Intervjuklassikern: DIXIE CHICKS (numera THE CHICKS) – efter alla hotmail och mordhot satt nerverna utanpå kroppen

Annons

BAKGRUND:

Historien är välbekant vid det här laget. Efter två enormt framgångsrika album på raken i form av genombrottet Fly och uppföljaren Home – som båda hade sålt diamant, det vill säga tio miljoner exemplar var hemma i USA stod nu skivaktuella The Chicks – eller som de då hette Dixie Chicks – på toppen av världen. Men så den 10 mars, 2003 under en konsert på Shepherd Bush Empire i London yppade sångerskan Natalie Maines att damerna inte stödde den kommande invasionen i Irak, samt att de skämdes över att dåvarande presidenten George W. Bush kom från Texas.

Skivbål och dödshot

Detta orsakade en backlash av oanade dimensioner från de amerikanska countryfansen. Många supportade kriget, och såg trion som opatriotiska. I kölvattnet på detta bojkottade tusentals radiostationer deras musik samtidigt som countryns Oscarsgala ACM inte bjöd in dem till det nästkommande evenemanget.

Även skivbål arrangerades, och som obehagligt grädde på moset fick ”chicksen” även mottaga en hel del dödshot under den svåraste tiden.

Patriotisk hötta-med-näven-skapelse

Samtidigt fanns det kollegor som mer eller mindre medvetet drog nytta av de patriotiska vindarna. Som åttiotalsstjärnan Lee Greenwood, som dammade av sin gamla hit God Bless the USA för andra gången – den första var i samband med Operation Desert Storm 1991.

Fast det var förstås framförallt alfahannen Toby Keiths Courtesy of the Red, White & Blue som gjorde mest avtryck. Sångaren lär både ha inspirerats av pappans död 2001 och 9/11-attackerna när han skrev denna catchy patriotiska hötta-med-näven-skapelse, och succén lät inte vänta på sig. Man skulle kunna säga att timingen var perfekt för en låt av denna typ som kunde gjuta lite hopp och militant råg i ryggen åt det slokörade amerikanska folket.

Fejden med Toby Keith

Fast alla var inte lika exalterade, däribland Natalie Maines, som uttryckte att låten var ignorant och fick countrymusiken att verka lika ignorant. Keith i sin tur hävdade att hans alster inte var ett stöd för Irakkriget, utan endast för soldaterna.

Tjafset slutade dock inte där. Istället lät Keith ett fejkat foto på Maines med Saddam Hussein figurera på backdropen på sina konserter. Vilket i sin tur ledde till att vokalissan bar en t-shirt med texten FYTK på Academy of Country Music.

Och nej, förkortningen stod inte för Friends United in Truth and Kindness som tjejernas publicist påstod då det begav sig, utan Fuck You Toby Keith, något som föranledde Keiths PR-person att deklarera att fejden med Maines var över eftersom ”han insett att det finns betydligt viktigare saker att koncentrera sig på”.

Ett personligt statement

För Dixie Chicks återstod dock frågan hur de skulle kunna resa sig ur sin karriärmässiga nedåt tur. Svaret stavades Rick Rubin, den hippe producenten bakom en salig röra av artister från hårdrocksakter som AC/DC, Red Hot Chili Peppers och System of a Down via vitt skilda pop- och rockartister, typ Neil Diamond, Lady Gaga och Tom Petty till countrynamn á la Avett Brothers, Jayhawks och givetvis Johnny Cash.

Resultatet av detta samarbete fick titeln Taking the Long Way Home, och gruppens Emily Strayer – då Robinson – var snabb att påpeka bandet såg det nya verket mer som ett personligt snarare än ett politiskt statement. Det rådde dock ingen tvekan om att förstasingeln Not Ready to Make Nice utgjorde en uppenbar kommentar till kontroversen de levt med i tre år.

Storslam på Grammygalan

En kommentar som ignorerades av countryns radiostationer, för övrigt. Liksom dess skivköpare, bör tilläggas. Taggen satt uppenbarligen djupt i det amerikanska countryfolkets hjärta. Fast Dixie Chicks behövde inte känna sig alltför nedslagna. Taking the Long Way Home slutade ändå som det nionde mest sålda albumet i USA 2006 samtidigt som både Kanada och Europa omfamnade trion mer än kanske någonsin tidigare.

Som grädde på moset tog de storslam på Grammygalan året därpå när de vanna alla de fem kategorier de var nominerade i, inklusive Årets album och Årets sång för Not Ready to Make Nice. Tala om en revanch som hette duga.

Lätt att känna sympati

Fast allt det där hade varken jag eller fiolspelerskan Marti Maguire en aning om när jag lite grand mot oddsen lyckades få till en intervju med henne 2006. Istället handlade vårt samtal till större delen av arbetet med Rick Rubin, Bushincidenten och vad hon tagit med sig av denna hysteriska erfarenhet.

I samband med detta var det inte svårt att hysa sympati för vad Maguire hennes två medsystrar tvingats genomleva. När hon säger att händelsen i London tappade alla proportioner är det rätt lätt att hålla med. Särskilt som hon gav ett väldigt sympatiskt intryck i denna öppenhjärtligt ärliga intervju.

Skriven 2020-07-27

DIXIE CHICKS på toppen igen efter Bushkontroversen

Dixie Chicks är tillbaka på toppen igen, och de har tagit den långa vägen dit. Taking The Long Way är i alla fall titeln på deras nya album som seglade direkt in på USA-listans förstaplats för tre veckor sedan. Nu är i och för sig framgångar av denna dignitet något nytt för Texastrion. Ingen tjejgrupp har sålt mer skivor än just Chicksen, men att det blåser som mest på toppen fick Martie Maguire, Emily Robinson och Natalie Maines erfara den hårda vägen när ett uttalande på en konsert av den sistnämnda med innebörden att de skämdes för att komma från samma stat som George W. Bush ledde till såväl radiobojkotter och skivbränningar som hatmail och mordhot. Det är alltså inte konstigt att nerverna satt utanpå kroppen när det blev dags att stiga ut i offentlighetens ljus igen.

– Nej, precis, kommenterar Martie Maguire. Men samtidigt hade vi ingenting att förlora. Det enda vi kunde göra var att vara ärliga mot oss själva, så det var faktiskt rätt befriande att inte ha någon kontroll. Fast det är klart att det var nervpåfrestande att inte veta om någon skulle vilja köpa skivan. Därför blev vi helt knockade när vi gick in som etta. Vi förväntade oss inte något sådant alls.

Martie säger att det är svårt att veta hur mycket kontroversen egentligen påverkat populariteten. Försäljningen har varit så stark att det är svårt att veta, menar hon och spekulerar i att en del kanske till och med stödköpt skivan.

– Ja, jag tror att en del vill göra ett statement, men jag vill helst att folk ska hänga kvar också. Min önskan är ju att de ska gilla musiken i första hand.

– På tal om det, så har ni valt en helt ny inriktning nu genom att hylla den Kaliforniska popen- och rocken från sextio- och sjuttiotalet?

– Yeah, det är lite lustigt det där för på vår förra platta Home fokuserade vi på bluegrass, och det visste vi att vi inte ville göra igen. Men jag tror idén med det kaliforniska soundet kom från Rick. De referenser han plockade fram typ Eagles och Mamas & The Papas är i alla fall sådant jag associerar med den typen av musik.

Den Rick som åsyftas i det här fallet bär efternamnet Rubin, och är demonproducent med stort D. I början av sin karriär ägnade han sig mest åt hårdrock, men på senare år har avskalade akustiska alster med bland andra Johnny Cash gett honom en helt ny profil, och i den passade Dixie Chicks in perfekt.

– Han hade en klar bild från början om att vi låter bra. Men han tyckte samtidigt att vi inte hade så mycket att säga. Därför ville han ta reda på om vi hade något djup under ytan, och det tycker jag vi bevisar den här gången. Vilket jag är väldigt stolt över. För när kritikerna bara är ute efter att slå ner på en vill man inte gärna pröva något nytt.

– Rick har sagt att ni gick från att vara älskade till seriösa artister med ett penseldrag när Bushkontroversen drog igång. Håller du med?

– Det är svårt att vara objektiv när det gäller sådant här, men jag tycker det finns mer passion i framförandena den här gången. Vi har aldrig grävt så djupt inom oss tidigare. Vi sjunger om sådant många går igenom som Alzheimers och ofrivillig barnlöshet. Det är smärtsamma saker vi själva upplevt och känner starkt för, så förhoppningsvis kommer det att märkas på scen.

I skrivande stund har drygt tre år förflutit nu sedan tillvaron vändes upp och ner av Bushincidenten. Vid det här laget är det mesta som vanligt igen, men när Martie ser tillbaka kan hon inte undgå att tycka att händelsen tappade alla proportioner.

– Det uppstod en hype kring hela grejen när amerikansk media hängde på och gjorde allt större än vad det i själva verket var. När vi gjorde vårt första gig efter det här trodde vi att många skulle lämna tillbaka biljetterna. Ändå märkte vi ingenting av det. Det är klart att en del var arga, men de nya fansen kompenserade för det.

– Vad var det sjukaste som hände i den här vevan?

– Natalie fick ett dödshot som vi tog väldigt allvarligt på. I och för sig fick vi mycket hatmail också eftersom det är så lätt att vara anonym på nätet, men just det här hotet var extra obehagligt eftersom det hade skickats som brev till en radiostation och innehöll både tid och plats för när mordet skulle ske.

– Vad tänkte du då?

– Mitt hjärta slog så snabbt, och någonstans undrade jag om det var värt att utsätta sig för det här för karriärens skull. Det här var första gången en riktig knäppis gav sig till känna, så vi blir fortfarande skakis bara vi tänker på det. För det här handlade om rent hat, inget annat.

– Nu när ni fått lite perspektiv på det som hände. Vad skulle du vilja säga att ni lärde er av det här?

– Jag tror jag fick klart för mig vem jag är. Nu spenderar jag mer tid med mina vänner samtidigt som jämlikhet, tolerans och kärlek blivit ännu viktigare för mig. Det betyder inget längre om jag skulle förlora karriären. När det här hände var jag beredd att sätta allt på ett kort. För vad Natalie gjorde var inte fel. Det fanns inte minsta anledning för folk att reagera som dom gjorde.

– Men det faktum att ni har sju barn tillsammans måste väl också ha förändrat era prioriteringar ganska ordentligt?

– Fast vi har det ändå ganska lätt jämfört med många andra. Eftersom vi är våra egna bossar kan vi ta med familjen och bestämma själva hur vi vill ha det. Det är svårare för dom som arbetar för oss. Vår turnéledare har en liten dotter, och det krossar allas hjärta varje gång han måste lämna henne. Därför är vi lyckligt lottade som kan vara så mycket med barnen när vi har dötid.

– Fast att ha med så många småbarn på vägarna som ska aktiveras hela tiden måste väl trots allt ändå vara rätt tufft?

– Ja, alla är under fem, så fråga mig efter turnén exakt hur jobbigt det varit ha ha ha.

Skriven 2006-06-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners