Intervjuklassikern: DARIUS RUCKER – sångaren i popsensationen rev ner countryns rasbarriär efter fyrtio år

Annons

BAKGRUND

Comebackande Hootie & the Blowfish är en av nittiotalets största musikaliska sensationer alla kategorier. I alla fall i USA där 1994 års debutalbum Cracked Rear View sålt i sinnessjuka sexton miljoner exemplar. Även i resten av världen slog bandet hårt, men där får man väl trots allt säga att succén var mer moderat. För egen del såg jag kvartetten i Köpenhamnska KB Hallen någon gång innan millennieskiftet, och vad jag minns var det en trevlig om än inte omvälvande tillställning.

Frontmannen började snegla på solokarriär

Fast hur som helst var det förstås givet att bandet nådde sin peak redan med debuten. Därefter kunde det bara gå utför. Följaktligen sålde uppföljaren Fariweather Johnson ”bara” trippel platina på hemmaplan medan ”trean” Musical Chairs endast nådde singel platinastatus innan försäljningen till synes nästan helt gick i stå när ytteerligare ett par uppföljare såg dagens ljus.

Det var i det läget frontmannen Darius Rucker började snegla på en solokarriär. Förstlingsverket Back to Then är det inte många som minns idag, men sångaren fick åtminstone chansen att dyka ner i den då så hippa neo soulbagen.

Succédebut med Brad Paisleys producent

I det läget var det emellertid dags för vokalisten att göra en helomvändning. Han bekände sig som en countryfan, och hoppade resolut in i Nashvillesvängen tillsammans med Brad Paisleys producent Frank Rogers, och det blev succé. Learn to Live, som countrydebuten fick heta sålde platina med god marginal och ynglade av sig hela fyra topp-3 countryhits, varav tre ”ettor”.

2010 års uppföljare Charleston, SC 1966 gick också alldeles utmärkt, och när Rucker agerade supportakt åt Brad Paisley i samband med dennes europeiska turnévända året därpå fick jag chansen att intervjua honom före giget i danska sportbunkern Forum i Köpenham. Vi satte oss en bra stund i Ruckers turnébuss och pratade, och resultatet av denna session kan alltså läsas här nedan.

Såg inte hudfärgen som något hinder

Vi hade ett bra och tämligen avslappnat snack, och av allt att döma såg han inte hudfärgen som något hinder för att göra en satsning på country.
Ändå hade det vid denna tidpunkt hunnit gå åtminstone fyrtio år sedan föregående afroamerikan hade varit stor i genren. Den nu 86-årige Charley Pride var namnet för dagen på sjuttio- och åttiotalet. Nu hade han i och för sig både stora och långvariga framgångar då det begav sig, men när hitsen slutade komma fanns det ingen som kunde ta över stafettpinnen. Eller kanske var det till och med så att ingen fick chansen att göra det.

Ett tjugotal hits och en återförening

Darius Rucker visade sig dock vara mannen som kunde bryta igenom glastaket igen till slut. Ett tjugotal hits på countrylistorna har det blivit hittills, och slutet lär väl inte vara nära på ett bra tag än. Däremot har han tagit en paus från soloäventyret nu. Hootie & the Blowfish har nämligen återförenats och släppt sitt första album på fjorton år, betitlat Imperfect Circle. Vem som producerat? Jo ovannämnde Frank Rogers tillsammans med Sheryl Crows långtida producent Jeff Thott. Cirkeln är med andra ord sluten, och då kanske till och med på mer än ett sätt.

Skriven 2020-04-14

DARIUS RUCKER gör (country)sensation utan vännerna i Hooties

Under den senare halvan av nittiotalet slog Darius Rucker igenom som sångare i Hootie & the Blowfish. Bandet blev oväntat en av nittiotalets största framgångshistorier när debuten Cracked Rear View sålde i svindlande sexton miljoner exemplar bara hemma i USA. Succén fortsatte i blygsammare skala över millennieskiftet, men på senare år har det varit tämligen tyst. Fast nu är frontmannen het igen, och han är det i egenskap av countrysångare. Ett karriärval med potentiell uppförsbacke för en afroamerikansk sångare, men han har slagit de dåliga oddsen med råge. Ett platinaalbum, en guldskiva och fem countryettor är resultatet så här långt. Men i ärlighetens namn var förväntningarna av det mer blygsamma slaget när kursändringen väl blev verklighet.

– Ja, för när jag väl började med det här visste jag inte ens om jag skulle få skivkontrakt, erkänner sångaren. Därför försökte jag heller inte vinna över countryetablissemanget. Jag ville bara göra en skiva och jag fick göra den som jag ville ha den. Sedan visade det sig att folk gillade den, men jag hoppades bara få göra en platta till.

Darius säger att han aldrig tvekade att ge sig in i countrysvängen. Eftersom han var en gammal fan ända tillbaka till Kenny Rogers glansdagar och dessutom senare fastnade för sådant som Dwight Yoakam, Nanci Griffith och Radney Foster. Den sistnämndes debut Del Rio TX. 1959 var för övrigt skivan som fick honom att själv vilja ta steget att spela in en countryorienterad skiva. Fast som sagt, oddsen talade knappast för honom. Man var tvungen att gå tillbaka ända till 1983 och Charley Pride för att hitta en svart artist som nått countrylistans förstaplats.

– Yeah, du vet jag är förvånad över det där. Sedan har det förstås funnits en del före mig som varit på g – som till exempel Cowboy Troy – men som ändå inte gått hela vägen. Fast jag tänker inte på det där. Jag kommer ihåg att jag åkte runt till hundra radiostationer när min första singel släpptes, och då blev folk väldigt förvånade över att det var en countrysång. Det hjälpte mig nog mycket i början.

– Frank Rogers, prisbelönt producent bakom bland andra Trace Adkins, Brad Paisley och Josh Turner har även rattat in dina skivor. Hur kom han in i bilden?

– Jag hade en väldig tur. Frank var en Hootiefan sedan lång tid tillbaka. Jag skulle träffa tre eller fyra killar och prata om det här, men Frank var först ut och han förstod från första stund vad jag ville göra. Vi blev vänner direkt, så jag ringde min manager och sade att jag inte behövde prata med fler.

Samarbetet med Rogers visade sig mycket riktigt vara en hit, och nya verket Charleston SC 1966 bekräftade framgångarna. Men Darius vill för den sakens skull inte beskriva sig som nöjd för det. Inte än i alla fall.

– Nej, jag är snarare överraskad. Men som jag sade till min manager häromdagen så finns det mycket många fler countrylåtar jag vill göra. Därför kan jag heller inte vara nöjd.

Därefter skrattar sångaren hjärtligt när den positiva responsen på solomaterialet kommer på tal. Det är trevligt med bra recensioner efter all mindre upplyftande kritik Hootie & The Blowfish fått genom åren, menar han innan samtalet glider över på bandets nuvarande status.

– Well, vi är alltid ett band. Helgen innan jag åkte över till Europa spelade vi två stora shower. Vi gör tre, fyra stycken välgörenhetsgig varje år, och jag är säker på att vi någon gång längre fram kommer att göra ännu en turné och en ny skiva. Det kommer att bli jättekul, men jag tänker göra så många countryplattor jag får innan dess.

– Slutligen. Hur påverkade det er när ni slog igenom med Cracked Rear View då det begav sig?

– Inte mycket förändrades i den inre cirkeln av vänner. Det var bara showerna som blev större och kvinnorna som blev sötare medan alkoholen och drogerna blev tillgängligare ha ha. Det handlade om partajandet då, you know. Det var allt vi ville. Vi trodde aldrig vi skulle sälja sexton miljoner skivor. Innan genombrottet kunde vi inte ens bli störst i våra egna hemtrakter. Så för oss handlade det bara om att ha kul, men det gick aldrig så långt att det gick illa för oss.

Skriven 2011-09-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners