OLE BØRUD – nu vill den norske westcoastkungen göra något annat

Annons

Yppa den nischade popjazzfunkiga musikstilen westcoast för en kännare och du kan lita på att namn som Steely Day, Jay Graydon, Al Jarreau, Chicago och dess ex-sångare Bill Champlin dyker upp i konversationen. Ja, också borde norrmannen Ole Børud onekligen nämnas i detta sammanhang också. För efter att ha inlett sin karriär I koltåldern i gospelpopfacket och sedermera därefter fortsatt med metal som ung vuxen började han fokusera på Westcoastgenren för ett decennium sedan. Hyfsat färska albumet Outside the Limit utgör ännu ett exempel på detta. Fast samtidigt markerar månhända denna nya sångsamling också slutet på en era. Åtminstone är det vad sångaren själv antyder.

Budskap om att hitta något glänsande utanför bekvämlighetszonen

– Ja, titeln syftar alltså på att det är viktigt som musiker att inte sluta hänga med, att inte fastna i vad man blivit tillsagd att göra, säger Ole per telefon från hemmet utanför Narvik. Budskapet i Outside the Limit är att man alltid kan tänka på ett nytt sätt och hitta nya lösningar på saker. Den som gör det kan hitta något utanför sin egen bekvämlighetszon som glänser. Det är en uppmaning om att göra sina egna val helt enkelt.

Outside the Limit är Oles femte fullängdare i vuxen ålder, men då debuten var en coverskiva ser han detta verk som det fjärde i ordningen. Stilmässigt utgör denna sångsamling därtill ett exempel på breddande av ljudbilden. Såväl proggressiva drag som stänk av AOR kan märkas, menar han.

– Fast det är samtidigt svårt att säga något konkret om skillnader jämfört med tidigare. Tidigare har det handlat om westcoast och funky saker som jag gjort mest av, men så blev det ändå lite typ AOR den här gången. Så jag vet inte riktigt, det blev som det blev.

Skönt upbeat i tonen

– Men oavsett vilket tycker jag det överlag finns en positiv vibe på den här skivan?

– Ja, jag misstänker att väldigt många känner på det viset, men så kan ju också musik vara väldigt uppenbar. Jag har för vana att skriva sådant som går i ett visst tempo, så det känns som det alltid hängt med mig. Därför är de ju trevligt om folk tycker om det. Men jag kan också känna att det finns saker på den här skivan som ligger lite mer mittemellan vad gäller tonen. Även om jag kan tänka mig att helhetsintrycket är att det är skönt “upbeat”.

Inspelad en trappa ner i hemmet

Annars är förmodligen det som mest slår en med Outside the Limit det som sig bör slickade rena soundet. Första intrycket är att det det hela måste vara inspelat med den åldrande studiomaffian i Los Angeles á la åttiotalet, men sanningen är att Ole spelat in det mesta i hemmastudion Little Cave Studio, som finns installerad en trappa ner i det egna hemmet. Allt under överseende av trummande producenten Ruben Dalen, för övrigt.

– Det stämmer. Jag har använt samma gäng på alla plattorna. Vi både spelar och arrangerar tillsammans. Och du har rätt här att man vinner en del på att göra så. I och med att Ruben och jag känner varandra så bra går allt snabbare. Vi vet båda hur den andre tänker.

Behöver inte åka utomlands för att spela in musik

– Din typ av musik är ju väldigt amerikansk. Har du aldrig drömt om att åka till USA och spela in där? Du kanske hade kunnat spela in med några av dina hjältar?

– Nej, egentligen inte. Du kallar dem för hjältar för jag växte upp med dem. Och det stämmer väl att att det var sådant jag lyssnade på förr, men nuförtiden gör jag inte det. Sedan känner jag inte att jag måste åka iväg någonstans. Det finns ju jättemånga duktiga musiker i Skandinavien också.

Nya kreativa impulser efter barn kommit in i bilden

Utöver denna högst professionella aspekt på ett eventuellt jobbresande finns även en familjeorienterad dito. Ole blev småbarnsförälder för drygt sju år sedan, vilket innebar början på nya “speciella” tider. Det finns tillräckligt att göra utan att åka iväg någonstans, som han uttrycker saken. Samtidigt medger sångaren efter några sekunders betänketid att han förändrats som musiker av denna livsomvälvande händelse.

– Ehh ja, alltså…jag antar att man som människa får nya perspektiv när barn kommer in i bilden. Så på det sättet kan jag nog också säga att jag förändrats vad gäller det kreativa. Jag har fått impulser att göra saker på nya sätt, och så är det absolut rent allmänt också när man blir förälder.

Tre gånger uttagning till Eurovision Song Contest

Som nämndes inledningsvis började Ole syssla med musik redan som liten. Gossen var bara fem när när han blev en del av det kristna familjebandet Arnold B. Family, som bland annat deltog tre gånger i den norska uttagningen till Eurovision Song Contest. Som tolvåring begick han solodebut med ett barnalbum innan intresset för avsevärt tyngre musik tog över. Sejouren med första projektet, doom metal bandet Schallach blev dock kortlivad.

Ett förnyat intresse för metal

Samma sak kan knappast sägas om rosade proggiga death metalbandet Extol, som debuterade redan 1998 med ett verk betitlat Burial. Gruppen existerar än idag, och har efter en femårig paus åter varit en aktiv enhet sedan 2012. I sammanhanget ska för all del inte heller glömmas Fleshkiller, ett nytt heavy sidoprojekt som albumdebuterade för tre år sedan. Det är alltså inte utan att Ole uppvisat ett förnyat intresse för de tyngre tongångarna på senare år.

– Nej, just nu kan jag känna att jag absolut vill skriva för metal igen. Utan att det blir huvudgrejen då. För det finns ju också en tanke om att jag ska få ihop pengar till försörjningen.

En naturlig del

– Var kom intresset för metal ifrån från början?

– Det var väl egentligen i mitten av åttiotalet det började. Jag lyssnade på mer experimentell musik, och sedan började jag ta till mig metalen. Då hade jag redan lyssnat en hel del på Westcoast med familjen. Det var väl okej, men jag ville kolla in andra saker så det blev min grej. Sedan var det rätt mycket som hände då, många dödsmetallband kom fram under den senare hälften av nittiotalet. Det var då jag åkte på turné med Extol till Staterna. Och än idag kan jag känna att allt det här känns naturligt, det är en del av mig.

– Att börja spela metal var kanske också ett sätt för dig att skapa dig en egen identitet?

– Ja, det kan säkert vara så.

– På samma gång har du ju hållit på med musik sedan du barn, och det har bara fortsatt sedan dess. Det verkar nästan ha varit ditt öde från dag ett?

– Det kan man möjligen säga. Men samtidigt känns det väldigt naturligt att hålla på med musik. Jag är tacksam för att jag har haft möjlighet att göra det. Det känns väldigt bra.

”Vore kul att kolla in lite nya grejor

– En stor fråga att svara på, kanske, men hur ser du på din karriär så här långt?

– Ja, alltså, jag har ju fått vara med om rätt många roliga saker. På samma gång har jag fått göra min egen grej tillsammans med folk som jag hänger med. Så just nu kan jag känna att det vore kul att kolla in lite nya grejor. Jag har ju gjort fyra westcoastplattor nu, och det finns annat än det jag vill göra Sedan tror jag inte att jag kommer att göra något som helt “catch people off guard”. Däremot gör jag troligen något som skiljer sig tillräckligt mycket från det jag gör nu, så jag inte upprepar mig.

Den största missuppfattningen

– Avslutningsvis; vad är den största missuppfattningen om dig?

– Aah…, det där är lite svårt att svara på. Men det kan nog vara att folk tror jag är så inne på westcoastgrejen. Men jag följer ju faktiskt inte med speciellt mycket i den musiken. Istället kan jag känna att jag får impulser från andra håll. För westcoast är inte precis det jag lyssnar på när jag ska sätta på en skiva.

Skriven 2020-04-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners