PAULINA RUBIO, Private Venue, Miami den 13 december 2020 – Mexikos latinosuperstar i väl lössläppt och inte särskilt fokuserad show

Annons

Streamad konsert

I vår engelskspråkiga popvärld dansade hon knappt en sommar i samband med den alldeles för korta latinovågen kring millennieskiftet och några år framåt. Den minnesgode kommer möjligen ihåg hennes första och hittills enda engelskspråkiga album Border Girl på vilket folk som Desmond Child och Richard Marx bidrog. Fast i Sydamerika är hon förstås en superstar, och bör väl tilläggas en diva, av det mer positiva slaget. Hon har de där larger than life kvalieterna samtidigt som hon inte verkar ta sig alltför mycket på allvar. Sedan har det säkert inte skadat att hon flitigt odlat sin image som bombnedslag genom åren.

Tre miljoner sålda exemplar

För egen del har jag följt mexikanskan sedan 2000 års utgåva Paulina, som också blev det definitiva genombrottet för henne. Tre miljoner exemplar och en handfull hits hämtade därifrån säger en del i det avseendet. Och visst har hon varit värd framgångarna under årens lopp. Idel starka och för all del också varierade album i latinopopgenren har släppts under årens lopp.

Lyckönskningar till hela Sydamerika

Dock måste jag säga att denna opluggade show i juletider inte direkt imponerande. På det hela taget fungerade tillställningen till väl stor som en bokstavlig hälsning till de fans som valt att lämna uppmuntrande tillrop på chatten medan det här pågick. Om jag säger att knappt sex nummer hann avverkas under de knappt femtio minuter det hela varade förstår ni själva.

Och inte för att jag förstår överdrivet mycket spanska – jag borde lagt ner mer tid på att förkovra mig i språket under min gymnasietid då det begav sig – men så mycket gick fram som att Rubio skickade lyckönskningar till i stort set hela Sydamerika, halva Centralamerika och till flera Europeiska länder. Flera gånger.

Klädsamt tona ner det sakrala och glittriga

Fast eftersom det är juletider inledde sångerskan med ett relevant alster i form av fina avskalade versioner av Silent Night och Jingle Bells. Jag säger fina för att det i detta ögonblick slog mig hur klädsamt det är att tona ner det sakrala alternativt glittrigt glättiga i dessa på många sätt ofta rutinmässigt arrangerade skapelser.

Från falsksång till det bättre

Nästa sång till rakning blev Don´t Say Goodbye, Rubios engelskspråkiga hit från ovannämnda Border Girl, och nog lät det som om vokalissan här sjöng en aning falskt i samband med de höga tonerna. En tillfällighet? Ja, i alla fall denna kväll. Men sedan ska förstås också villigt erkännas att Rubio aldrig haft en stor röst, så ingen ska någonsin förvänta sig en pipa á la Shakira eller för den delen spanska kraftpaketet Monica Naranja.

Fast det skulle bli bättre. Te quise tanto var en catchy skapelse, som plockade fram den goda sidan från Rubios poppiga sida. På samma sätt präglades balladerna El ultimo adios och Enamorada av både tjusighet och starkt känsloregister.

Väl lössläppt och inte särskilt fokuserat

Här bör för övrigt också påpekas att det var lätt att tilltalas av det opluggade soundet den backande trion stod för. En luftigt proffsig ljudbild med nyanserad finess är precis vad (musik)doktorn ordinerar i när det vankas opluggat.

Fast med detta sagt; som helhet var det här väl inte överdrivet minnesvärt. I alla fall i egenskap av show tedde sig det här både väl lössläppt och inte särskilt fokuserat, vilket till större den berodde stjärnan i centrum. Men som ett lite kul och definitivt opretentiöst inslag i den Coronafattiga konsertdjungeln med glittrig jättejulgran som främsta scenografiska accessoar dög det trots allt.

Skriven 2020-12-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners