BO SUNDSTRÖM – den albumaktuelle sångaren pratar om att slappna av solo utan Bo Kaspers

Annons

Klicka för att se hela bilden

Det händer ibland att sångaren i ett av Skandinaviens största band prövar sina vingar på egen hand som en helt vanlig (musik)man i en mer opretentiös inramning. Bandet som avses är givetvis Bo Kaspers Orkester och sångaren är lika givet Bo Sundström, och han har i dagarna precis avtäckt sitt tredje soloalbum. Det kanske händer. Ett verk, som följer upp covertemat på 2018 års Mitt dumma jag med ytterligare svensköversratta versioner av företrädelsevis jazziga klassiker folk typ Chet Baker, Bing Crosby, Marlene Dietrich och Frank Sinatra spelat in tidigare.

En självklar uppföljare? Absolut, menar Bo och avslöjar att materialet på Det kanske händer redan getts bokstavligt liv live innan pandemin satte p för allt vad konserter heter.

– Du vet hur det är. När man nästan är färdig kommer man på på fler låtar att ha med efter de som redan är inspelade. Men en del av det handlar också om att man kan slappna av. Det är inte så förbaskat dödsallvarligt. Med Bo Kaspers är det en annan sak. Då börjar vi alltid från scratch. Man tänker ”Allt måste bli bra”.

Bara en version av många

Bo säger att pressen inte är så stor när det handlar om att göra covers. Låtarna finns ju redan, och de har gjorts i många versioner tidigare. En ny version är bara en av många. Men den här är på svenska, och då får andra som sjunger på svenska också något att lyssna på.

Och inspireras av, för övrigt. Således börjar Bo här prata om en skånsk sångerska som då det begav sig gjorde succé genom att tolka örhängen med Edith Piaf på svenska, eller snarare skånska. Med förenade krafter kommer vi fram till att det är mångsysslande Anna-Lena Brundin som åsyftas. Hon skulle ju kunna göra mer av samma vara, blir hans slutledning.

Sedan berättar Bo att tvärtemot vad man skulle kunna tro, så är Det kanske händer inte direkt en produkt av Coronapandemin. Sant är förvisso att de tio spåren spelades in så sent som i november förra året, men planerna på de här coverskivorna är långt ifrån nya.

I valet och kvalet om skulle fortsätta

– Nej, Gud. De gjordes redan strax efter jag fyllt 50, och nu är jag snart 60. Det var då jag började fundera ”Ska jag ta en tredje vända på tio år? Jag har ju gjort den här svängen med Skandinavienturnerande ett par gånger redan”. Så jag var i valet och kvalet om jag skulle fortsätta. Men till slut blev jag hellre vid min läst än slutade, och då ville jag förkovra mig. För jag kunde inte så mycket om jazz.

– Vad gjorde du då?

– Jag satte mig ner och råpluggade hur den är uppbyggd. Jag ville lära mig analysera hur sådana som Ella Fitzgerald, Frank Sinatra, Chet Baker och Nina Simone sjunger, och då såg jag hur annorlunda man kan låta. Då fick jag också känsla för det. Fast om jag sjunger på engelska låter jag som en crooner på Stadshotellet, så det går inte. Däremot har jag sjungit på svenska i 30 år, och då har jag en fördel gentemot kollegor som kan mer.

Texten ska få ett inre liv

Samtidigt påminner Bo om att de här sångerna är odödliga, och det finns en anledning till varför det är så. Varför somliga överlevt medan andra inte gjort det.

– Det märks när man börjar jobbar med dem, och ofta kommer allt tillbaka till vilka låtskrivare som är duktigare än andra. Men sedan gäller det att hitta en egen krok i sångerna också, så att texten ska få ett inre liv. Jag gillar det som fan. Jag gjorde det i Bosse och jag på nya skivan. Först tänkte jag att nej, så kan jag inte sjunga Body & Soul. Men den är lite som något Lill Lindfors gör.

Gjorde jävla bra grejor

– Vad jag förstår är du inspirerad av Beppe Wolgers och Stickan Andersson vad gäller den här typen av sånger?

– Ja, framförallt av Beppe. Han är ju lite mer finkulturell om man ska vara ärlig. Men Stickan gjorde för jävla bra kongeniala grejor. Är det konstigt att man längtar bort nån gång, med Lena Andersson var det väl, gjordes ju under värsta gröna vågen-perioden. Och Sånt är livet är en sådan där smart version av den låten. Jag gillar ett gott hantverk, och när det dessutom träffar rätt tid är det ännu bättre.

Sedan uttrycker Bo här även sin uppskattning för Orup. En fanastisk låtskrivare, utbrister han lite överraskande.

– Jag har ingen Orupplatta hemma, men han är en fantastiskt bra låtskrivare. Sedan är det inte alltid jag diggar grejorna som han gör, men jag gillar folk som kan sina saker. Som Carole King. Hon gjorde ju Tapestry och skrev (You Make Me Feel Like) A Natural Woman.

En hyfsat schysst snubbe

Därefter glider samtalet inte alldeles osökt in på lyriken. Bo har själv översatt texterna till svenska, så frågan blir då fullt logiskt hur mycket de ursprungliga orden måste justeras i svenskan för att rimma väl med hans egna erfarenheter som medelålders av den lite äldre graden.

– Ja, det är i alla fall svårare när det är för mycket ”Hello, young lovers” för mig som lite äldre vuxen. Och i It Could Happen to You vet man aldrig vad som händer, vilket inte heller stämmer in i dagens läge. I Bosse och jag däremot går Bosse och tittar i skyltfönstret och ser sig själv, och då ser han att det här är ju ingen gubbjävel, utan en hyfsat schysst snubbe. Det är något man funderar på till mans. Är jag en gubbjävel eller den jag känner mig som?

Abba spelade in där

– På tal om något helt annat. Jag har läst att ni spelade inDet kanske händer på bara några dagar i den i Stockholm?

– Ja, och det var häftigt att det var i Atlantis Studio därAbba spelade in sina tidiga skivor och Cornelis var där också och Pughs Bolla och rulla spelades också in där. Studion finns fortfarande, men Janne Hansson som hade den orkade inte längre. Nu är det några från Kent och ett av IKEA-syskonen som hjälpt till, och sett till att den kan bevaras i dess ursprungliga skick.

Låter som det gått igenom Professor Balthazars makin

– Men det var som sagt en rätt kort sejour där. Jazz är onekligen en annan sak än pop när det handlar om att spela in?

– Ja, men jag tycker popproduktioner är något fantastiskt. Ta The Sound of Silence med Simon & Garfunkel. Det är en fin akustisk sång från början, men sedan läggs trummorna och stråkarna på, och då blir det mäktigt. Det är läckert med sådana produktioner, och det är svårt att göra det hemma framför datorn. Min dotter klagar: ”Jag ser inga instrument framför mig”. Allting är så processat idag. Det låter som om det gått igenom Professor Balthazars maskin. Sedan går musikproduktionen framåt, men vi som är äldre hör inga instrument, och det gör inte min dotter som är 17 heller.

– Avslutningsvis måste jag naturligtvis fråga; vad är statusen för Bo Kaspers Orkester? Har ni börjat skriva något nytt?

– Ja, alltså vi har varit på varsitt håll under pandemin, men nu håller vi på att skriva för att utnyttja tiden. Vi hoppas spela in en ny skiva i maj. Det är det vi gör nu. Vi måste passa på. Så visst är vi ”alive and kicking”.

Kommer aldrig in i vardagslunk

– Jag läste en intervju med er som gjordes i samband med releasen av senaste albumet 23.55 igår, och då sade ni att nu var nykära både privat och i bandet. Håller det i sig?

– Som det är har vi som band en tvåårscykel. Vi skriver musik, får ner den och sedan ger vi oss ut och turnerar. Så det blir lite som ett äktenskap. Men vi kommer aldrig in någon vardagslunk på det viset. Vi utmanar varandra med varje ny skiva för att försöka ro den i land. Så när Aftonbladet frågar om vi är nykära när vi precis släppt en ny skiva. så tro fan det. Vi har ju precis ”fått barn” då. Men samtidigt tycker jag verkligen att de två senaste skivorna vi gjort var roligare att göra. Vi gjorde på ett sätt som var mer organiskt, vi lärde oss låtarna på ett annat sätt. Det var förbannat mycket roligare än att sitta framför datorn.

– Det låter ju härligt?

– Ja, det är roligare än någonsin. Också gjorde vi den där showen på Rondo och Cirkus också. Och då kände vi att det var avstamp till något nytt.

Skriven 2021-03-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners