MARTIN WICKLIN, ANNA HEDENMO, JESSICA GEDIN, SUSANNE LJUNG, CARINA BERGFELDT och 357 andra

Annons

Klicka för att se hela bilden

Alla vill leka intervjuare. I radio, i tv, i tidningar och tidskrifter, i poddar och på film. Anledningen är enkel: alla dessa utfrågare hoppas på att en del av den berömdhet som de intervjuade skaffade sig på egen maskin, fastnar även på de själva och att de på det viset själva hamnar i det rampljus som är ämnat åt de namnkunniga.

Och dessvärre blir det även så, i oroande många fall. Och detta trots att de flesta intervjuare är veritabla klåpare som över huvud taget inte bryr sig om de intervjuade, utan uteslutande om sina egna karriärer.

Det är klart att även den intervjuade profiterar på att bli intervjuad, men emedan den intervjuade kan bli utfrågad av precis vem som helst som har tillgång till radio, tv, tidning et cetera, han eller hon som intervjuar är avhängig av någon som redan är känd tack vare sina egna bedrifter.

Det finns en del intervjuare som håller hög kvalité och som är avsevärt mera begåvade än våra inhemska ”stjärnor” som Martin Wicklin, Anna Hedenmo, Jessika Gedin, Susanne Ljung, Carina Bergfeldt och ytterligare 357 andra. Här nämner jag bara en av dessa ansvarsmedvetna utfrågarbegåvningar, Svetlana Aleksijevitj, och du kan säkerligen fylla på med dina egna favoriter.

Det finns förlag som ihärdigt annonserar efter författare mest på grund av att det finns flera förlag än det finns författare. Detta förklarar också den stora mängden av så urusla böcker att jag är förvånad att det inte finns någon miljöorganisation som vill bekämpa denna uppenbara misshushållning med naturresurser. En mängd förlag tar betalt för att anta och ge ut bokmanuskript som de är väl medvetna om är undermåliga. Fast det är inget av förlagen och deras chefer och ägare som någonsin skulle erkänna det.

Samma fördärvande åkomma drabbade även intervjumarknaden. Räknar man in i mängden även alla dessa otaliga poddar, så finns det betydligt flera intervjuprogram än det finns de namnkunniga som man önskar att intervjua. Så kommer det sig att en och samma omtalad person uppträder i flera än ett ”exklusiva” intervjuer inom loppet av några dagar. Och naturligtvis struntar de namnkunniga i, att den påtalade exklusiviteten inget annat är än en kopierad serievara, eftersom de naturligtvis vill visa upp sig och den produkt de representerar.
Visst är det så, Carina Bergfeldt som i en ”exklusiv” intervju presenterade den våldtagna, på flera ställen redan rikligt exponerade Anna Ardin i sin överdimensionerade intervjusoffa? Även Christer Björkman fick plats i samma uppseendeväckande möbel och till honom återkommer jag längre fram.

Känner du till intervjuprogrammet Min sanning?
Anledningen till att Min sanning på inget vis är ett klargörande program, är att det är förvirrande. Redan med sin titel eller namn. Hur många sanningar finns det enligt Min sanning? Är sanning något som är subjektivt? Är sanning något som fluktuerar från person till person? Finns det ingen som helst objektivitet i en sanning? Behöver en sanning på inget vis
Min sanning om? Är det intervjuarens sanning eller är det den intervjuades? Eller är det de bådas sanning samtidigt? Om så vore fallet då borde programmet rubriceras som ”vår sanning”.

Jag har sett ett för mycket Min sanning-program, det vill säga två. Ett gammalt, repriserat, med anledningen av Jan Myrdals frånfälle och ett av nyare datum med Anna Hedenmo som den teatrala förhörsledaren. Det ena intervjuprogrammet var exekverat av Cecilia Bodström, och det var dessvärre precis lika onyanserat som det andra. Båda rannsakningsledarna ville pressa fram sin konservativt moraliserande sanning, som de inte bara hoppades på att sälja som något som inte bara var en objektiv sanning utan även något som jag som tittare förmodades vara intresserad av, vilket jag och med största sannolikhet ingen annan, absolut inte var. Den delen av Min sanning kan inte rubriceras på annat vis än som bakåtsträvande, meningslöst och irrelevant prat, på samma argumentationsnivå som när en våldtagen kvinna beskylls för sin ”ogenomtänkta och provocerande klädsel”.

Om Min sanning utfrågade exempelvis Thomas Quick om hans sanning innan Hannes Råstam drev hans fall, och om Min sanning på något minsta vis bidrog till att Thomas Quick blev frikänd från anklagelser att ha begått åtta mord, då skulle Min sanning vara värt namnet. Så som det är nu, är Min sanning inget annat än publikfriande tidsfördrift, jämförbart med Bäst i test.

Anledningen till att Söndagsintervjun heter som det heter är bland annat premiärsändningsdagen som sker på söndagar. Man valde dock premiärveckodagen med omsorg. Söndagar förknippas nämligen med en rad positiva egenskaper, företeelser och upplevelser. Söndag är en helgdag och alltså fri från vardagens måsten, söndag uppfattas som veckans höjdpunkt. Man njuter liksom lite mer av livet under en söndag, äter lite finare mat, kanske rent av en söndagsstek, man kanske hinner segla, därav uttrycket söndagsseglare, ett söndagsbarn, alltså ett barn född på en söndag har enligt folktron lite mer tur i livet, söndag är Sols eller solens dag, liksom måndag är guden Månens och torsdag guden Tors dag. Meningen är naturligtvis, att alla dessa positiva konnotationer skall, om än enkom omedvetet, påverka publikens uppfattning av Söndagsintervjun.

Söndagsintervjuns återkommande utfrågare är Martin Wicklin. Jag är bekant med Martin Wicklins journalistik från Kalla Fakta, Kaliber och Medierna i P1. Jag gillade honom. Han var skarptänkt, väl påläst och framför allt, han hade en agenda, han vill säga nåt, inte bara på ett bekvämt vis tjäna sitt levebröd och höra sin röst i radio, tv.

Men någonting har hänt. Martin Wicklin blev plötsligt en av dem som det går tretton på dussinet av. En som tappade sin identitet. En som önskar sälja sig till en mainstream-publik till varje pris. En undfallen en, som måste behaga Sveriges Radios ledning. En som smeker medhårs till och med mot bättre vetande. Har du hört hans utfrågning av Anders Tegnell? Jag skulle gissa att även en underdånig, ung streber anställd av Hunan Television gör en mera ifrågasättande intervju med Xi Jinping än Wicklin gjorde med Tegnell. Det gällde att inte störa sig med den store Covid ideologen som Stefan Löfven, Lena Hallengren, Mikael Damberg och Anders Ygeman blint litar på.

I Sveriges Radio får man inte nämna ICA utan att man samtidigt framhäver att det även finns andra detaljhandelsföretag i Sverige, eftersom Sveriges Radio verkar förutsätta att deras publik inte har en aning om detta. Men att i Söndagsintervjun låta Wicklin under en plågsamt utdragen timme bygga ett stalinistiskt idolporträtt av Anders Tegnell är betydligt allvarligare än ogenomtänkt. Tegnell är nämligen inte vem som helst. Under Tegnells ledarskap och vakt har alltför många människor avlidit i Sverige. Tegnells strategi kostar liv. Det kostade liv den 24 maj 2020, då Sveriges Radio för första gången sände ut denna Wicklins intervju och det fortsätter att kosta liv. Wicklin blev dessvärre en del av denna strategi.

Martin Wicklin är fortfarande väl påläst. Men vad är hans research värd, om han inte kan eller får använda sig av annat, än information av samma förrädiska dignitet som varje ja-sägande partimedlem presterar även i sömnen.

Mellan lördagen den 6 februari och lördagen den 13 mars 2021 pågår ”Hela Sveriges mellofest”, som SVT uttrycker det. Det gäller att maximera folkets intresse för denna utdragna händelse, och Martin Wicklin ställer upp. Söndagen den 14 februari 2021, intervjuades ”Mister Melodifestival med hela svenska folket”, Christer Björkman. Denna inofficiella titel avkräver ansvar skulle man kunna tro. Men vad fick man i stället?

Martin Wicklin berättade att när Björkman var 16 år ung, våldtogs han av ”en känd skådespelare”. Björkman svarade att ”Det var inte bra så klart men det tog inte livet av mig heller om man säger så.”
Att våldtäkten inte tog livet av honom, det visste vi, eftersom han dagligen exponeras precis överallt. Den viktigare frågan är, när blir ett övergrepp farligare än ”inte bra”? Är det först när det tar livet av en?

”Du väljer att inte älta det”, konstaterar Wicklin. ”Exakt så”, svarar Björkman och fortsätter. ”Jag anser över huvud taget att man har ett ansvar att ta tillvara på sitt liv. Och att förstöra det genom att hålla på att gräva i nåt som skulle kunna va nåt att gräva i, det nåt leder liksom ingenstans. Utan analysera det, förlika dig med det, lägg det bakom dig och gå vidare. Och använd dig i stället av det och gör det till styrkor som du kan använda dig av som byggstenar i livet. Det så jag har sett på det. Och det är klart att det kunde ha gått annorlunda. Men nu hade jag då en grundpersonlighet som klarade det här och då finns det absolut ingen anledning att göra det värre än jag upplever att det är. Jag har vänt det till en fördel för mig att jag har upplevt det här. Jag har till exempel en sak som jag har fått på grund av det här, att jag har väldigt lätt att anpassa mig till nya situationer.”

[Även du som inte hört hela Wicklins intervju, fick du antagligen höra Björkmans livsfilosofiska svar, då Sveriges Radio oavbrutet sänder det som reklam mellan olika program. Själv skulle jag föredra att man sände tuggummireklam om man nu måste tugga om och om något som saknar både näring och smak.]

Björkmans svar kan knappast ses som oproblematiskt, något som Wicklin borde absolut lyfta upp. Visst är det skönt för Björklund att en våldtäkt i 16-årsåldern utvecklat honom, men vad ska man tänka om alla andra unga våldtäktsoffer? Alla dem som förlorade tro på äldre, alla dem som blev djupt traumatiserade och kanske även begick självmord? En våldtäkt eller vilket annat övergrepp som helst skall anmälas oavsett hur man själv tar det, icke minst för andra ungdomars och människors skull.

Att benämna ”en känd skådespelare” som ”en känd skådespelare”, duger inte. Våldtäktsmän skall namnges med både förnamn, mellannamn och efternamn. Oavsett om de är levande eller döda. Vet Wicklin, vet Björkman, hur många andra ungdomar denne kände skådespelaren våldtog på grund av att Björkman inte anmälde honom? Och är Björkman medveten om att han kanske aldrig skulle bli våldtagen av denne kände skådepelare om dennes föregående offer eller offren hade anmält honom?

Jag var primärt ute efter Björkmans svar, kommer kanske Wicklin säga, och det kan jag förstå. Men detta borde på inget vis stå i vägen för problematiseringen enligt ovan.

Du är säkerligen bekant med uttrycket måndagsexemplar, som används på det som är illa beskaffat. Måndagsintervjun skulle enligt mig vara en mer passande rubrik på Martin Wicklins intervjuprogram.

Attityden som förespråkar att låta förövarna gå fria och ostört fortsätta sitt liv, är beklagligt nog, alltför farligt utbredd i det här landet. Fortlever det på det viset, då kommer alla finna sig i att på ett eller annat vis bli våldtagna i inte alltför avlägsen framtid.
Det är varje förövarens förhoppning och dröm att inte bli avslöjad.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-02-20


Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners