matthew – en olycksalig kärlekshistoria

När det gäller mysteriet “varför gifte sig Robin med Matthew?” och “varför är de fortfarande gifta ett år senare? …” så avslöjas allt i flashbacks, bit för bit, genom hela filmatiseringen, tills vi har tillräckligt med scener ur ett krackelerande äktenskap för att göra Bergman grön av avund.

I centrum av Lethal White finns en starkt drivande “Will they, won’t they?” intrig. Kommer Robin och Strike till sist att bli ihop … eller inte … ?! Och detta mysterium överskuggar precis allt annat i handlingen. Personkemin kokar så det ångar om det och ingen av Strikes många flickvänner får samma heta blickar som han ger Robin.

Mad, bad and dangerous to know

Strike är en klassisk “Byronic hero”. “Mad, bad and dangerous to know”. Mörk, svårmodig, plågad, lite farlig … och ja, han till och med haltar som Lord Byron. Strike har blivit av med sitt ena ben i Afghanistan och han har ofta problem med benprotesen. Det innebär att det är upp till tjejen att göra alla actiongrejer – gräva upp en grav mitt i natten, springa ifrån vildsinta och arga hundar, köra landrover, infiltrera … (tills någon skummis hittar Matthews instagram …)

Prisad som årets bästa deckare – och tung som ett tillhygge

Robert Galbraith har fått flera priser för bästa deckare. Nästa del i serien, del fem, fick pris som årets bästa crime fiction, vilket bådar gott för fortsättningen av filmserien – och att Burke och Grainger ska få återvända till sina älskade roller. Gissningsvis blir det en rekordlång miniserie, eftersom romanen är en 944 sidor tjock tegelsten som skulle kunna användas som tillhygge i ett morddrama (såvida du inte läser på din Kindle eller en annan typ av lättviktig läsplatta).

Välkända teman går igen

Robert Galbraith är förresten en pseudonym för en mycket känd fantasyförfattare. Den som vill spana efter klassiska teman som återanvänds, som den luriga och opålitliga överklassen (knökfull av personer som förmodligen alla tillhör huset Slytherin) och hur en olycklig barndom skapar nästa psykotiska Lord Voldemort, får här sitt lystmäte.

Fast i en helt realistisk setting, med husockupationer, demonstrationer, tågförseningar, pubhäng, takeaway mat, jakt på instagramföljare, plågsamma hemmafester, mobiltelefoner som inte laddar upp ordentligt, diskussioner om vilken låt som är den bästa av the Cure, ett parlamentshus infesterat av möss, och allt annat prosaiskt som hör vår värld till.

Hur länge ska Robin och Strike gå om varandra? När ska deras tajming stämma?

Vem som mördat vem och varför, och om alla trådar i alla intriger egentligen går ihop eller inte, är en sekundär fråga i sammanhanget. Edge och Tully har lyckats skapa en deckare som är mer som ett relationsdrama – som i sina bästa stunder tangerar romantisk komedi. Ett bröllop – och en massa begravningar.

Skriven 2021-07-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners