I VREDENS GREPP (Furie/Get In)

Annons

FAKTA
Omvänd home invasion, rasism, identitet och stenhårt skräckslut, Frankrike 2019
Regi: Olivier Abbou
I rollerna: Adama Niane, Stéphane Caillard, Paul Hamy, Eddy Leduc, Hubert Delattre
(Netflix)

BETYG: FYRA

Nu blir det franskt här på JPS Media! En film som försetts med en svensk titel, minsann. Den franska originaltiteln lyder Furie, och i USA har den fått den rätt fåniga titeln Get In – för att anspela på Get Out. Tja, till en viss del är detta en något slags omvänd Get Out, men skillnaderna mellan filmerna är fler än likheterna.

För regin står Olivier Abbou. Han gjorde år 2010 en skräckfilm som heter Territories, vilken jag tror jag sett. Fångar inspärrade i små burar verkar bekant, men jag minns inte vad jag tyckte om den, och jag verkar inte ha recenserat filmen.

En omvänd home invasion

I vredens grepp visade sig inte riktigt vara det jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig en så kallad home invasion-film – rättare sagt, en omvänd home invasion-film, där huvudpersonerna försöker ta sig in i sitt hem, snarare än ut därifrån. Detta stämmer väl delvis, men inte riktigt.

Barnflickan har flyttat in i familjevillan

Adama Niane och Stéphane Caillard spelar Paul och Chloé Diallo, som tillsammans med sin lille son kommer hem efter att ha varit på husbilssemester i två månader. När de kommer fram till sin villa med väldigt stor trädgård, kan de inte låsa upp grindarna och köra in på tomten. Det visar sig att deras barnflicka och hennes pojkvän, som skulle låna huset under dessa två månader, har flyttat in permanent och kallar huset sitt eget. Familjen Diallo tvingas vända.

Kan inte kastas ut

Här måste jag säga att jag inte riktigt förstod handlingen och premisserna. Diallos går till polis och myndigheter, men det visar sig att barnflickan och Diallos skrivit på något slags kontrakt som ger barnflickan rätt till huset. Antagligen tittade jag bort för ett ögonblick just när de förklarade varför barnflickan med pojkvän inte kan kastas ut, men nog låter det väl konstigt – även om man skulle ett hus gratis, måste man beta av en massa pappersarbete och annat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå annorlunda till i Frankrike. Men som sagt, jag missade nog ett par detaljer här.

I vilket fall: familjen Diallo kör till en husvagnspark där de ska bo i väntan på att myndigheterna slänger ut husockupanterna. Det visar sig att killen som sköter stället, Mickey (Paul Hamy), känner Chloé från skoltiden.

Från mörkt drama till omskakande skräckfilm

Pauls och Chloés förhållande knakar i fogarna. Paul, som är svart, är lärare och en bråkig svart elev kallar Paul för “oreo” – han är mörk på utsidan, men vit på insidan. Den förvirrade Paul börjar motvilligt att umgås och festa med Mickey och dennes märkliga polare, ett högljutt och vilt gäng man nog helst bör hålla sig undan för.

De första två tredjedelarna av I vredens grepp är ett drama – ett mörkt sådant, om bland annat rasism och identitet. Det här var inte alls den thriller jag hade förväntat mig. Välspelat, men bara ännu ett deprimerande relationsdrama.

… Men sedan, i den tredje akten, då vänder det. Då förvandlas plötsligt Abbous film till en riktigt intensiv och direkt omskakande skräckfilm. Jag överraskades rejält. Det här är verkligen stenhårt – med betoningen på både stenoch hårt. Jävlar, vad hårt det är! Och det är bra.

Betyget här ovan är kanske aningen snällt, men låt oss vara snälla i dessa tider!

Skriven 2020-05-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners