MADAME CLAUDE – nakenhet på bekostnad av spänningen och den verklighetsbaserade historien

Annons

FAKTA
Regi: Sylvie Verheyde
Skådespelare: Karole Rocher, Garance Mrillier, Roschdy Zem, Pierre Dealdonchamps, Paul Hamy
Land: Frankrike
År: 2021
Genre: Biografi/Brott/Drama
Längd: 112 minuter
Distributör/Visas på Netflix
Betyg: 2

Precis som i brittiska 80-talsrullen Scandal och svenska Call Girl avhandlar Madame Claude en verklighetsbaserad prostitutionshärva med förgreningar högt upp i samhällstoppen, men där förstnämnda betonar de politiska implikationerna och Call Girl i högre mån betonar utnyttjandet av tonårsflickor, så ägnar sig Madame Claude till stor del åt att förevisa avtäckt företrädelsevis kvinnohud medan skandalen återberättas. Men så är det här också en fransk produktion, och som sådan säger klyschan då också att fransoserna är mer naturliga och frispråkiga med sådant.

Madame Claude hette dock något helt annat egentligen. Hennes riktiga namn var Fernande Grudet, men hon föredrog Claude eftersom ett manligt namn automatiskt utstrålade mer makt och styrka. För den som tycker titeln verkar bekant kan för övrigt också nämnas att Emanuelle regissören Just Jaeckin gjorde sin Madame Claude redan 1977, men det är förstå en helt annan historia.

200 dyrköpta kvinnor i tjänst

När vi slängs in i handlingen skriver vi nådens år 1968, och Madame Claude befinner sig i toppen på hierarkin i den franska bordellvärlden. Affärerna blomstrar, helt enkelt. Vilket inte är så konstigt. 200 extremt dyrköpta kvinnor är i hennes tjänst och kändisar som JFK, Shahen av Iran och Salvador Dali finns bland kunderna.

Samtidigt har Claude ett ”hands on” –approach i verksamheten, som innefattar allt från anställningsintervjuer av nya ”talanger”och kroppsbedömning till utbildning i vett och etikett och arbetsetik. Att ställa in med en kund gör man helst inte och om någon av dem är våldsam, så är det bara att tiga och lida, är det outtalade budskapet.

Kopplingar till undre världen

Claude agerar i mångt och mycket som den manliga klichébilden av standardbossen i samma situation med den skillanden att hon avhåller sig från våld mot flickorna. Men vid närmare eftertanke är det faktiskt inte det enda försonande draget. För vilken ordinär hallick låter flickorna behålla större delen av sina inkomster, bjuder dem på dyra personalresor och ger bort fina julklappar, som Claude gör? Knappast någon, får man förmoda. Och som om inte detta vore nog tröstar hon dem vid behov också, och lever upp till rollen som (bordell)mamma.

Men som i alla sådana här historier är lyckan inte beständig. Politiska och kriminalorienterade implikationer gör sig snart påminda, och inom kort har hon inte bara kopplingar till undre världen utan även till den franska polisen och underrättelsetjänsten. En svår balansgång infinner sig, och vi förstår gradvis att det här inte kan sluta i dur.

Slarvar bort historiken

Just det sistnämnda innehåller för övrigt betydligt mer outnyttjad dramatisk potential än vad manusförftattande regissören Sylvie Verheyde (Sex Doll) velat visa. Den här delen av händelseförloppet utgjorde sprängstoff i verklighetens 60-tal, men Verheyde verkar inte vara överdrivet intresserad av att mejsla ut den delen av filmen. Istället slarvar hon bort både spänningen och den intressanta historiken för att istället ge oförtjänt mycket uppmärksamhet åt nakenscener på längden och tvären, som inte fyller något annat syfte än att ge kittlande inblickar i lyxfnaskandets dagliga värv.

Visst, det finns en poäng både med att visa vardagen i vågrätt läg och framförallt att ge exempel på de avklädda brutaliteterna kvinnorna utsätts för, men här blir rutinmässigheten i slutänden en belastning för dramatiken.

60-talscenografin värd beröm

Sedan ska för den sakens skull inte stickas under stol med att Madame Claude har ett underhållningsvärde. De knappt två timmarna rullade i alla fall på snabbare än vad man kan tro, och det måste väl betyda något. Som att 60-talsscenografin och den dito atmosfären är värd beröm och att Karole Rocher (Braquo, Sex Doll) gör ett gediget nyanserat jobb i titelrollen.

Och ska jag sedan vara riktigt ärlig, så är det väl kanske mycket möjligt att de myckna onödiga nakenscenerna också bidrar till att hålla intresset hyfsat vid liv ända fram till eftertexterna börjar rulla. I alla fall i viss mån. Men helt säker kan man förstås inte vara.

Skriven 2021-04-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners