JAG TÄNKER PÅ ANDERS TEGNELL

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Pappa skulle laga mat på en fest, där en riktig Guru skulle närvara. Den här Gurun anses vara en av de riktigt stora och har hundratusentals anhängare över hela världen. Han reser runt överallt och träffar sina lärjungar i större och mindre grupper. Jag har fått höra många historier om honom, hur han omvände folk och liknande – och garanterat inte från några galna fanatiker. Jag träffade exempelvis min förra ke¬milärare på denna fest och han är definitivt ingen flummig typ. Tvärtom. För honom var till och med en kyss något man kunde beskriva med en formel som exakt uttryckte hur många baciller som byter plats med varandra och precis vad som händer när de möts.

Vi kallade honom Nobel för att han släppte bomber och pruttade rätt så friskt, men om någon nämnde det hävdade han att det var hans kemikalier som stank så infernaliskt.
”Är du också en av oss?”, frågade Nobel mig på festen.
”Nej, inte än, men jag hoppas att bli det.”
”Å, det kommer du, det är oundvikligt ska du se! Träffar man HONOM så är man såld!”, övertygade Nobel och lyste upp som en fyr på Alla Helgons natt och fortsatte: ”Jag skulle precis börja en lektion på er skola. En mycket intressant lektion, faktiskt, där vi skulle göra ett experiment med ett grodhjärta.”
”Att salta ett grodhjärta och se när det hiphopar som om det vore på disco”, fyllde jag på och märkte hur stolt han blev över att ha lyckats lära ut lite av all sin kunskap till yngre generationer.
”Helt rätt Amanda.”
”Kattis”, rättade jag honom. ”Amanda var tjejen som bru¬kade svimma på dina kemikalielektioner.”
”Helt rätt, mitt fel. Jag märker att du är uppmärksam. Det är en bra egenskap för en tjej. Du kommer nog inte få några problem i ditt äktenskap. Annars är faktiskt äktenskapsproblem större problem än man tror.”
”Mmm, eller hur? Hur var det nu med din omskärelse, sorry, jag menar, omvändelse?”, frågade jag för att undvika att han gled ännu längre från ämnet.
”Jo, som jag sa, jag skulle just hålla en lektion på er skola. Men precis när jag skulle gå in i klassrummet hoppade en av grodorna i mitt laboratorium ut ur behållaren. När jag tittade på den hörde jag en alldeles tydlig röst uppmana mig att omedelbart bege mig till den andra Shellmacken på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm.”
”Och du gjorde det?”
”Ja, vad skulle jag annars gjort?”
”Nej, det är klart, när en groda säger till dig så. Det finns ju knappast något annat val.”
Nobel tittade undersökande på mig.
”Kan jag skönja lite ironi i din röst, Rosa?”
”Absolut inte. Rosa var hon med peruk.”
”Ja just det, det där var ett obehagligt missförstånd. Mitt misstag, faktiskt. Men visste du att precis samma vätska som jag råkade spilla över henne numera används i hårbort¬tagningsmedel. Jag kunde sökt patent.”
”Så står du plötsligt där på en bensinmack och hoppas på att snart få kyssa grodan”, avbröt jag återigen taktiskt.
”Nej, men nästan. Kan du tänka dig, plötsligt kommer det fem svarta limousiner, de längsta jag någonsin sett och alla svänger de in till bensinmacken. Fast de tankar inte. Inte heller stiger passagerarna ut ur de flotta bilarna för att pinka, äta, sträcka på sig, eller ens spy. Inget sådant som man skulle kunna förvänta sig. Istället stannar limousin nummer två precis där jag står, ett av fönstren åker ned och därinne sitter Gurun. Jag hade aldrig sett honom förut, jag hade aldrig ens hört talas om honom, jag visste alltså inte ens att han existerade.
Han stirrade på mig, men sa inte ett ord. Så rörde han plötsligt på läpparna och det var HELT otroligt!”
”Vad sa han?, frågade jag, faktiskt en smula nyfiken.”
”Det hörde jag inte först. Det tog säkert en hel minut innan anden trängde in i mig.”
”Och nu när anden var inne…?”, uppmuntrade jag för¬siktigt.
”Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Du kommer ju själv att möta honom om”, han tittade på sitt armbandsur, ”om en timme. Jag smälter snart av glädje.”
”Ja, men vad sa han?”
”Du kommer inte tro det.”
”Jo då, bara du avslöjar det innan jag pensioneras, så.”
”Han frågade rätt och slätt”, började Nobel långsamt och sökande.
”Om du var redo?”, fyllde jag i av otålighet.
”Inte exakt med de orden. En Guru är mycket större än så. Han frågade om jag kunde vägen till…”
”Till evig salighet, eller hur?”, hjälpte jag för att visa att vi låg på samma våglängd.
”Nästan. Han frågade om jag kunde vägen till Stock¬holm.”
”Till Stockholm?! Vad menar du med nästan? Vad har Stockholm med salighet att göra? Jag var allvarligt irriterad.
”Precis. En äkta Guru pratar alltid i bilder. Tänk dig själv. Du är på motorvägen mellan Jönköping och Stockholm och någon stannar och frågar dig om vägen till Stockholm. Vad får du ut av det?”
”Att denna någon är en idiot och att du som en annan coco bello samtalar med grodor”, svarade jag och gick för att hjälpa min far med maten.

Kosten var färdig. Klockan var 11.30. Det var lammgryta precis som på biblisk tid. Gästerna var församlade och alla pratade om den store Gurun. Klockan blev ett. Och sedan två och tre. Precis som det ska vara. Men nu framåt efter¬middagen blev många hungriga och ville smaka av grytan men pappa stod och vaktade, och slog dem som försökte få sig en bit mat med en het metallslev på fingrarna. Plötsligt spreds det ett rykte att Gurun skulle komma vid sextiden.

Humöret steg med åtminstone 219 procent. Till och med de som höll på att svimma av hunger blev på festhumör. Människor började byta erfarenheter med varandra om den store mannens gärningar. Ett flertal personer som kände min pappa kom till mig och gratulerade mig till att jag skulle få träffa Gurun i min späda ålder, som de uttryckte det.

”Jag avundas dig”, erkände festens pipskäggige värd, som enligt andra var direktör på ett multinationellt företag med världsrykte. Pipskägget räckte fram en av Guruns många skrifter och bad mig läsa.
”Du vill säkerligen inte ta den frukt som ligger på frukt¬handlarens disk och som andra har haft i sina händer. På samma vis är det med kvinnor. Man vill helst ha en sådan som ingen annan har fingrat på.”
”Det var en fin bild”, medgav jag till det internationella pip¬skägget, ”men jag är inte säker på att jag förstår den rätt.”
”Nej, du är för ung för det”, evangeliserade han och trettio kloka JA-sägare nickade i samförstånd som plasthundar med sina lösa huvuden som män med finare smak och folkligt omdöme kan ha i sina bilars bakrutor för att visa för omvärlden who is in charge.

Klockan blev sex, sju, åtta, elva och tolv. En dag sa ”bye-bye” och en annan sa ”good day”, fast inte högt, såklart.
Jag hade förväntat mig ett uppror. Jag hade förväntat mig att åtminstone någon skulle hoppa av. Kanske en av de hungerdöende. Men inte. Tvärtom. Hans Övernaturlighets försening uppfattades som ytterligare en bekräftelse på Hans oändliga storhet, Hans andes seger över klockan, Hans visdoms universalitet som inte låter sig fjättras av tidens flykt och andra borgerliga och biologiska överens¬kommelser.

Varför kan de inte se det så, när jag kommer för sent i skolan?
Jag tyckte faktiskt om det. För min del kunde Gurun hålla sig borta i ytterligare några år. Under tiden sålde nämligen jag i hemlighet små portioner av lammgrytan till högstbjudande hungrande troende.
”Snälla du, för så mycket pengar kan man köpa en hel flock lamm inklusive herden i Palestina!”, hävdade en spekulant när jag lade fram mitt bud. Han har antagligen aldrig varit i Palestina, om ens i Hestra, och jag frågade om herden han pratade om var lika välkokt som pappas lamm.

Klockan två på natten fick vi från en oviss källa veta att Gurun inte skulle komma den här gången. Besvikelsen var stor, men inte större än att man enades om att det säkerligen fanns en stor mening i allt som hade hänt oss de senaste 24 timmarna. Och jag kunde ju inte annat än hålla med, jag var ju 4 800 svenska shekel rikare.

När nästan alla var ute och en oändlig rad taxibilar hade kört fram för att skjutsa iväg de troende, kom det ett bud att Gurun trots allt skulle infinna sig och att han skulle vara där inom en-två timmar. Jag gick till fönstret och kollade ifall det kom någon flygande på en kvast.

Alla kom tillbaks in och glädjen var oerhörd. De flesta var så trötta att de skulle tro på att Michael Jackson ursprungligen var vit. Gråt och skratt var hela tiden mycket närvarande. Även jag var mogen att träffa HONOM och omvandlas till en mycket djupt troende. No doubt about it.

Sedan kom han.
Även om jag inte tycker att man bör fästa sig vid en män¬niskas utseende, så måste jag säga att lite konfunderad blev jag. Denne store man var en dvärg på högst en turkisk meter. För att kompensera detta hade han en turban på huvudet, och turbanen var lika stor som han själv. Kanske var det på grund av den som han var så liten. Den såg ut att trycka ner honom i skorna så att han hela tiden krympte. Och som om inte detta var nog, var han dessutom omgiven av ett harem: Sju kvinnor som samtliga var mindre än han. Jag vet att det låter otroligt men så var det.

Om nu Gurun var liten på höjden så var han ju desto större på bredden. Såvida det nu inte var så att han stod på tvären när han kom in. Fast det tror jag inte, för då skulle det betyda att han hade sin turban på magen och det har nog inte ens Guruer.
När den brede turbanmannen rullade in skrek han: ”Var är maten?! Jag är hungrig som en varg!”, fast på bruten – eller till och med förlamad – engelska. Jag förstod genast att det måste vara detta som gör att det han säger är så otroligt stort. Ingen förstår vad han säger och alla tolkar det på sitt eget sätt. Tydligen tyckte de flesta att den öppningsrepliken var helt fantastisk för några till och med svimmade.
Så småningom hade allt ordnats, det vill säga alla satte sig i olika rum efter religiös rankning, eller kanske graden av tro. Och så började man äta.

Eftersom Han kom nästan en hel dag för sent, saknades det lite mat, och vår Guru klarade inte av att trolla fram lite fisk och bröd, som vår Jesus varit en riktig baddare på. Antingen för att vi inte hade någon fisk, eller också för att det var lite för sent för trolleritricks. Så till vissa människor sa jag bara ”du har ju redan fått”, istället för att sleva upp mat på deras tomma fat. ”Men det fick vi betala dyrt för!”, protesterade de då, och jag replikerade ”inget fel på minnet här inte.” Då stack de till mig lite fler sedlar och eftersom det rådde en religiös och nästan andaktsfull stämning därinne, fick de lite till.

Gurun ville att jag skulle servera även Honom. Alla bred¬vid Honom men även mig sken så av lycka att jag nästan skämdes av att komma i närheten av denne lille, store Man. Jag trodde att deras lycka skulle lysa genom mig som en röntgen och att alla skulle se igenom mina kläder och se mina trosor som det står ”söndag” på, trots att det redan var måndag. Men jag ville verkligen bli religiös och upplyst så jag sa till mig själv ”what the hell” och serverade Gurun.

Han var snäll och berömde att jag var välbyggd. ”It’s a great honour for me”, genmälde jag som tack för den fina komplimangen och lade till att ”jag tycker att det hela nästan känns overkligt”. Sedan frågade jag om Han hade något emot om jag tog ett foto av Honom.

Det blev plötsligt dödstyst bland folket runtomkring Ho¬nom och tystnaden spred sig ända till borden längst bort. Till slut, när tystnaden var så talande att den sa nästan allt, frågade Han: ”Why? Why you wanna picture me?”
Jag harklade mig och sa precis som det var, att jag ville se ”if you is real, if you fastnar on the bild?”
”Don´t worry”, sa Han, och jag sa, lättad över att den otäcka stämningen försvann: ”Oh, thank you!”, och så fick jag ta min bild.

Jag fastnade inte för Hans religion, kanske för att Han fastnade på min film. Jag vet inte. Jag vet dock att riktiga gudar inte går att ta kort på, så någon riktigt riktig Gud kan han inte ha varit.

Å andra sidan får jag ständigt nya erbjudande om att jag ska sälja min bild till hans anhängare. På sistone har jag höjt priset från 200 kronor styck till 400, eftersom jag ju faktiskt säljer dem med autograf. Min egen, såklart. Det var ju ändå jag som tog bilden.

Möjligen kan han vara lönsamhetens gud, men inget annat. Man får ju ändå inte bortse från alla pengar jag har tjänat på honom, det ligger nog magi i det.

Han har hört av sig för att få köpa negativet. Det gick jag inte med på, men jag hälsade att han fick köpa hur många bilder som helst från mig, ”I don’t mind”, skrev jag.

Han blev nog lite besviken, för han skrev att ”punishment” fanns att vänta och att jag aldrig kommer att bli gift. Som om jag hade tänkt det.
Jag skrev tillbaka att ”I’m really sorry”, och så la jag till att så länge han lever med sina sju runda dvärgkvinnor, kan han väl ändå inte förvänta sig att jag ska fria till honom.
Min pappa säger att man kan bli religiös på tusen olika vis.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2020-12-07