CARRIE UNDERWOOD : MY SAVIOR – superstjärnan gör gospeltolkningar på oengagerande mellanalbum

Annons

Klicka för att se hela bilden

När vanliga som det heter i tokkristna kretsar, förtappade artister ska släppa något nytt utan att behöva lägga lika mycket ansträngning bakom som vanligt gör de icke sällan ett livealbum eller måhända en coverskiva för att ”hylla” sina idoler och förebilder. Livealbum släpper även de hällörade akterna, men ännu hellre satsar de på så kallade hymnalbum eller ”inspirational” verk, vilket i klartext betyder att idel örhängen från den klassiska gospelrepertoaren tolkas ännu en gång.

Det sistnämnda ägnar sig även countryartisterna då och då åt. På senare år har till exempel folk som Alan Jackson och Lady A:s Hillary Scott gjort just detta. Och nu är det alltså Carrie Underwoods tur. Inte helt oväntat, kanske. Enligt egen utsago är det här något sångerskan drömt om länge, och vem skulle förneka henne denna glädje på det här stadiet i hennes karriär? 65 miljoner sålda skivor är inget att fnysa åt, och makten sådan framgång ger går knappast att överskatta.

Klart att produktionen är snygg

Men är My Savior nödvändig? Nja, knappast i min bok. Snarare ter sig det hela precis som förväntat som en mellanskiva i en karriär som annars är beströdd med stark storsäljande popcountry av arenasorten till mer avskalade rotiga saker, men samtidigt överlag kommersiellt gångbara ”bitar” oavsett hur de låter.

Fast det är klart att produktionen är snygg och för all del också lyhörd. Fattas bara annat. David Garcia, som även producerade sångerskans förra album Cry Pretty har även rattat in My Savior, och de som väntat på något från henne med en mer nedtonad ljudbild får bokstavligt talat sina böner besvarade den här gången.

Domineras av ballader

Lustigt nog ter sig fröken Underwood även mer country än någonsin denna gång, och det är ju lite lustigt med tanken på att det religiösa och gospelorienterade egentligen står i fokus här. Lyssna till exempel på hästjazziga Victory In Jesus eller Because He Lives, så förstår ni vad jag menar.

Annars domineras albumet av ballader, typ trion Nothing But the Blood of Jesus, vaggviseaktiga Blessed Assurance och Just As I Am, tre akustiska ballader som lyser tack vara Underwoods innerliga röst.

Har svårt att engageras

Överhuvudtaget får jag nog säga att det man bär med sig efter att ha lyssnat igenom My Savior ett antal gånger är Underwoods känsliga vokala insatser. Det är så uppenbart att hon velat göra dessa sånger rättvisa, och det gör hon väl också, det måste i rättvisans namn sägas. Men för egen del har jag svårt att engageras. Av upplägget, lyriken, av sångerna rent allmänt.

En fråga att ställa sig är; behöver världen verkligen ännu en cover på svenske poeten Carl Bobergs – tro det eller ej den som vill – How Great Thou Art eller Amazing Grace? Inte precis. Inte ens om Amerikas darling Carrie Underwood tolkar dem. Tänk i termerna White Christmas och julskivor, så går poängen säkert fram.

Skriven 2021-06-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners