DARK TRANQUILLITY – sångaren Mikael Stanne om etiketten Gothenburg metalsound: “Inte kul bli ihopblandade med andra när vi gjorde vårt bästa för att vara personliga”

Annons

Klicka för att se hela bilden

De hade inte ens hunnit lämna tonåren när de inledde sin musikaliska karriär, och blev en del Göteborgs livfulla metalscen precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Namnet är Dark Tranquillity, och idag betraktas de allmänt som både stilbildande och en av de största i sitt melodiska death metalskrå tillsammans med folk som At the Gates och In Flames. Men att sextetten alltjämt skulle existera efter drygt trettio år trodde förstås ingen från början.

– Nej, det är klart, erkänner sångaren Mikael Stanne föga förvånande. Det gör man aldrig. Men det känns som vi började alldeles nyligen. Jag var bara 16 när vi satte igång, och då var det här det enda som gällde. Allt handlade bara om musiken och bandet. Det är så stor del av ens identitet, och precis därför slutar vi aldrig. Jag vet inte vad vi skulle göra annars.

Förlängd studiosession i samband med pandemin

Bandet är för närvarande aktuellt med sitt sprillans nya och tillika tolfte album Moment, som åtminstone i viss mån är en produkt av pandemin. Mikael berättar att sångerna till större delen skrevs redan förra året. Allt material var färdigt kring månadsskiftet januari/februari i år, varpå isolering i studion följde. Något alla inblandade är vana vid. Men då kom pandemin

– Och då fanns ingen anledning att skynda på. Det blev en förlängd session i studion, så vi kunde experimentera och polera mer. I det läget blev det också en annan stämning när vi visste att vi inte skulle ut och turnera.

Vill vara frustrerade och arga

– Det är ju mörka tider ett bra tag, och inte bara på grund av pandemin. Hur mycket har det påverkat dig i egenskap av textförfattare den här gången?

– Väldigt mycket faktiskt. Det är svårt att undvika, och vi vill vara frustrerade, vi vill bli arga. Och ju mer frustrerad man är desto lättare är det att skriva. Det är det jag lever för, och sedan vetskapen om att det finns folk som känner igen sig i det jag skriver gör det lättare att slappna av. Jag kan tänka mig att vuxna människor ser det som om att allt kommer att ordna sig, men alla drivs av ideologier och förutfattade meningar, och det försöker jag motverka genom att greppa och adressera det utan att hänga upp mig på känslor av hopplöshet. Och då är den extrema musiken ett bra sätt att uttrycka sig på. Det är väl det jag alltid dragits till, så det råder inte någon brist på inspiration.

90 procent tvivel

Inspirationen må alltså vara på topp,, men att hitta något nytt som känns speciellt och nytt tycker sångaren är svårare. Mycket tvivel och ångest passerar revy i tankebanorna innan något ter sig färdigt.

– Jag har blivit bättre på hantverket, men ibland när jag skriver texter kan jag känna “Har jag inte gjort det här förr?” Så 90 procent är tvivel och ångest, men tio procent känns nytt. I studion kan jag spendera en hel dag på en vers, och sedan kan jag den bara sitta där en söndagsnatt och få till det. Men att förnya sig, det är svårt numera.

Funkar inte att skrika hela tiden

– Sedan tänkte jag på det här med sången. Jag är ingen direkt av fan av growlande, ett inpass av sådant här och där för kontrastens skull räcker för mig i bästa fall. – så jag uppskattar att du sjunger “rent” så pass mycket den här gången?

– Det är ju väldigt speciellt med growlande, men jag är ju uppväxt med det intensiva. När vi hörde band som Death som yngre tänkte vi “Shit, det finns något där i den där frustrationen och ilskan. Samtidigt vill man uttrycka något annat, ett bredare känslospektra, och då funkar det inte att skrika hela tiden. Men jag känner väl att den här skivan är väldigt melodisk. Vi ville ändra upplägget, så vi tog längre tid på att spela in demos och lade på sången tidigare.

Började hitta en balans

– Men du har väl hängett er åt en del ren sång tidigare också?

– Ja, jag minns när vi släppte första skivan 1993. Då var tanken att ha med allt från det hårdaste till det mjuka, och det tyckte folk var väldigt chockerande. “Det här är ju inte death”, sade man. Vi hade till och med en tjej som kom in och sjöng då. Sedan kring ’99 ändrade vi lite på det under en tid. Därefter gick vi tillbaka till där vi började, och då började vi hitta en balans där vi kunde växla utan att det blev konstigt. Men det var få som gjorde som vi då.

Ursprunglige medgrundaren hoppade av

Men tiderna förändras, och med den attityden när det gäller vad som är accepterat inom en viss genre. En omvälvande process för många, men för folket i Dark Tranquillity har det mer handlat om att få se andra komma ifatt. Då har det varit lite svårare om än inte oöverstigligt för sällskapet att förlora viktiga bandmedlemmar. Ursprunglige basisten Martin Henrikson lämnade skeppet efter förra albumet Atoma, och så sent som i juni i år hoppade gitarristen och medgrundaren Niklas Sundin definitivt av.

– Det kändes annorlunda att inte ha med honom i studion den här gången, men han pratade om att lägga av redan när vi gjorde Atoma. Han ville vare med familjen och sin son, så han ville inte fortsätta. Men vi hade ju *Chris och *Johan som kunde rycka in, och vi hade material att börja med. Fast vi var samtidigt oroliga eftersom vi hade gjort på ett visst sätt i 30 år. Men det var kul också att få ett nytt perspektiv.

– Du låter nöjd?

– Ja, det blev skitcoolt. Det var en speciell process att göra den här skivan, men vi förbättrar fortfarande oss. Det gäller att hitta balansen mellan det gamla och nya, så vi utarbetade ett nytt arbetssätt. Annars hade vi gått på rutin. Jag ser redan fram emot nästa gång.

”Sjukt kul“ att ha gjort tolv skivor

– Förra året fyllde Dark Tranquillity tre decennier. Hur ser du på er karriär så här långt? Är du nöjd?

– Ja, för fan. Jag är otroligt stolt över att vi hållit på så länge. Att vi fortsatt vara i en uppåtkurva. Sedan blir spelningarna fortfarande bättre och vi lär oss något nytt varje år. Också är det roligt med allt spännande vi fått vara med om. Vi har gjort tolv skivor, det är sjukt kul. Dessutom tar vi själva hand om designen, videos, pressningen av skivorna och sådant. Jag älskar processen och allt omkring. Sedan är det klart att vi haft bättre tider än nu, men det går ändå konstant uppåt.

Har alltid delmål

– Vad har varit höjdpunkterna för dig personligen?

– Det är så mycket, alltså. Vi började turnera kring ’95, ’96, och redan då träffade vi fans som diggade det vi gjorde. Men sedan började vi spela på fulla ställen i södra Italien och djupaste Frankrike några år senare, och 2002 upptäckte vi att vi hade en stor publik i USA. Och sedan har vi spelat på de största festivalerna. Det är inget nytt nu, men jag kommer ihåg första gången spelade i Sydamerika och Japan. Så vi har alltid delmål. Vi ser framåt, dels för själva upplevelsen och dels för att vi vill nå längre hela tiden.

Känns som att ha en hejarklack i publiken

– Jag har förstått att Sydamerika har varit speciellt för er i det avseendet?

– Ja, de är väldigt passionerade där. Det känns som om man har en hejarklack i publiken där. En gång spelade vi på en gratisfestival i Colombia. Det var bara vi och Dark Funeral, och vi trodde det var 70.000 i publiken. Det visade sig vara 145.000. Det var löjligt, jag fattar inte hur alla fick plats. Sådant är superhäftigt.

Ärlig, välspelad och kvalitativ musik

– Sedan är det oundvikligt att prata om er och inte nämna att ni är pionjärer inom det som kallas The Gothenburg metalscene. Hur ser du på den etiketten idag?

– Jag vet inte om det är så relevant, men jag förstår att folk tycker det är viktigt. Fast för mig kändes det som en förevändning för att sätta en viss etikett på oss, och det var ju inte så kul att bli ihopblandade med andra när vi gjorde vårt bästa för att låta personliga. Jag tycker vi gör ärlig, välspelad och kvalitativ musik, och då kan man innefatta alla möjliga sorters band (från Göteborg), inklusive Hammerfall, Evergrey och andra som alla är bäst i sina genrer och håller superkvalitet.

Två band möttes i mörkret

– Slutligen; vad är den största missuppfattningen om Dark Tranquillity?

– Ooh, en klassiker är att vi och In Flames bytte sångare med varandra. Det finns en uppfattning om att två band möttes i mörkret med bilarnas strålkastare på innan bytet skedde. Men så var det ju inte. Jag försöker vara så ärlig som möjligt med mig själv och bandet. Sedan förstår jag att det finns ett intresse för sådant här, men det har aldrig funnits några myter kring oss.

Skriven 2020-12-02

*Christopher Amott och *Johan Reinholdz, gitarrister i dagens upplaga av Dark Tranquillity: Christopher har ett förflutet i death metalbandet Arch Enemy medan Johan tidigare varit en del av proggressiva metalbandet Andromeda.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners