JULALBUM I SERIEFORM x 5 – från inspirerad Kronblom till erbarmlig Lilla Fridolf

Annons

FAKTA
Förlag: Bokförlaget Semic
Genre: Tecknade serier
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2020-11-08

91:an Karlsson 2020
av Nils Egerbrandt
Åsa-Nisse 2020
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
Uti vår herres hage 2020
av Krister Petersson
Kronblom 2020
av Gunnar Persson
Lilla Fridolf 2020
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Elmar Blomberg

Jag brukar ju recensera delar av årets julalbumsskörd här på JPS Media! I år blev jag en aning sen på det, beroende på att en massa buskis kom i vägen. Jag har nämligen plöjt de båda nysläppta Åsa-Nisse-DVD-boxarna, vilket tog sin lilla tid, och så har jag skrivit en del seriemanus, vilka krävde mer tid än vanligt.

Nåväl. Jag tänkte att jag börjar med de tre serier jag själv jobbar med. Dock handlar det förstås inte om material jag själv ligger bakom. I vanlig ordning är det enbart repriser i julalbumen, det är bara omslagen som är nya – förutom i fallet Kronblom, som kör en repris på 1999 års omslag.

Från kul till poänglöst

Som brukligt är, innehåller 91:an ensidesepisoder ur Året Runt. Den här gången kommer sidorna från 1990-talet, men de publiceras inte i ordning. Här hoppas det vilt från 1992 till 1994 till 1993 och så vidare. Jag drabbas ofta av en déjà-vu-känsla när jag läser 91:ans julalbum. Året Runt-avsnitten har en tendens att återkomma i flera julalbum, en del sidor repriseras både en och två gånger, kanske till och med tre. Något jag upptäckte när jag häromåret plöjde 91:ans julalbum från ett helt decennium. I senare års album är dock färgläggningen ny, inbillar jag mig.

Kvalitén på Egerbrandts ensidor är som vanligt ojämn – ibland fick han till det och det är kul, ibland är poängerna lite väl svaga, ibland är det nästan poänglöst eller svårbegripligt. En annan grej jag tänker på när det gäller Egerbrandt, är att kvalitén på teckningarna verkar variera från vecka till vecka. Det går inte att titta på en sida och med bestämdhet avgöra om det är 60-tal eller 90-tal. Det känns mer som att Egerbrandt ritade i samma stil hela tiden, men att han hade mer bråttom vissa dagar eller veckor.

Linder bara bluddrar på

Vi lämnar Klackamo och beger oss till Knohult. Åtminstone förr brukade jag hävda att jag gillade Bengt Linders Åsa-Nisse-serier. Det är först på senare tid som Linders namn är utskrivet, men hans episoder kändes igen på en viss vildhet och ologisk handling som närmar sig surrealism. De senaste åren har väldigt många avsnitt författade av Linder repriserats i både 91:an och i Humorkavalkad, och det är inte utan att jag känner en viss mättnad.

När jag var barn älskade jag Bengt Linders böcker om Dante, men när jag nu som vuxen försöker läsa om dem, inser jag att böckerna till större delen består av utfyllnad – det var väl så Linder lyckades skriva så många böcker. Han bara bluddrade på. Och det gäller även hans Åsa-Nisse-serier – han bara bluddrar på. Om man aldrig tidigare läst Linders Åsa-Nisse, kan man säkert tycka att det här är lite kul – men efter ett tag blir det tjatigt och man inser att Linder aldrig tänkte igenom sina manus, han bara skrev. Första, bästa idé blev ett manus. För min egen del tar det numera rätt lång tid att skriva Åsa-Nisse och 91:an. Jag kan ägna dagar och veckor år att tänka ut historier, och manuseringen tar ett par dagar per historia, inte ett par timmar.

Stark dialog och flängd handling i Uti vår hage

Nu tar vi oss från Knohult till Mjölhagen. Uti vår hages julalbum 2020 utmärker sig genom att vara fruktansvärt roligt rakt igenom. Originalpublicering av avsnitten i albumet är inte utsatt, så jag vet inte när de trycktes första gången, men urvalet är jättebra. Jag kom på mig själv med att skratta högt åt en del skämt och absurda vändningar, och det händer ju sällan att man skrattar högt när man läser serier. Krister Petersson tecknar otroligt bra, men jag tror att hans största styrka är dialogen, det är denna som, i kombination med flängd handling, lyfter serien. Uti vår hage har ett levande språk och många repliker är fullkomligt oväntade. Detta innebär att serien kan innehålla långa scener med enbart dialog utan att det blir träigt och tråkigt.

Inspirerad Kronblom på 80-talet

Så kommer vi till två serier jag inte själv jobbar med. Vi åker från Mjölhagen till Vinkelboda, där Kronblom och hans Malin bor. Liksom tidigare år handlar det om ensidor från Allers. De flesta sidorna kommer från 2004, men av någon anledning publiceras de inte i ordning. De två sista episoderna i albumet är från 2005 och 2006.

Jag har på sistone kommit på mig med att gilla Kronblom – förr var jag inte så förtjust i serien och jag hoppade ofta över den, men sedan ett par år repriserar 91:an avsnitt från 80-talet, och det verkar ha varit en period då Gunnar Persson var inspirerad. Precis som fallet är med 91:ans julalbum, varierar rolighetsgraden en hel del i Kronblom 2020. Ibland är det roligt, ibland är det märkligt tunt. Kronblom vinner dock på att det är en serie som har en tendens att vara, som vi sa på 90-talet, bisarr.

Undrar hur tidningen kunde komma ut så länge

Från Vinkelboda till Stockholm. Lilla Fridolf 2020 är klart sämst av dessa fem julalbum. Detta beroende på att Lilla Fridolf alltid var sämst. Lilla Fridolfs egen serietidning kom ut mellan 1960 och 2006, och det är inte utan att jag undrar hur tidningen lyckades komma ut så länge och vilka det var som köpte den. 2007 slogs tidningen ihop med Åsa-Nisse och blev Humorklassiker, det vill säga den tidning som numera heter Humorkavalkad, och som bara innehåller repriser.

För drygt trettio år sedan sa en bekant, som då skrev en del manus till Lilla Fridolf, att han skulle kunna strypa Rune Moberg. Ja, det förstår jag. Mobergs manus är oftast erbarmliga. Poängen i avsnitten består för det mesta i att Fridolf får stryk av Selma, eller i att Selma förstör något i sitt raseri, eller i att någon annan åker på stryk. 91:an och Åsa-Nisse utspelar sig i något slags tidlösa, idylliska svenska städer, men de följer ändå med sin tid – åtminstone delvis.

Genomsyras av ondska

Lilla Fridolf är fast i ett 1950-1960-tal som inte längre existerar. Här finns en kontorsmiljö med kraftig hierarki, men även livet utanför kontoret har fastnat i 50-talet. Detta innebär att det måste vara otroligt svårt att nyproducera serien, om Egmont mot förmodan fick för sig att göra detta. I stort sett allting måste uppdateras, och då kan man lika gärna skapa en helt ny serie. Därför är det anmärkningsvärt att Fridolfs egen tidning höll ut till 2006, och att det länge gjordes nya episoder.

Nå. Det är förstås inget negativt med serier från 60-talet, eller serier som utspelar sig på 60-talet. Om de är roliga. Men Rune Mobergs avsnitt är inte roliga. De bara genomsyras av ondska. Det faktum att Fridolf och Selma är gifta och bor ihop är en gåta – här finns inte en tillstymmelse till kärlek och omtanke.

Känns mest lite obehagligt

Här kan man kanske passa på att jämföra med Agust och Lotta, en serie som är ökänd för Lottas grymheter mot Agust. Men Elov Persson, och senare Ingvar Persson, vred upp elakhetsmätaren till elva – hela poängen med serien är att Agusts och Lottas relation är osannolikt usel. I fallet Fridolf och Selma känns det mest lite obehagligt. En detalj som bidrar till obehagskänslorna, är miljöerna. Torsten Bjarre var en utomordentlig tecknare, men Lilla Fridolf är full av sterila kontorsmiljöer och närmast tomma lägenheter med blänkande parkettgolv. De mysiga miljöerna från Klackamo, Knohult och Vinkelboda saknas, jag associerar snarare till Olle Ångest.

Värt att notera är att samtliga fem album kostar 69 kronor, men Kronbloms album är bara på 34 sidor, medan de övriga innehåller 50.

Skriven 2020-12-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners