Intervjuklassikern: DEEP PURPLE – livet med högprofilerade ex-medlemmar har inte alltid varit lätt

Annons

Swisch, sade det knappast när Deep Purple släppte sitt nya album som lustigt nog fått denna titel – fast på utrikiska i form av Whoosh! då – för drygt två veckor sedan. Väntans tider har liksom föregått releasen länge nu. Det har pratats om verket ifråga ända sedan föregångaren Infinite släpptes för tre år sedan innan ens ett embryo av sånger existerade.

Covid 19 saboterade släppdatumet

Vilket är lättförståeligt. Inte minst med tanke på bandmedlemmarnas höga ålder. Skulle de orka göra en skiva till har varit den ständiga frågan, och när så äntligen släppdatumet fastställdes till den 12 juni kom Covid 19 och saboterade om inte allting, så i alla fall planeringen. Ordentligt.

Knappast utan ”bumps” på vägen

Men nu är alltså Whoosh! äntligen här, och vad gör egentligen några månader hit eller dit om man betänker att kvintetten faktiskt existerat sedan 1968. Det är 52 år för att vara exakt. Tanken svindlar, men om sanningen nu ska sanningen fram har vägen mot ålderdomen knappast varit utan sina ”bumps” på vägen. Tidvis har karriären haft sina dalar samtidigt som livet med de högprofilerade ex-medlemmarna, däribland David Coverdale, Glenn Hughes och naturligtvis Ritchie Blackmore inte alltid varit så lätt.

”Såpoperaliknande proportioner”

Dock vill ständige medlemmen Roger Glover gärna tona ner de omskrivna konflikterna i nedanstående intervju, som gjordes redan 2003. Detta är för övrigt också den första av hittills tre intervjuer med bandet – de övriga två gjordes 2005 och 2013 – och basisten sticker här inte under stol med att det varit ett liv av ”såpoperaliknande proportioner”, men att skriverierna ändå trots allt överlag varit överdrifter.

Ingen kunde namnen

Fast med detta sagt deklarerar Roger ändå frankt att bandet alltid varit större än summan av medlemmarna.

– På sjuttiotalet kände allt till bandet, men ingen kunde våra namn, som han uttrycker saken.

Så är det förstås inte längre. I dagens läge verkar det som om väldigt många fans av den tidiga hårdrockssvängen kan räkna upp ett par eller flera medlemmar i bandet.

Skakade av sig ljummen kritik

Fast i övrigt är det mesta sig likt i Deep Purple-lägret förutom de fårade ansiktena och gråsprängda kalufserna. Musiken kommer alltjämt först och berömmelsen utgör fortfarande en ovälkommen biprodukt av yrkesutövandet.

Likaså verkar den positiva inställningen vara konstant. Roger liksom sångaren Ian Gillan i en senare intervju har båda uttryckt tacksamhet över allt de fått uppleva genom åren. När nedanstående intervju gick av stapeln skakade Roger av sig den ljumna kritiken på det då nya albumet Bananas genom att bara replikera att det är ett ”bra album” med låtar som smälter samman snyggt med de gamla.

Gör som en ödmjuk rockstjärna

Med tanke på detta bör han rimligen jubla högt över den till större delen goda responsen på det nu aktuella och möjligen sista verket Whoosh!, ta av den imaginära hatten och buga djupt av tacksamhet. Precis som en dokumenterat ödmjuk rockstjärna med stil möjligen gör när det är motiverat.

Skriven 2020-08-24

DEEP PURPLE har roligt 90 procent av tiden

Deras existens har till stor del präglats av inre motsättningar och ständiga medlemsbyten, men det har inte hindrat Deep Purple från att bli ett av världens mest långlivade rockband. I år är det trettiofem år sedan gruppen bakom den riffglada Smoke On The Water bildades, och än är det inget som tyder på att en splittring är nära förestående.

– Nej, jag har ett fantastiskt liv, kommenterar basisten Roger Glover. Jag ser inte det här som ett jobb. Jag spelar gratis, men får betalt för resandet, sade Count Basie en gång i tiden, och det gör vi också. När jag började med musiken förväntade jag mig aldrig att göra det till livsgärning. Jag trodde jag skulle bli arkitekt, vägbyggare eller något sådan, men det var musiken som valde mig, inte tvärtom.

Kvintettens senaste album Bananas har dock dessvärre fått ljummen kritik, men Roger själv säger att responsen på både skivan och den nu pågående Europaturnén varit över förväntan. Faktum är att publiktillströmningen på konserterna så här långt varit bättre än någonsin.

– Bananas är ett bra album, och låtarna därifrån smälter samman snyggt med de gamla. Dessutom känns det gamla materialet alltid fräscht eftersom vi aldrig gör det likadant. Vi spelar alltid på ett sätt så att det motsvarar den sinnesstämning vi befinner oss i just för tillfället.

Inspirationen flödar alltså således fortfarande. Roger berättar att skapelseprocessen av Bananas var betydligt smärtfriare än förra gången då den fem år gamla föregångaren Abandon var på tapeten. Tillkomsten av den sistnämnda skivan var besvärlig. Inte nog med att den tog lång tid att göra. Det färdiga resultatet lät inte alls som man tänkt sig heller. Men den här gången var alltihopa över på bara två månader. Allt flöt på från början till slut, något som inte minst hade med det faktum att basisten denna gång överlät rattandet till den utomstående producenten Michael Bradford.

– Han var inte det uppenbara valet, men han sade alla de rätta sakerna. “Ni är Deep Purple och har ett varumärke, och just därför kan ni aldrig bli en parodi. Ni är ju bara er själva”, sade han. Därför tillät vi oss att bara ha kul utan att tänka för mycket.

Tänkt hade f.ö. även den f.d. klaviaturspelaren Jon Lord gjort ordentligt innan han slutligen bestämde sig för att hoppa av (rock)tåget för ett par år sedan. Istället för att fortsätta med sina kompisar följde han sitt hjärta och slutade för att kunna lägga allt sitt krut på klassiskt färgad musik istället. Hans ersättare blev Don Airey, en rutinerad herre som spelat med såväl Rainbow som Gary Moore och Ozzy Osbourne tidigare.

– Inte för att jag på något sätt vill ringakta Jon, för jag älskar verkligen honom. Men det var positivt att han bestämde sig för att hoppa av till slut. Tiden innan dess led bandet av en sorts musikalisk osäkerhet. Men nu hänger vi samman igen, Don har smält in perfekt i gruppen.

Roger ser fullt förståeligt tillbaka med tacksamhet på sin långa karriär. Framgångarna har varit många under årens lopp, men rocklegenden påstår på fullt allvar ändå att han fortfarande har svårt att tro på att de är verkliga.

– Särskilt efter ett gig när jag kommer tillbaka till hotellrummet kan jag tänka “Hur i helvete hamnade jag här?”. Allt jag fått vara med om har gjort mig ödmjuk, men jag är samtidigt väldigt lycklig.

– Varför tror du att Deep Purple fortfarande existerar när nästan alla andra band i er generation försvunnit?

– Tur har faktiskt rätt mycket med det att göra. Men en annan förklaring är att musiken alltid kommit först. Idag marknadsför media kändiskap, men de struntar i vad folk är kända för. Så var inte fallet med oss. Vi letade inte efter berömmelse, och vi ville inte ha den heller. I början på 70-talet kände alla till bandet, men ingen kunde våra namn. Och så är det fortfarande. Till och med i våra dagar är Deep Purple mycket större än vi själva.

Fast alla påstått konfliktfyllda relationer inom bandet har förstås medverkat till att göra medlemmarnas namn hyfsat kända i alla fall. Detta gäller inte minst avhoppade, alternativt kickade sådana som Ritchie Blackmore, Glenn Hughes och David Coverdale. Därmed inte sagt att allt som skrivits genom åren har varit befogat. Åtminstone inte om man skall gå efter vad Roger säger. För enligt honom har det mesta som publicerats varit överdrifter.

– Jag tycker nog det. Folk tenderar att fokusera på det negativa. Visst har vi haft dåliga perioder, det här har varit ett liv av nästan såpoperaliknande proportioner. Men 90 procent av tiden har vi ändå haft roligt tillsammans.

– Men hur roligt är det egentligen att spela Smoke On The Water nuförtiden? Är ni inte helless på den vid det här laget?

– Nej, i och för sig är det här bandet mycket mer än bara en sång. Men det hade varit fel av mig att sura eftersom den gett oss så mycket. Fast det är klart att det känns lite konstigt att prata med folk som brister ut i det där riffet när de får veta att jag är med i Deep Purple.

Skriven 2003-11-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners