CAPONE – hämningslös method acting av Tom Hardy i biopic om gangsterkungens sista år

Annons

FAKTA
Regi: Josh Trank
Skådespelare: Tom Hardy, Linda Cardellini, Matt Dillon, Katherine Narducci, Jack Lowden
Land: Kanada/USA
År: 2020
Genre: Drama
Längd: 103 minuter
Format: DVD/Blu-Ray/VOD
Distributör: Noble Entertainment
Betyg: 3

Mången har spelat Al Capone genom åren, och den förste man kommer att tänka på är Robert DeNiro, som svingade basebollträet i Brian DePalmas lysande De omutbara från 1987. En annan känd tolkning stod karaktärskådisen Ben Gazzara för i 1975 års Capone mot bland andra John Cassavetes och självaste Sylvester Stallone pre-Rocky. Och låt oss för all del inte heller glömma britten Stephen Grahams version av gangsterkungen i HBO:s gedigna serie Boardwalk Empire

Capone efter en stroke och syfilis som gått på hjärnan

Vilket hastigt och lustigt för oss in i nutiden och den sprillans nya filmen om denne odödlige flåbuse. Den här gången har Tom Hardy tagit över manteln, och jag tycket nog han gör det med en äran. Men med detta sagt, han gör ingen Capone i sin krafts dagar. Istället är det mannens sista tid som skildras, och den tedde sig verkligen fjärran från den brutala storhetstiden.

Det är sent fyrtiotal, Capone har sluppit ut ur stillot efter ett knappt decennium i fängelse för skattefusk, och bor numera i Florida med sin tålmodiga fru Mae. Livet är dock inte så särskilt glatt där i The Sunshine State detta sista levnadsår. Hälsan är nämligen inte vad den har varit efter en stroke. Samtidigt har syfilisen han smittades av flera år tidigare börjat gå på hjärnan, gaggigheten har nått sin slutstation och kontrollen över kroppsfunktionerna är passé. Ändå är han bara 47 år gammal.

Förvirrade syner och ett brutalt knivmord

Så där sitter den forne fruktade he-mannen i sitt mansion. Slutet är nära, och det enda han kan göra är att snörvla, spy i en spann och ständigt röka sin cigarr där i sin vuxenblöja alltmedan frugan tvingas agera både dadda och sköterska. Fast så illa är det i ärlighetens namn inte när vi först kommer in i handlingen. Då klarar Capone till och med av att skoja med barnen och hålla ett tal på den tjusiga Thanksgivingmiddagen med tjocka släkten. Med viss möda, men ändå.

Med tanke på mannens usla tillstånd är det kanske inte så konstigt att dramat byggs på med den forne gangsterbossens förvirrade syner tankar och rent av en och annan redig flashback för variationens skull. Inte minst illustreras ett blodbesudlat brutalt knivmord signerat trogne gorillan Gino med emfas. Varför då? Kanske för att gamle Fonz, som han numera vill kallas känner viss ånger för sina illgärningar trots allt. Eller? Jag är i ärlighetens namn inte helt säker på om så är fallet.

Tio miljoner undangömda dollar

På besök kommer också Johnny, gängkompisen från förr. Eller gör han verkligen det? Allt kanske bara spelas upp i Capones huvud. Men oavsett vilket avslöjar chefen för honom att han har gömt undan tio miljoner dollar. Synd bara att han inte minns var.

I periferin finns även en son född utanför äktenskapet som förgäves försöker ringa och prata med sin far, ett växande pengaproblem som hotar ruinera familjen och en skum doktor som försöker pumpa upplysningar om nämnda gömda miljoner åt FBI. Så visst finns här innehåll som spinner ett icke oävet nät av handlingstrådar.

Till detta bidrager sedan i och för sig inte våldsexplosionen där Capone iförd morgonrock och den där vuxenblöjan plockar fram sin guldfärgade Tommy Gun, och brassar på så blodet stänker, men den adderar om inte annat till den rent allmänt lite absurda helheten.

Method acting utan skyddsnät av Tom Hardy

Fast det bestående intrycket av Capone när eftertexterna börjar rulla är att det här är en karaktärsstudie och en one man show för Tom Hardy i första hand. Britten går all in. Det här är hämningslös method acting utan skyddsnät, och man kan väl säga som så att responsen varit blandad. Eller kanske snarare av det polariserade slaget, och det gäller både för Hardys insats och filmen som helhet.

Bättre stilmässigt än innehållsmässigt

Men för egen del är jag benägen att ändå vara tämligen positiv. Anser som sagt Hardys tolkning vara riktigt stark även om han ibland nästan – men bara nästan – balanserar på parodins gräns. Filmen i sig å sin sida kan med rätta i viss mån beskyllas för att vara både fragmentarisk, sakna hopknutna röda trådar och riktning vad gäller handlingen. Det hela ter sig helt enkelt bättre stilmässigt än innehållsmässigt, skulle man kunna säga.

Fast likväl sevärt, bör betonas.

Skriven 2020-09-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners