Intervjuklassikern: TOM JONES – ett jordnära proffs som tycker ryktet som kvinnokarl överskuggat talangen

Annons

Bakgrund

Evigt unge Tom Jones är inte överdrivet ung längre. Vital? Ja, säkert. Fattas bara annat. Men förra månaden, den 7 juni fyllde Tjuren från Wales åttio, så rimligen har han sett sina bästa dagar. Det har med andra ord blivit dags att promenera in i karriärens skymningsland vid det här laget, och även om sångaren förmodligen aldrig kommer att pensionera sig kan han ändå se tillbaka på en karriär som sträcker sig över sju decennier och närmare sextio år.

Imponerande vilja att variera sig

Inte många andra kan skryta med samma uthållighet. Eller för den delen samma nivå på framgångarna. Genom åren har sångaren sålt över hundra miljoner album, och uppvisat en imponerande vilja att variera sig musikaliskt. Allt från sextiotalets poppiga crooning, gospel och soul till indiepop och country kan prickas av i hans sångkatalog. Och på tal om just sejouren i Nashvillesystemet är det som spelades in då något Jones inte direkt håller högt.

För att nu uttrycka det milt Någon han gav uttryck för i min första intervju med honom så tidigt som 1995. Efter en countryhit ville skivbolaget bara ”play it safe” under den drygt första halvan av åttiotalet, och bara låta honom göra samma sak, var budskapet då. Vilket inte var ”särskilt kul”. Men vad göra när man sitter fast i ett långtidskontrakt.

Ett uppsving med Princecover och The Cardigans

Fast det skulle bli bättre. En ny artistisk vår skulle stunda innan decenniet nått sitt slut, och den stavades Kiss. Alltså Prince megahit, som Jones spelade in tillsammans med sedan länge nedlagd Art of Noise. Denna cover blev inte bara en stor hit för det brittiska syntbandet, utan också ett väsentligt uppsving för mannen med den stora barytonrösten. Plötsligt blev han het igen och till och med cool. En ny publik hade upptäckt Jones, och duettreceptet drogs sedermera till sin spets på Reload, albumet som innehöll samarbeten med en rad kända namn, typ Stereophonics, Robbie Williams, Zucchero och våra egna The Cardigans.

Värt att notera här är att covern på Talking Heads Burning Down the House tillsammans med just The Cardigans spelades in i Malmö, och där vandrade sångarlegenden omkring på stadens gator som en vanlig man. Där dinerade han för övrigt även på välfrekventerade Mando Steakhouse, och intog en plankstek bland vanligt folk.

Hoppade på direkt

Fem år senare gjorde Jones gemensam sak med Jools Holland, en gång i tiden medgrundare av brittiska new wave-bandet Squeeze, men sedan 1992 har han i huvudsak ägnat sig åt sin musikshow Later…with Jools Holland.

Fast när tanken att göra ett album – ett självbetitlat sådant – med i huvudsak covers där tyngdpunkten låg på det bluesigt soulrockiga var resten mest bara en formsak. Gamle vännen Tom hoppade på direkt, och resten är historia. Duon utlovade att det skulle bli en turné om försäljningen av albumet kunde motiverade det. Men om det nu blev någon vända, så kom den vad jag vet inte till Skandinavien. Trots att verket ifråga faktiskt sålde guld hemma i Storbritannien.

Ett jordnära sant proffs

Men oavsett vilket; Holland och Jones bjöd hur som helst på en trevlig intervjustund. Och vad gällde Sir Tom, så visade han sig även denna gång från sin bästa sympatiska sida. Onekligen ett sant proffs som trots alla framgångar alltjämt ger ett förvånansvärt jordnära intryck.

Skriven 2020-07-13

TOM JONES tolkar rockklassiker med känd storbandsledare

Alltsedan Tom Jones gjorde comeback med sin cover på Prince megahit Kiss i slutet på 80-talet har han nyfiket sökt nya musikaliska vägar. Hippa namn som Cardigans, Tori Amos och Wyclef har passerat revy i studion alltmedan sångaren själv åtnjutit mer och mer respekt från folk som i många fall tidigare avfärdat honom som föredetting. Den här gången har tjuren från Wales dock gjort en helomvändning och gått tillbaka till de bluesigt soulrockiga storbandsrötter som ligger långt bortom den schlagerpop som en gång i tiden gjorde honom till superstjärna.

– Ja, jag försöker alltid göra något extra, kommenterar sångaren. Men den här skivan är jag särskilt stolt över. Jag har alltid älskat de här sångerna, så det var härligt att spela in dem. Alltihopa kändes väldigt naturligt för mig. Hade jag hört det här låtarna på en bluesklubb hade jag hoppat upp på scenen direkt.

Att projektet ifråga överhuvudtaget kunde realiseras kan emellertid Tom själv inte ta åt sig äran för. Istället var det vännen Jools Holland som tog initiativet när han insåg att de båda hade smak för samma gamla musikaliska repertoar. Holland är mer eller mindre världsberömd i hela det brittiska öriket efter dussinet år som programledare för musikshowen Later With Jools Holland och icke minst en parallell karriär som synnerligen framgångsrik storbandsledare. Därför var frågan om Toms medverkan på albumet egentligen bara en formsak när ämnet väl kom på tal.

– I normala fall kan det vara svårt att hitta någon som verkligen kan göra en sådan här skiva rättvisa, menar Jools. Många av dem jag spelat med vet inte hur den här sortens musik ska tacklas, men Tom är väldigt äkta. Han hyser kärlek till musiken, och det skiner igenom. Texterna rymmer fantastisk poesi. Orden är underbart konstruerade, och det är något som bara sångare med en stor röst kan lyfta fram.

– Är du själv nöjd med slutresultatet Tom?

– Ja, en del av sångerna är sextio, sjuttio år medan några är helt nya. Ändå är helheten enhetlig, och det tycker jag är väldigt läckert. För övrigt vet jag att folk gillar vad vi gjort, nu hoppas jag bara att de tycker tillräckligt bra om dem för att köpa plattan. För även om innehållet är gammalt, så är det ändå fräscht eftersom ingen annan gör det vi gör just nu.

Om försäljningen av albumet går bra lovar Tom och Jools att bege sig ut på turné vad det lider. Då hoppas duon kunna fånga den ohejdade energi som den liveorienterade skivinspelningen bjöd på. Tills dess kommer Tom att fortsätta med både sina sedvanliga turnévändor och de klassiska Las Vegas-showerna. Glädjen och njutningen över att stå på en scen är nämligen alltjämt intakt efter alla dessa år.

– Definitivt. Det är till och med mer spännande idag än i början av karriären eftersom jag har ett så brett material att välja ifrån nu. Samtidigt är mina hits från sextiotalet väldigt krävande. Därför är det en oerhörd kick att fortfarande kunna sjunga dem lika kraftfullt.

– Vad driver dig att fortsätta med det här då?

– Musiken och kärleken till densamma. Jag är lyckligt lottad som har har hälsan i behåll. Vi har bra gener i familjen, jag har aldrig haft en sjukdom som hållit mig tillbaka. En del andra sextiofyraåringar hindras säkert från att göra vissa saker, men tack och lov har jag aldrig hamnat i den situationen.

– Vad är den värsta missuppfattningen om dig?

– En del folk tror att jag är en crooner i mittfåran. Men en crooner är någon som Frank Sinatra eller Tony Bennett, inte jag. Jag är inte alls som dom. När man är mångsidig blir folk förvirrade. I grund och botten är jag en walesisk sångare med en förkärlek för blues, men somliga tycks inte kunna se förbi kostymerna jag hade på mig i början av min karriär.

– Jag förstår vad du menar. Men jag trodde att det folk fått mest om bakfoten var ditt rykte som kvinnokarl?

– Well, problemet är att det där har överskuggat min talang. På grund av vissa sångers natur har jag fått väldigt mycket uppskattning från kvinnorna. Men man får inte glömma att det är musiken som är det viktiga. Hade den inte varit så bra hade jag garanterat aldrig fått den här typen av respons.

Skriven: 2004-09-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners