VÅGA DRÖMMA – musikälskarens färgglatt positiva dröm om “comfort food”

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Nisha Ganatra
Skådespelare: Dakota Johnson, Tracee Ellis Ross, Kelvin Harrison Jr., Bill Pullman, Ice Cube
Originaltitel: The High Note
Land: Storbritannien, USA
År: 2020
Genre: Drama, Musik, Romantik
Längd: 113 minuter
Format: DVD, Blu-Ray
Distributör: Universal
Betyg: 4

Våga drömma är en härlig musikalisk dramakomedi som utspelar sig backstage i den amerikanska musikindustrins mer eller mindre glamorösa värld, och i huvudrollen som den åldrande divan ser vi ingen mindre än Tracee Ellis Ross – född Tracee Joy Silberstein – från barnsben känd som dottern till Motownsångerskan, Supremes- stjärnan och skådespelarskan Diana Ross och hennes judiske manager Robert Ellis Silberstein.

Tracee är dubbelt upp en amerikansk minoritet, och hon har tidigare bland annat varit stjärna i Black-ish och Mixed-ish – titlar som med en blinkning anspelar på hennes bakgrund.

Sjuk åldersfixering och diskriminering

Tracee verkar vara född till rollen som divan Grace Davis i Våga drömma (The High Note) – en sångerska som är som en modern Diana Ross. Grace Davis är inte pigg på att “pensionera sig” och acceptera den lukrativa deal, men föga kreativa utmaning – som en “Vegas residency” innebär.

Hennes manager (spelad av Ice Cube) tycker att hon borde acceptera. Själv vill hon spela in nytt material. Hennes personliga assistent tycker att hon borde ta chansen och fortsätta skapa … Istället för att bli glad över supporten, så fräser Grace Davis att i hela Amerikas historia har endast fem kvinnor över fyrtio haft “number one hits” … och bara en av dem har varit svart. I en enda mening får hon fram den sjuka åldersfixering, diskriminering, sexism och rasism som genomsyrar musikvärlden i Amerika … och även mycket av all annan underhållningsindustri.

Kända föräldrar kommer med ovälkommen tyngd

Att vara minoritet är ingen picknick. Att åldras är definitivt ingen picknick. Och när den personliga assistenten avslöjar att hon egentligen drömmer om att bli producent fnyser Grace Davis och säger att det är ännu svårare för kvinnor att slå sig fram på producentsidan än på artistsidan.

Ett genomgående tema i filmen är ärvda förväntningar – att ha kända föräldrar kommer med en ovälkommen tyngd (faktiskt något som även den SVT-aktuella nya dokumentärfilmen om Sven Tumba fokuserar på – av fyra söner lyckades ingen inom vare sig hockey eller golf – förutsättningarna verkade optimala, pressen var för stor).

En snäll och generös kille

I The High Note träffar vi en karaktär som inte låtsas om att båda hans föräldrar är storheter inom musikindustrin. Han vill bli accepterad för sin egen skull. Han sjunger gärna på födelsedagskalas och bar mitzvas, bara för att han är en snäll och generös kille. Och bara för att han är rädd för pressen om han skulle välja att bli proffs inom samma bransch som föräldrarna. Hur kan man leva upp till ett par legendarer?

Rollen innehas av Kelvin Harrison Jr. – och föräldrarna Shirlita och Kelvin Harrison är båda musiker som hoppades att sonen skulle välja en musikkarriär även han. Sonen valde film och skådespeleri, och hoppas på att regissera egna filmer en dag.

Personliga assistenten – den nya tidens tjänare

Som av en händelse spelas de båda kvinnliga huvudrollerna av personer som vet allt om hur det är att ha extremt kända föräldrar och hög press från början — Tracee Ellis Ross är dotter till två legendarer inom musikindustrin. Dakota Johnson är dotter till två legendarer från 1980-talets underhållningsvärld – Don Johnson från Miami Vice och Melanie Griffiths från Working Girl. Nu är det Dakota Johnsons tur att spela en hårt prövad Working Girl – men med en ny twist.

Den som hävdar att Upstairs Downstairs mentaliteten tillhör forna tider (som i Belgravia och Downton Abbey) har helt missat den nya tiders tjänare: den personliga assistenten. En typ av tjänare som aldrig har ledigt, mobilen piper när som helst och det finns inga lagstadgade lediga dagar. En del av dessa tjänare har inte ens lön – de är “interns” som ska vara tacksamma för att “se och lära” (och bli trampade på) på jobbet.

Är de betjänter eller någon slags vän?

En personlig assistents helvete skildrades som mest träffsäkert i boken Djävulen bär Prada som även blev filmatiserad. Denna nya typen av tjänare har inte ens fördelen av en klar Upstairs Downstairs-gräns – är de betjänter eller personal eller någon slags vän?

Grace Davis växlar mellan att skälla på sin personliga assistent Maggie Sherwoode för att hon köpt fel dricka (trots att hon beställt just denna dricka) och kräva att alla jordnötter ska avlägsnas från en kycklingrätt som är känd för just jordnötter. Till att behandla henne som en kär vän som är den enda som förstår henne … och som kan väckas mitt i natten för att nykter skjutsa hem henne från en fest. Om assistenten inte redan står utanför festen och väntar troget.

Taggigt och svajigt, men också generöst och stöttande

The High Note innehåller en sidointrig med en romantisk historia för den hårt prövade Maggie Sherwoode – hon får ihop det med en charmig, skönsjungande musiknörd som påminner om lite Will Smith från hans The Fresh Prince of Bel Air– dagar – och den romantiska historien har som vanligt lite hinder på vägen. Ganska förutsägbart.

Mindre förutsägbart är förhållandet mellan Grace och Maggie. Rivalitet eller vänskap? Förhållandet är taggigt och svajigt och spännande, men ibland också generöst och stöttande … och det går helt emot allt vi någonsin lärt oss i allt från All About Eve till Working Girl och Djävulen bär Prada och alla andra filmer som centrerar kring förräderi och rivalitet och catfight.

Går att få fram en annan dynamik

Det finns många klichéer i Hollywood, en av dem är catfight-syndromet; om två kvinnor har huvudrollen, så måste de så småningom bli rivaler … En utmärkt illustration till catfight-syndromet är den nya superhjältefilmen Wonder Woman 1984 där en potentiell kvinnlig vänskap utmynnar i bokstavlig catfight mellan Wonder Woman och Cheetah. Det går att få fram en annan typ av dynamik i en film. Det har regissören Nisha Ganatra och manusförfattaren Flora Greeson elegant lyckats med.

Dessutom: Vi är så vana vid att det är en man som upptäcker och formar ett musikaliskt fynd – typ modell A Star is Born, men här är det en manlig musiker som upptäcks av en kvinnlig producent. En snygg ny vändning på en uråldrig gammal berättelse.

Färglatt, positivt och trallvänligt

Våga drömma har rankats som en av årets bästa filmer i världen (topp 50) – och är en bra påminnelse om att filmer inte behöver vara deprimerande, svartvita, grubblande och smala för att vara bra. Ibland behövs något färgglatt, positivt, trallvänligt och “up-beat” med en twist. Kort sagt: en “high note”.

Filmen är genomgående kryddad med massor av bra musik och massor av rolig musikalisk trivia – Våga drömma är som musikälskarens “comfort food” dröm. Helt kalorifri.

En extra eloge till alla fina små birollsinnehavare – Zoë Chao, Bill Pullman, Eddie Izzard … Eddie Izzard är underbar som avdankad brittisk rockstjärna, modell Elton John, som inte riktigt kan komma ihåg hur många bilar av märket Rolls Royce som han egentligen äger … och han är givetvis en stor fan av Ocean’s Eleven!

Musiknördar och filmnördar kan glädja sig åt massor av musikaliskt extramaterial.

Skriven 2021-05-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners