REVOLUTION SAINTS – Doug Aldrich om nya skivan, varför han hoppade av Whitesnake och varför det aldrig blev supercrazy med Dio

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var en gång för sisådär fem år sedan då tre välmeriterade hårdrocksmusiker fick frågan om de ville gå samman och göra en platta ihop. Frågeställaren var Serafino Peragino, bossen för Frontiers, det italienska skivbolaget som blivit en maktfaktor inom den företrädesvis melodiösa tunga rocken, och svaret blev till slut jakande från alla inblandade. Därmed kunde Night Rangers basist Jack Blades, Journeys ex-trummis Deen Catronovo och Whitesnakes ex-gitarrist Doug Aldrich sätta ännu ett band på meritlistan, men det stannade inte vid ett debutalbum. Uppskattningen från beundrarna ledde så småningom till en uppföljare, och tidigare i våras släppte så Rise, det tredje och kanske sista verket i ordningen.

– Vi får väl se hur det blir, kommenterar Doug Aldrich per telefon från hemmet i Los Angeles. Jag tycker aldrig man ska säga aldrig. Jag vet inte, man. Å andra sidan kanske det är rätt tid att säga ”Det här var speciellt.” nu och pensionera bandet haha.

Var inte sugen på att fortsätta

Doug erkänner utan omsvep att Revolution Saints är ett projektband. Det är inte en riktig grupp ”per se”, säger han och tillägger att de bara gjort ett enda gig hittills under sina fem år tillsammans på Frontiers egen festival utanför Milano. För det här är ett band som inte gör vad vanliga band gör.

– Vi gör i grund och botten bara inspelningssessioner, och efter första skivan var jag egentligen inte så sugen på att fortsätta, men sedan blev vi tillfrågade om att göra en andra platta. Och sedan gjorde vi en tredje. Men då frågade jag ”Varför göra en skiva till om vi inte turnerar?”, och då fick jag till svar att folk vill njuta av att lyssna på oss, varpå jag svarade ”fair enough”.

De som uppskattar Journey lär bli nöjda

Responsen då. Hur har den varit så här långt på denna ”trea”? Doug säger att han inte har kollat överdrivet mycket, men att den varit ganska bra. Precis som vad gäller de två föregångarna, för övrigt. En likartad slutledning får man sig till livs vad beträffar soundet. De som uppskattar Night Ranger, Whitesnake och kanske i synnerhet Journey lär bli nöjda med Rise. Soundet är nämligen det samma som tidigare. Vilket i sin tur inte är så konstigt. Frontiers flitige ”in house”-producent Allessandro del Vecchio har ju trots allt agerat producent även denna gång.

The Dead Daisies huvudsakligt fokus

Åttiotalets melodiska rockera regerar således på samma vinnande sätt som alltid i Revolution Saints musikaliska värld, men på det här stadiet har Doug redan gått vidare. Kanske inte för all tid och evighet, men på senare år har hans huvudsakliga fokus varit på The Dead Daisies, det alltid stjärnspäckade hårdrockskollektivet som redan från början har haft en medvetet lättsam inställning till personalomsättning. Ett knappt tjugotal medlemmar har kommit och gått genom året, och i dagens laguppställning ingår förutom grundande affärsmogulen David Lowry och Aldrich även ovannämnde Deen Castronovo och förra årets nytillskott, ex-Deep Purple-legendaren Glenn Hughes på sång.

– Dead Daisies har varit en prioritet ända sedan jag gick med 2016. Förutom Revolution Saints har jag bara gjort ett album med mitt eget projekt Burning Rain under den här tiden. Och nu med Glenn har Dead Davies också en platta klar. Den smakar som vi brukar, men den innehåller också starka smaker av Glenn, så jag är väldigt exalterad.

Glenn Hughes sjunger arslet av sig

– Betyder Glenns medverkan att det låter funkigare nu?

– Nej, däremot finns det ett spår med ett tungt groove. Sedan resten är väldigt sjuttiotalsinfluerad hårdrock. Där finns till exempel en episk balladsak på sju minuter som påminner om Journey. Dessutom har jag en massa tunga gitarriff, och Deen spelar fantastiskt på den här skivan. Och naturligtvis sjunger Glenn arslet av sig. Hans texter kommer från hjärtat och berättar om var han kommer ifrån, de är de bästa vi haft hittills. Det finns särskilt ett spår, Unspoken, som kan ge hopp till människor under tider som dessa.

Inget bättre än att dricka öl och lyssna på musik live

– Är det bestämt när nya skivan ska komma ut?

– På grund av Covid19 sitter vi alla fast, men vi kommer att släppa några fler spår i sommar och planerar sedan att släppa albumet i slutet på året. Sedan blir det turné nästa år. Så fort det kommer ett vaccin börjar vi igen. Samtidigt måste vi hitta ett sätt att anpassa oss till den nya situationen.

– Men om allt börjar rulla igen kanske ni kunde komma tillbaka till Sweden Rock nästa år?

– Sweden Rock? Ja, det är som att fira in sommaren varje år. Och viktigast av allt; ölen haha. Det finns inget bättre än att dricka öl och lyssna på musik live.

Har spelat på album med Lady Gaga

Det skulle väl i så fall vara att spela musik själv. Med både likasinnade band och lite vem som helst stilmässigt, bör tilläggas. Genom åren har nämligen Doug inte bara varit en del av uppenbara namn som Dio, Whitesnake och Hurricane med nuvarande Foreignersångaren Kelly Hansen, utan även bidragit med sin expertis på album med Lady Gaga, R & B-sångaren Brian McKnight och en julig barnskiva i radio-DJ:n Wolfman Jacks namn.

Välsignad att få ha arbetat med ”de bästa”

Fast i ärlighetens namn har gitarristen till i alla fall nittio procent varit trogen sin egen breda varierade genre, och till höjdpunkterna hör givetvis de nyss nämnda. Det är alltså inte konstigt han är nöjd med karriären som den utkristalliserat sig genom fem decennier.

– Jag skulle inte vilja ändra någonting. Än idag arbetar jag med de bästa sångarna där ute, och jag ar arbetat med sådana som Kelly Hansen, Dio och David Coverdale, som är de bästa inom tung rock. Sedan har vi alla musikerna jag spelat med; *Reb Beach, *Tommy Aldridge, *Marco Mendoza, *Brian Tichy och alla andra fantastiska killar. Så jag är verkligen välsignad. Jag har hållit på med det här sedan jag var en kid, och har aldrig haft ett vanligt jobb. Istället har jag bara plockat upp gitarren på morgonen sedan jag var elva, och det gör jag fortfarande.

Gick på strippklubb och blev packade i Dio

– Du kom ju förvisso med ganska sent i Dio och Whitesnake, men ändå: exakt hur crazy blev det när ni var ute på turné.

– Inte särskilt crazy. Saken är den att jag alltid varit en, typ, ”late bloomer”. När jag var tjugofyra, tjugofem uppförde jag mig som jag var femton, och idag som femtiosexåring känner jag mig som trettio. Samtidigt blev det aldrig supercrazy. Vi drack förvisso en hel del i Dio. Då kunde vi gå på strippklubb, bli packade och spela nästa dag. Fast drogerna tog jag det lugnt med, det blev bara lite hasch ibland. Och tjejerna på konserterna var äldre precis som jag.

Slog hårt i Japan innan nya samarbeten

– Jag antar det gick vildare till när du var yngre och blev ”Big In Japan med ditt tidiga band Bad Moon Rising?

– Yeah, men innan det var jag faktiskt med i ett band som hette Lion Vi blev väldigt populära där med vår första album. Det var helt galet att komma dit. Vårt skivbolag promotade verkligen oss, men inget hände direkt någon annanstans. Sedan tog sångaren Kai Swan musiken vi skrev efteråt, och släppte den under Bad Moon Risings namn. Då slog vi hårt i Japan och en del i Europa, men sedan tröttnade Kai på branchen, och då hamnade jag i en situation där det blev läge att öppna mig för samarbete med andra. Typ som Eric Clapton gjorde med Yardbirds, Cream och Blind Faith. Stevie Ray Vaughn och Jimi Hendrix var alltid bara solo, men jag gillar att samarbeta. Det är verkligen coolt.

Störst inflytande i Whitesnake

– Men samtidigt hade du starka personligheter som Ronnie James Dio och David Coverdale som kollegor i Dio och Whitesnake. Det kanske inte alltid var så lätt att få något inflytande över musiken?

– Well, jag var huvudgitarrist i Dio även om jag bara skrev två sånger. Men jag hade ändå inflytande över musiken. Men störst inflytande fick jag i Whitesnake. David visste från början att jag var låtskrivare. I början noterade jag att vi bara spelade hitsen, så då sade jag till honom ”Det hade varit bra för bandet om vi hade gjort ny musik”. Han sade att han skulle tänka på saken, och han höll sitt löfte. Då tänkte jag att vi måste väva ihop gapet mellan två olika Whitesnake; den bluesiga och hair metalversionen. Jag tror det var en bra sak, och David gillade det.

Lika roligt, men hemma halva året

– Sedan tog det slut?

– Ja, det kom till en punkt då jag verkligen behövde vara hemma. Mitt äktenskap var slut, och jag behövde vara hemma med min son. Det var svårt för familjen när jag arbetade så hårt som jag gjorde. Nu har jag en dotter på fyra också, så nu är jag hemma halva året från och till, vilket är väldigt bra.

– Men jag antar att du fortfarande tycker det här livet är roligt?

– Absolut. Det gör jag verkligen. Det har förändrats mycket, men jag älskar teknologin och internet som kommit de senaste tjugo åren. Det har inneburit ett otroligt genombrott, men jag har precis som alla andra tvingats anpassa mig till det.

Skriven 2020-05-05

*Tommy Aldrigde: Trummis som bland annat spelat med Gary Moore, Ozzy Osbourne och Whitesnake
*Reb Beach: Gitarrist som bland annat spelat med Alice Cooper, Whitesnake och Winger
*Marco Mendoza:Basist som bland annat spelat med Ted Nugent, Thin Lizzy och Whitesnake
*Brian Tichy: Trummis som bland annat spelat med Foreigner, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver