“Till Maria Küchen, Andreas Palmer, Boel Werner, Inger Fredriksson, Maria Ramdén, Sarah Linton, Casandra Roslund, Ulrika Frolov…

Annons

Klicka för att se hela bilden

…Yvonne Eriksson, Åse Hedemark, Arne Jönsson, Niklas Altermark, Monica Rosén, Ingela Wadbring, Åsa Wengelin, Jan Ygge, Katarina L Gidlund, Lars Lindberg, Lena Carlsson, Björn Appelgren, Dan Panas, Gunnel Engwall, Lars Borin, Lars Burman, Anders Olsson, Jennica Thylin-Klaus, Lars Ilshammar, Johan Svedjedal och Anders Cullhed”

Per Olov Enquist skriver i sin med ett Augustpris belönade bok Ett annat liv, ”… En hel generation ideologiserar Brechts maxim ’Dåliga författare lånar, bra författare stjäl’”. Brecht var en av de dramatiker som jag valt att fördjupa mig i när jag doktorerade och jag minns inte att jag läst att Brecht uttryckte någon sådan tanke.

Fast jag kunde ha glömt det, eller var inte tillräckligt noggrann under mina studier. Dock är det säkert att om någon författare hade anledning att säga något sådant, då var det Brecht. Inget, allt ifrån hans Baal, genom Die Dreigroschenoper / Tolvskillingsoperan, och Der gute Mensch von Sezuan / Den goda människan i Sezuan och Herr Puntila und sein Knecht Matti / Herr Puntila och hans dräng Matti och Schweyk im zweiten Weltkrieg / Soldaten Svejk i andra världskriget till Der kaukasische Kreidekreis / Den kaukasiska kritcirkeln, skulle någonsin ha blivit skrivet om det inte fanns förlagor som Brecht lutade sig mot, det vill säga snodde ifrån. Konst och litteratur bygger på konst och litteratur, det är en erfarenhet som varken Bertolt Brecht eller någon annan författare eller konstnär först kom på.

En av mina författarförebilder, den store Aaron Sorkin, skapade karaktären Sam Seaborn och denne sade ”Good writers borrow from other writers. Great writers steal from them outright”. Och Sorkin i sin sida, stal detta bevingade ord från ingen annan än T.S. Elliot, men möjligen även från Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wilde, som gärna chockerade sin publik med liknande tänkespråk. Men som sagt, de var varken de första eller de sista som kände behovet att lätta på sitt samvete genom att offentligt bikta sig från den förmodade synden för immateriella stölder från sina kolleger. Kurt Vonnegut, för att ta ett annat exempel, sade ”Steal from the Best”, och hans många beundrare och anhängare krävde från honom att han skulle ställa upp som presidentkandidat.
Picasso skryter också med observationen ”Les bons artistes copient, les grands artistes volent”, och alla som är någorlunda bekanta med Picassos verk, det vill säga omkring 13 000 dukar, 100 000 litografier, 34 000 illustrationer, över 4 000 keramikpjäser och 300 skulpturer, fattar att Picasso var mer eller mindre tvungen att låna från andra.

Här kan kanske följande anekdot infogas: En känd förfalskare anklagades för att han inte bara förfalskat en Picassomålning utan även Picassos karakteristiska signatur. Den anklagade nekade, trots de kärandes mycket säkra expertutlåtanden. Men som det brukar vara när det gäller experter, finns det alltid lika många motexperter. Den svarandes sida kom med ett genialiskt, om än något riskabelt drag, den kallade in till vittnesbåset ingen mindre, än självaste Picasso. Hans personliga vittnesbörd förutsågs att avge ett odiskutabelt avgörande, lika ofelbart säkert som ett särpräglat fingeravtryck och oefterhärmligt DNA. Picasso tittade på konstverket och med en orubblig röst förklarade att sagda verk både var skapat och signerat av honom själv.
Dock, mötte även han mothugg, hur annars? Var herr Picasso helt säker på sitt vittnesmål? Fanns det inte någon som helst möjlighet att han misstog sig, undrade de skeptiska förlorarna. Då drog Picasso fram ett ess ur rockärmen, och på ett bestämt vis deklarerade, att vad som är äkta Picasso, kan avgöras bara av äkta Picasso.

Den vita dukens Picasso, Quentin Tarantino, lär ha sagt ”I steal from every single movie ever made. If people don’t like that, then tough titty, don’t go and see it, alright? … Great artists steal; they don’t do homages.”.

Vår egen Håkan Nesser, har i en tysk intervju sagt ”Ich lese viel und immer. Und ich stehle Ideen und Erzählstrukturen von überall her. Die schlechten Schriftsteller leihen, aber die guten stehlen”. Och så har vi bröderna Wachowski, numera Lilly Wachowski och Lana Wachowski, som med filmen Matrix, skapat en mycket publik och uppskattad religion som tillber ”stöld”. Matrix är liksom ett bevis på, att ju mer man stjäl, desto mer originellt kommer verket att uppfattas som.

I Predikaren, kapitel 1, vers 9, kan man läsa ”Vad som har varit kommer att vara / vad som har skett skall ske igen. / Det finns ingenting nytt under solen. / Säger man om något: ’Det här är nytt! / så har det ändå funnits före oss, / alltsedan urminnes tid.” Även om det skulle visa sig att Predikaren har 100-procentigt rätt i sin 2 300 år gamla observation, finner jag det ändå möjligt att problematisera den. Exempelvis genom att titta på vad är karaktären Seinfelds inställning till immateriella stölder och vad är komediserien Seinfeld syn och hur dessa manifesterar sig.

Vad tycker karaktären Jerry Seinfeld om immateriella stölder?

Seinfeld tycker inte alls om människor som begår sådana stölder, han föraktar såna människor. Ett exempel:
I episoden The Letter dejtar Jerry en ny flickvän, Nina, en svartsjuk, epigonkonstnär. Deras världar är så långt från varandra att Jerry känner sig tvungen att säga till henne att de inte kan sällskapa med varandra längre.

Strax efter skickar Nina ett brev till Jerry med följande ordalydelse: ”I don’t know what you expect to find, Jerry. You know what you want better than me, but there’s one thing I do know. I can stand here watching you try to destroy everything I’ve ever wanted in my life… Wanting to smash your face with my fists because you won’t even make the slightest effort to opt for happiness and still know I love you. You mean so much to me, I’m willing to take your abuse, insults and insensitivity. Because that’s what you need to do to prove I’m not gonna leave you. I’m sick and tired of running from places and people and relationships. You want me, then fight for me. Because I’m sure as hell, fighting for you. I think we’re both worth it.”

Jerry blir rörd av brevet och således benägen att återuppta förhållandet. Dock innan dess ser han av en slump en tv-uppsättning av Neil Simons semiautobiografiska uppsättning av Broadway- och biografhitten Chapter Two, och konstaterar att Nina ordagrant kopierat sin kärleksförklaring från denna. Nu är det kokta måttet som fick bägaren att rinna över definitivt rågat: När Jerry senare gör slut med Nina för andra gången, citerar han repliker från Plaza Suite, en annan Neil Simon teater- och filmsuccé, bara så att Nina förstår hans inställning till den immateriella stölden.

Seinfeld och dess referenser

I Seinfelds många situationskomedier använder sig manusförfattarna av intriger hämtade från världslitteraturen, världsdramatiken och världsdramat och dessutom från filmens och musikens, inte minst, operans och swing-erans värld. Och därutöver modets miljö. Publiken älskar det. Det är exempelvis Harold Pinters Betrayal, det är Edmond Rostands Cyrano de Bergerac, det är Bertolt Brechts Der kaukasische Kreidekreis, det är Shakespeares Merchant of Venice det är Tennessee Williams A Streetcar Named Desire, det är Arthur Millers Death of a Salesman (George kallas vid flera tillfällen Biff Loman), det är Mario Puzos och Francis Ford Coppolas The Godfather, det är Jim Marrs, Jim Garrisons, Zachary Sklars och Oliver Stones JFK, det är Charles Dickens A Tale of Two Cities, världens kanske mest sålda roman, det är Waldo Salts, James Leo Herlihys och John Schlesingers Midnight Cowboy.

Det pratas om Bibeln, Nya Testamentet, Salman Rushdie, Einstein, Lev Tolstoj och hans Krig och fred, Woody Allen, Laurel och Hardy, Abbott och Costello, Marlon Brando, Neil Simon, Will Smith, Ted Danson, Gregory Peck, Demi Moore, Uma Thurman, Liam Neeson, Artie Shaw, David Duke, som startade Knights of the Ku Klux Klan, Rosa Parks, Lev Trotskij, Boutros Boutros-Ghali, Louis Farrakhan, ledare för Nation of Islam, Richard Blackwell, Ethel Kennedy, Jackie Onassis, Paul McCartneys och Stevie Wonders duett Ebony and Ivory, Ike Turner och Bette Midler, som även spelade i Seinfeld-avsnittet Krusty gets Kancelled.

Även Sarah Silverman, Teri Hatcher, Marlee Matlin, Carol Kane, Jon Favreau, Courtney Cox, Kathy Griffin, James Spader, Bryan Cranston, Jeremy Piven, Catherine Keener, Denise Richards, Todd Kimsey, Debra Messing, Brad Garrett, Rob Schneider, Judge Reinhold, Jay Leno, Peter Stormare och åtminstone 20 till film-och komedicelebriteter medverkade i Seinfeld i olika roller.

Och så tillkommer alla cameoroller som exempelvis den ovannämnda Bette Midler, Jon Voight, Marisa Tomei, Al Roker, Raquel Welch, Kathie Lee Gifford, Regis Philbin, Carol Leifer och så cameoroller av en rad framstående sportsmän som i USA tillhör den kulturella världen: Keith Hernandez, Danny Tartabull, Paul O’Neill, Derek Jeter, Bernie Williams, Buck Showalter, Bob Sheppard et cetera.

Vidare refereras i Seinfeld till David Letterman, Burt Lancaster, Dom DeLuise, O.J. Simpson och hans massmediala flykt i hans vita Ford Bronco, Ken Burns, Jayne Mansfield, Meryl Streep, Jack Nicholson, Neil Armstrong, Winston Churchill, Adolf Hitler, Nicolae Ceaușescu, Johnny Carson, Bryant Gumbel, Claude Monet, Auguste Renoir, Édouard Manet, Paul Gauguin, John Cheever, P.G. Wodehouses betjänt Jeeves, Stephen King, Edvard VIII av Storbritannien, Wallis Simpson, Harry Houdini, David Berkowitz ökänd under vedernamnet Son of Sam, Joel Rifkin, seriemördare som tillhör den amerikanska populärkulturen, liksom Jack the Ripper den engelska, och som också nämns i Seinfeld. Abraham Lincoln och hans mördare John Wilkes Booth (När Crazy Joe Davola attackerar Jerry under inspelningen av pilotavsnittet Jerry, då ropar han ”Sic semper tyrannis” / ”Så må det alltid gå tyrannerna ” – cite_note-1 samma slagord som Booth skrek när han anföll Lincoln, och samma slagord som Marcus Junius Brutus ropade när han attackerade Julius Caesar.)

”Maybe the dingo ate your baby!”, säger Elaine sarkastiskt till en kvinna i Seinfeld-episoden The Stranded, en referens till filmen Evil Angels, mera känd som A Cry in the Dark och som bygger på ett autentiskt fall. Scenen där Kramer inhandlar ett duschhuvud från en jugoslav på svarta marknaden i avsnittet The Shower Head, repeterar den berömda scenen i Paul Schraders och Martin Scorseses film Taxi Driver där Robert De Niros Travis Bickle handlar skjutvapen från en illegal försäljare. Avsnittet The Mom & Pop Store slutar som filmen Midnight Cowboy, med Dustin Hoffmans Ratso, sittandes bredvid Jon Voights Joe Buck på en buss. Även Fred Neils version av Harry Nilssons hitlåt Everybody’s Talkin‘, finns med: ”Everybody’s talking at me / I don’t hear a word they’re saying / Only the echoes of my mind…” Det är ett mästerprov hur det berömda manusförfattarduon Thomas Gammill och Max Pross fick ihop det, hur Jerry organiskt, utan att publiken märkte det, omvandlades till Joe Buck och hur Kramer blev till Ratso Rizzo.

I avsnittet The Boyfriend, i vilket Kramer och Newman berättar hur Keith Hernandez spottade på dem, spelar Jerry upp deras berättelse och därmed förklarar hur fysikaliskt omöjligt det beskrivna händelseförloppet är: “Unfortunately the immutable laws of physics contradict the whole premise of your account. Allow me to reconstruct this if I may for Miss Benes as I’ve heard this story a number of times. Newman, Kramer, if you’ll indulge me.

According to your story Hernandez passes you and starts walking up the ramp. Then you say you were struck on the right temple. The spit then proceeds to ricochet off the temple striking Newman between the third and fourth rib. The spit then came off the rib made a right turn hitting Newman in the right wrist causing him to drop his baseball cap. The spit then splashed off the wrist, pauses – in mid air mind you…- makes a left turn, and lands on Newman’s left thigh. That is one magic loogie.” Att denna demonstration är en parodi på Warrenkommissionens ”förklaring” hur Lee Harvey Oswald sköt John F. Kennedy i november 1963, står utanför allt tvivel.

Kramer kallar Jerry ”Even Steven” i episoden The Opposite, (i Disneys serie Even Stevens hänger en målning av Kramer på väggen från episoden The Letter). George kallas “Zippy the Pinhead” i episoden The Stall. “Zippy the Pinhead” har huvudrollen i den tecknade serien Zippy, skapad av Bill Griffith.

Elaine jobbar som redaktör på ett förlag och borde således vara välbevandrad i världslitteraturens värld. Hon får i uppdrag att ta hand om den ryske författaren Yuri Testikov, som är på besök i New York. Jerry spelar henne ett spratt genom att berätta för henne att Lev Tolstoj ville ursprungligen benämna sin roman Krig och fred, ”War, What is it good for?” Elaine fattar ej att så är inte fallet och hon återberättar detta för Testikov, utan att göra alltför stor succé.

”War, huh, yeah What is it good for?” härstammar från Edwin Starrs odödliga antikrigslåt War. Starr avlägger sitt svar på denna fråga redan i låtens nästa vers: “Ahh War despise It means destruction to innocent lives War means tears to thousands of mothers’ eyes When their sons go out to fight And lose their lives War, huh, yeah What is it good for? Nothing Absolutely Nothing”.

Flera kulturella referenser: Gioacchino Rossinis och Cesare Sterbinis komiska opera Barberaren i Sevilla efter Pierre Augustin Caron de Beaumarchais pjäs Barberaren i Sevilla eller Den fåfänga försiktigheten, Ruggiero Leoncavallos Pagliacci, Luciano Pavarotti, Plácido Domingo, José Carreras, Frank Loesser, Joe Swerling, Sérgio Mendes, Paul Simon, The Beach Boys, Elton John, Cher, Duke Ellington, Al Jolson, The Ray Conniff Singers, Yo-Yo Ma, Abe Burrows och Damon Runyons Guys and Dolls, Humpty Dumpty, Looney Tunes, Merrie Melodies, Looney Tunes och Porky Pigs “That’s All Folks!”, William Hannas och Joseph Barberas Tom and Jerry och Walter Lantzs Woody Woodpecker / Hacke Hackspett.

Och ännu fler: The New Colossus, sonett av Emma Lazarus, ingjuten på en plakett inne i Frihetsgudinnan, Messias, Antikrist, Russ Meyer (Russ Meyers storbystade tjejer blev hans vida omskrivna kännetecken, något som nyttjas i valet av förnamnet på NBC högsta chef Russell Dalrymple. Russell Dalrymple ger Jerry och George chans att skriva en pilot till en sitcom, som kommer att heta Jerry. Men Jerry och George får sparken redan vid andra mötet med Russell, eftersom denne märker hur George lascivt stirrar på Russels 15-åriga dotter Mollys urringning och bröst. Jerry och George får dock tillbaka uppdraget efter att Elaine förför Russell med sin urringning och sina bröst. Seinfelds bröstfixering avspeglas i flera avsnitt, som exempelvis i The Implant, där Sidra, spelad av Teri Hatcher, lämnar Jerry med de numera bevingade orden ”And, by the way, they’re real… and they’re spectacular!”, Kramer konstruerar BH för män, Kramer i avsnittet The Chaperone förkunnar att Miss Texas should have won easily Miss America, but she lost points in the swimsuit competition. Karen frågar: Well, what could she have done? Kramer svarar: Tape her breasts together.

George söker jobb som BH-försäljare i avsnittet The Sniffing Accountant, Sue Ellen Mishkin – ”the braless wonder!” uppträder i flera avsnitt, och hon startar också modetrenden att bara bära BH utan något plagg ovanpå den. Et cetera.)

I Seinfeld omnämns filmer och romaner och även tilldelas en betydande roll. Det är The English Patient, Shaft, Schindler’s List, Dracula, Rocky, Herman Melvilles Moby Dick, Henry Millers Tropic of Cancer och Tropic of Capricorn, Alexandre Dumas den äldres, Auguste Maquets och Jacques Peuchets Greven av Monte Cristo, George Bernard Shaws, Alan Jay Lerners och Frederick Loewes My Fair Lady, tv-serien Baretta, Caroline Thompsons och Tim Burtons Edward Scissorhands, Frankenstein, Joseph Merrick / Elefantmannen, cykloper, The Bride of Frankenstein, frasen ”Hasta la vista, baby”, som associeras med Arnold Schwarzenegger och filmen Terminator 2: Judgment Day, den återkommande parollen ”I’ll be back”, hämtad från Terminator-filmerna, ”I Have a Dream”, som associeras med den amerikanske medborgarrättsaktivisten Martin Luther King och inte med ABBAs låt “I have a dream, a song to sing / To help me cope with anything / If you see the wonder of a fairy tale / You can take the future even if you fail.”

De numera bevingade orden ”You can’t handle the truth!” från Aaron Sorkins och Rob Reiners filmklassiker A Few Good Men / På heder och samvete, och så är det Gloria Vanderbilt, Calvin Klein, Bozo the Clown, Mrs. Robinson, karaktären i Charles Webbs, Buck Henrys, Calder Willinghams och Mike Nichols The Graduate / Mandomsprovet, Jerry Siegels och Joe Shusters Superman / Stålmannen, Lois Lane, Lex Luthor, Otto Binders och George Papps Bizarro och Bizarro World, även kallad Htrae, alltså Earth, läst från höger till vänster, Bob Kanes och Bill Fingers Batman och Atrid Lindgrens Pippi Långstrump et cetera.

Dessutom förekommer en radda filmer i Seinfeld som visserligen inte existerar men som ändå ligger nära en riktig filmförlaga. Exempelvis filmen Rochelle, Rochelle. Den finns visserligen inte, men det är inte omöjligt att man anspelar på filmen Emmanuelle. Ytterligare cirka 25 påhittade filmtitlar förekommer i Seinfeld.

Seinfeld kan utspela sig på ett bibliotek, i bokaffärer, biografer, komediklubbar, opera, teaterrepetitionslokal, konsertlokal, Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus, Metropolitan Museum of Art, Solomon R. Guggenheim Museum, Calvin Kleins troligen påhittade arbetsplats och i tv-studio.

Seinfeldgängets umgängeskrets kan bestå av komiker, pianist, dirigent (”Maestro”),bibliotekarie, varietéartister, cirkusartister, konstnärer. Elaine kan jobba på ett bokförlag, eller också hos J. Petermans modekatalog firma, hennes far är författare, hon samarbetar med författare, som exempelvis den påhittade ryske, världsberömde och synnerligen koleriske Yuri Testikov,

Kramer skapar en coffee table-bok, Kramer är fotomodell, Kramer skapade en BH för män, kallad ”bro” eller också ”manssiere” tillsammans med Frank Costanza, Georges far, Morty Seinfeld, Jerrys far designade ”belt-less trench-coat”, George är handmodell, liksom den påhittade berömde handmodellen Ray McKigney, Jerry dejtar en fotomodell, en av Kramers flickvänner är en mycket tystlåten designer av ”puffy schirts”, och som Seinfeld har på sig i ett tv-framträdande, en av Elaines konstnärliga beundrare utformar en skyltdocka som är på pricken lik Elaine, Georges förlovade jobbade på NBC et cetera.

På New York Public Library arbetar en bokdetektiv som heter Mr. Bookman. Denne sammanfattar vad hela denna bokkunskap handlar om, när han uppsöker Jerry i hans lägenhet för att kräva honom på en Henry Miller-bok som Jerry lånade i sin ungdom för många år sedan, men aldrig återlämnade:

“Let me tell you something, funny boy… You know that little stamp? The one that says New York Public Library? Well, that may not mean anything to you, but that means a lot to me. One whole helluva lot. Sure, go ahead, laugh if you want to. I’ve seen your type before — flashy, making the scene, flaunting convention. Yeah, I know what you’re thinking: Why’s this guy making such a big stink about old library books? Let me give you a hint, junior. Maybe we can live without libraries, people like you and me… Maybe. Sure, we’re too old to change the world. What about that kid, sitting down, opening a book right now in a branch of the local library and finding pictures of pee-pees and wee-wees in The Cat in the Hat and The Five Chinese Brothers. Doesn’t he deserve better? Look, if you think this is about overdue fines and missing books, you’d better think again. This is about that kid’s right to read a book without getting his mind warped. Or maybe that turns you on, Seinfeld. Maybe that’s how you get your kicks. You and your goodtime buddies… I’ve got a flash for you, joy boy. Party time is over!”

Det är ett tal som tål att upprepas om och om igen, och det inte på grund av att det inte finns något nytt under solen.

Du som undrar varför denna betraktelse är betitlad ”Till Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner, Inger Fredriksson, Maria Ramdén, Sarah Linton, Casandra Roslund, Ulrika Frolov, Yvonne Eriksson, Åse Hedemark, Arne Jönsson, Niklas Altermark, Monica Rosén, Ingela Wadbring, Åsa Wengelin, Jan Ygge, Katarina L Gidlund, Lars Lindberg, Lena Carlsson, Björn Appelgren, Dan Panas, Gunnel Engwall, Lars Borin, Lars Burman, Anders Olsson, Jennica Thylin-Klaus, Lars Ilshammar, Johan Svedjedal och Anders Cullhed”, borde bekanta dig med min artikel Dawit Isaak-biblioteket – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2020-11-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners