ADAM ALSING – det är därför jag minns honom

Annons

Jag har en bekant som sedan ett tiotal år tillbaka skriver nekrologer över sina bekanta, liksom dödsrunor-journalisten Dan, i Mike Nichols minnesvärda film Closer. Fast min bekant har inte detta som sitt yrke, utan som en snedvriden hobby. Han vill vara väl förberedd ifall någon i hans bekantskapskrets dör. Då blir han först bland de som önskar att offentliggöra sina elegier och på det viset, inbillar han sig, kommer alla att förstå vilken känslig och älskvärd natur han är.

Varför borde inte även han hysa drömmar och strategier? De kan funka, åtminstone på några. Om denne bekant vore vän eller bekant med Adam Alsing, då skulle han ändå inte ha någon hyllande sorgeartikel i beredskap, eftersom så överraskande oväntat infann sig Adams död.

Man säger, ”de mortuis nil nisi bonum dicendum est”, något som rent allmänt betyder att om de döda skall man tala bara väl. Diogenes Laertios var dock mera specifik, när han i ”Om kända filosofers liv och tankar” skrev i samband om Chilon av Sparta ”nu ska du låta gumman din vila i frid”.

Jag är inte av den åsikten. Jag menar att om någon var en skitstövel, då skall det sägas. Inte minst på grund av att en skitstövel aldrig skulle tillåta att det skitstövliga skulle komma fram så länge hen höll i makten med sina blodbesudlade klor.

Som Stalin exempelvis, som blev så fruktad att han blev offer för sin egen terror. Han låg ensam på sitt arbetsrums golv i sin egen avföring och plågades under inte mindre än hela elva utdragna timmar. Hans väktare och hans läkare anade eller ännu sannare sagt, de visste att han inte var helt okej och att de borde stiga in i rummet och hjälpa honom, men eftersom de var rädda för hans vredesutbrott, tvekade de. Och de tvekade så länge tills det var bortom allt tvivel att hans likstelhet gjorde honom helt ofarlig. Hans sista ord förresten, var rop efter sin mor.

Hans parti gjorde ett stort propagandanummer av att miljontals människor marscherade framför hans konserverade kropp utsträckt på lit de parade, men vad de inte nämnde var att de köbildande massorna ville med sina egna ögon försäkra sig om att den store ledaren verkligen var stendöd.

Omkväde: Ingenting i den här världen har en entydig tolkning eller betydelse. Det är den enda universella och oåterkalleliga tidlösa visdomen, sophia perennis, Sanatana dharma, den eviga läran. Allt annat kan liknas vid ett gångjärn av plast och handduk för fötter…

Jag gick i en lekskola där vi fick sova middag varje dag. Men i tre dagar omedelbart efter Stalins död, fick vi småbarn samla krafter inför nya lektioner i statsdogmatism, genom att tvingas gråta inför bilden av den store nationsfadern och folkets gudalike ledare. Jag grät så att jag nästan säckade ihop på grund av saltbrist i min sörjande kropp.

Allt i lekskolan var klätt i röd och svart sammet; allt förutom bestick, koppar och tallrikar. Det är under en liknande tilldragelse som Meret Oppenheim kunde ha inspirerats till en av konsthistoriens mest absurda skapelser, ”Pälsbeklädda kopp, tefat och sked”.
En av mina lekkamrater gungade på sin beklädda stol, stolen gled undan och han föll ner till golvet och bet av sig tungan. Trots att han nästan kvävdes av sitt eget blod, var det hans föräldrar som nästan dog: av rädslan för konsekvenserna av att deras son störde den pietetsfulla stämningen på detta kätterska vis.
En tid senare fick vi veta att den mustaschprydde, kortvuxne farbror som vi grät floder över var en våldtäktsman och massmördare.

Omkväde: Ingenting i den här världen har en entydig tolkning eller betydelse. Det är den enda universella och oåterkalleliga tidlösa visdomen, sophia perennis, Sanatana dharma, den eviga läran. Allt annat kan liknas vid ett gångjärn av plast och handduk för fötter…

Precis som det finns hundratals småpåvar, finns det även hundratals småstalins, även i Sverige. Och har du inte varit på kollisionskurs med någon av dessa, då kan du känna dig lyckligt lottad, även om din tunnklena pension på inget vis avspeglar ditt bidrag till vårt småpåvar-samhälle.

Jag hade sett bara ett enda tv-avsnitt med Adam, programmet hette ”Tur i kärlek”, tror jag, och det var ett avsnitt i vilket Svante Grundberg, skådespelare från en av mina teateruppsättningar, medverkat i. Men Adam och jag hade ändå en bra relation med varandra. Till och med mycket bra. Människor kan nämligen umgås utan att de släpar in sitt yrkesliv i gemenskapen. Jag uppskattade honom och han var generös mot mig och värdesatte mina skämt, mitt skrivande och mina absurditeter. Som exempelvis när han skrev till mig ”Hej! Kollade snabbt igenom ditt ’Fredag Bad Taste’ och tände på alla cylindrar. Vilken programidé! Koka kändisar! Perfekt för TV 3 … Massor av barn, föräldrar och djur borgar för ett brett tittande. Och finalen, på en kokt bandspaghetti, är ju genialisk. Där kan ’Expedition: Robinson’ med sin stock slänga sig i väggen. (…) Adam.”

I min omfångsrika bok Lathund för ambitiösa katter : Del 2, första gången utgiven år 2002, skriver jag bland annat ”Adam är bra, och han vet vad han talar om. Han skrev en oumbärlig uppslagsbok för köket. Det var i den jag lärde mig att anise är det samma som anis. Det hade jag faktiskt ingen anis om.” Sådan var han, Adam. Oförutsägbar, ändå i det sista.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2020-04-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners