MINARI – ömsint slice of life där det lågmälda och nyanserade sätts i högsätet

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Lee Isaac Chung
Skådespelare: Steven Yeun, Yeri Han, Alan S. Kim, Noel Cho, Darryl Cox
Premiär: 2021-06-11
Betyg: 4

Precis som en annan Oscars- och bioaktuell skapelse, Nomadland, är Minari en skildring från ett USA man sällan ser i Hollywoods vanliga utbud. Om jag säger att det hela kan ses som en föga glamourös rapport från den amerikanska vischan sett genom ögonen på strävsamma och hårt arbetande människor som försöker skapa sig en bra och vettig framtid trots att oddsen är emot dem, förstår ni säkert vad som avses.

Tiden är 80-tal och platsen är Arkansas. Dit flyttar Koreabördiga familjen Yi för att börja på ny kula. Pappa Jacob ambition är att bygga upp något eget. Han drömmer om att odla koreanska grönsaker, som kan avyttras till de många koreabördiga människorna vida omkring medan frun Monica helst av allt hade stannat kvar i Kalifornien där familjen hade ett förhållandevis tryggt liv.

”Bråka inte”

Med på färden till det förlovade landet följer parets två barn, dottern Anne och hennes sjuklige lillebror David, och det är från deras synvinkel man till större delen betraktar föräldrarnas ständiga gräl. ”Bråka inte” skriver de vid något tillfälle på ett gäng pappersflygplan, och kastar dem mot mor och far för att få dem att begrava stridsyxan.

Rör om i familjegrytan

Det är i det läget Monicas mamma Soonja flyger in från det gamla hemlandet. Hon blir både en frisk fläkt och rör om i (familje)grytan med sitt raka sätt. Fast lille David är inte imponerad; hon uppträder ju inte som en mormor ska. Men minariväxterna hon planterar och odlar vid vattendraget i skogsdungen nära familjens flyttbara bostad ska komma att få stor betydelse i slutänden.

Samtidigt är Minari långt ifrån bara ett familjedrama, Det är också en film om att jaga den amerikanska drömmen utan att direkt förvänta sig att dra hem den stora vinstlotten. Den visar också att den som arbetar hårt visst det kan lyckas komma en bit på väg, men att olyckliga omständigheter kan förstöra allt på ett ögonblick.

Ett kors att bära i bokstavlig mening

Givetvis berörs också de givna kulturkrockarna, vilka målas upp på ett tydligt, men ändå tämligen subtilt sätt. Manusförfattande regissören Lee Isaac Chung gör ingen stor grej av dem, men de finns där likväl som en given ingrediens i mixen. Att odla nya bekantskaper är till exempel inte lätt. Kyrkans gemenskap må vara en väg att gå, men den ende som i synnerhet Jacob får verklig kontakt med är hans udda medhjälpare Paul, en (över)religiös krigsveteran som ger talesättet alla har ett kors att bära en bokstavlig mening.

Är bara så livet är

Ömsint, varm, genuin, realistisk, trovärdig och välspelad. Det är bara några alla av de adjektiv som kan appliceras på Minari. På samma gång ter sig det hela dock inte särskilt dramatiskt i vanlig mening. Även de stora händelserna har en air av ordinär slice of life över sig. Det är bara så livet är, verkar Chung vilja säga. Därför ter det sig bara logiskt och helt rätt att det lågmälda och nyanserade sätts i högsätet, snarare än det uppskruvade och grälla.

Skriven 2021-06-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners