TOTO, SIR Studios, Los Angeles den 21 november 2020 – inspirerad septett förvaltar sitt arv med knivskarp professionalism

Annons

Streamad konsert

Fyrtiofyra år in i karriären är det bara två av de riktigt gamla kämparna i Toto som alltjämt är fullt aktiva. Det är naturligtvis Joseph Williams och ende kvarvarande originalmedlemmen Steve Lukather som åsyftas. Sorgligt på sitt sätt, verkligen. Men samtidigt oundvikligt. För ärligt talat; hur många vanliga knegare eller kontorsslavar stannar kvar på samma arbete i nästan ett halvt sekel? Om de nu lever så länge det vill säga.

Knivskarp professionalism med ny laguppställning

Men med detta sagt, frukta ej framtiden. Det är ett extremt kompetent gäng – fattas bara annat – Lukather och Williams samlat ihop, däribland keyboardisten Dominique Taplin, mest känd för sitt arbete med Prince, Huey Lewis basist John Pierce och multiinstrumentalisten Warren Ham, som har meriter från och med bland andra Ringo Starrs All-Starr Band och allt för tidigt bortgångna Donna Summer.

Det var med andra ord bara full logiskt att det inte kunde märkas det minsta att denna Coronasäkra konsert var den första med den nya laguppställningen. Ur den aspekten var det på verkligen business as usual. Professionalismen var knivskarp från första tonen på ett sätt som samtidigt var så där självklart avslappnat, som det bara kan vara när skickligheten inte går att ifrågasätta det minsta.

Inspirerad septett på större klubbgig

Samtidigt bör för ordningens skull även framhållas att spelglädjen inte gick att ta miste på. Det var en inspirerad septett som stod där på (studio)scenen i lördags, något de många leendena skvallrade om mest hela tiden.

Det hela utspelade sig i sin tur på ett scengolv, som mest gav associationer till ett lite större klubbgig. Vanligtvis syns bandet som bekant på arenor i stil med Forum i Köpenhamn där jag senast skådade dem för knappt två år sedan, men det här tedde sig väldigt mycket intimare. Och kanske också väl litet för ett band av den här digniteten eller för den delen också typen.

Sensationellt i livesituationen, men uppenbar svårighet live

Sedan är det förstås också så att den svettiga livekänslan alltid är svår att återskapa via tv-apparaten eller datorn. Därför behövs större gester och format för att hålla intresset vid liv. Som Slipknot-/StoneSour-sångaren Corey Taylor gjorde i samband med sin livestreaming förra månaden.

Men visst, om man som i det här fallet håller tillställningen kort kring sisådär knappt sjuttiofem minuter funkar det här greppet ändå även utan detta och några utanpåverk att tala om. Samtidigt är det förstås lite ironiskt att det som i en vanlig livesituation varit sensationellt – för tänk er själva närkontakten och exklusiviteten med Toto på klubbnivå – blir en uppenbar svårighet övervinna digitalt.

Hade gått att leva utan ett par nummer

Med detta sagt, gubbsen levererade som sagt fullt ut även i denna situation. Toto har befunnit sig i en bra plats på senare år, och så är det uppenbarligen fortfarande. Sedan kan man alltid ha synpunkter på låtlistan, För även om det nu är lätt att köpa konceptet att blanda hitsen med mer obskyra saker ungefär fifty fifty, så hade det gått att leva utan ett par av dem. Som det mörka titelspåret från 90-talets första album Kingdom of Desire. Eller covern på With a Little Help from My Friends.

Borde ha värmt hjärtat på fans

Fast missförstå mig inte här nu, det är inte så att dessa alster föll ur ramen på något sätt, men varför inte välja ett antal andra inte alltför ofta spelade livefavoriter och/eller hits, Typ Caught in the Balance vackra balladen Without Your Love och den för Toto-sammanhang småruffiga AOR-doftande listklättraren Don’t Chain My Heart, hämtad just från tidigare nämnda fullängdaren Kingdom of Desire.

Å andra sidan; för övrigt finns inte mycket att säga om det som serverades. Bara en sådan sak som att öppna med en trio sånger bestående av den sällan spelade Till the End och följa upp med Hold the Line och Pamela borde ha värmt hjärtat på alla som någonsin varit det minsta fan av det här bandet.

Mest melankoliska kärleksballaden någonsin

Bland övriga favoriter märktes upptempoess som Stop Loving You och Home of the Brave, två upptempoess av samma musikaliska ursprung som fullt logiskt avverkades efter varandra denna kväll. Som grädde på moset strax innan dess garnerades med en I Won´t Hold You Back, gruppens kanske mest melankoliska kärleksballad någonsin

Oroväckande tunn David Paich

Innan ridån gick äntrade så tidigare trotjänaren och klaviaturspelaren David Paich scenen och assisterade i en albumlång version av Rosanna och den där Beatlescovern. Trevligt, förstås, men mannen såg nästan oroväckande tunn ut med tanke på den tidigare kroppshyddan. Förhoppningsvis är det reströtthet och inte sjukdom som gör att han inte åker med på den planerade turnén nästa år.

Turné nästa år

För turné blir det med eller utan honom. Sista ordet är inte sagt än. Eller rättare sagt sjunget. Den uppdaterade versionen av Toto är planerar att åka ut på sin Dogz of Oz Tour nästa år. Om vaccinet fungerar och pandemin äntligen stoppas, bör tilläggas.

Bandet fortsätter förvalta sitt arv med klass, således. Om än i starkt uppdaterad form. Men still going strong, något detta smittsäkra gig om något utgjorde en bekräftelse på. Så vem vet, kanske vi får uppleva ett 50-årsjubiléum också. Det är bara att hålla tummarna.

Skriven 2020-11-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners