PALAYE ROYALE, Pumpehuset, Köpenhamn den 5 mars 2020

Annons

Avnjöt eller kanske snarare attackerades av Palaye Royale första gången på Vans Warped Tour i ett stekhett Las Vegas i juli 2018, och blev tämligen knockad. Kanadensarna uppvisade en tämligen egen stil där det (rock)arty kopplades med punkig energi och gotiskt fejkat blodstänk på sångaren Remington Leiths vita skjorta.

Svårdefinierade på skiva, men inte denna kväll

Men tiden går, och inte allting består. I Pumpehusets knökfulla lilla salong var Leihts “blodiga” skjorta borta till förmån för en konstnärlig t-shirt, liksom större delen av det där som gett bandet en svårdefinerad genrebestämning via skiva där allt från glamrock, garagerock, emo-gothrock á la My Chemical Romance och gammal hederlig rock’n’roll ingår.

Samt då punk förstås. För var det något som fullständigt dominerade det ganska exakt timslånga gig sextetten på scen bjöd på denna torsdagskväll så var det en hårdare form av punk, som florerar bortom tralliga favoriter som All Time Low, Good Charlotte, Simple Plan och naturligtvis Blink 182.

Svidande uppgörelse och The Rolling Stones

Redan med öppningen Fucking With My Head sattes tonen. Både tempot och Leiths vrålande i dess klimax vreds upp något extra varv. Mer av samma vara kunde avnjutas i Don’t Feel Quite Right och råösiga Massacre, The New American Dream, en svidande uppgörelse med tillståndet vad gäller vapenlagar, tablettmissbruk och medialögner i dagens USA.

Sedan fanns förstås även How Do You Do?. Denna kväll ett av de hårdaste numrena på setlistan. Till skillnad då från den tillplattade versionen som mest påminner om något rock’n’rolligt The Rolling Stones hade kunnat göra, minus det tunga beatet.

Adrenalinkickar och crowdsurfing

Samtidigt fanns det trots alla en del stänk av det där genreöverskridande som nämns inledningsvis. Som i Ma Chérie, en luftigt romantisk historia med små tendenser till det som i dagligt tal kallas folkpop. Eller ta bara en sådan sak som Dying In a Hot Tub, där såväl verserna – inklusive den inledande balladartade diton – och den stora refrängen bars fram en approach som inte kan betecknas som annat än glamrockig.

Fast som sagt, överlag framstod kvällens övningar som en tämligen rak ösig punkfest i modern tappning, och som sig då bör både återställdes och cementerades ordningen i extranumrena. Både den hetsigt catchy Mr. Doctor Man och hiten Get Higher utgjorde effektiva adrenalinkickar, och någon slag klimax kom när den tunne vid det här laget tröjlöse sångaren kastade sig ut och crowdsurfade en stund på de uppskruvade fansen.

Showmanship, hängivenhet och en brasklapp

Energiskt underhållande med både cool och ödmjuk attityd skulle man kunna beteckna aftonens övningar som. Samtidigt rådde det ingen tvekan om att gänget är i besittning av både showmanship och hängivenhet. Dock skulle jag vilja slänga in en mindre brasklapp och hävda att de kunnat lyfta helheten ytterligare om lite mer av den mer sofistikerade och varierade stil man för fram på skiva fått aningen mer utrymme live. Detta hade dessutom fått bandet att stå ut än mer.

Men fortsättning följer. Det här är ett lovande och alltjämt ungt sällskap på väg att bli etablerat med både pretentioner och personlighet, vilket knappast gick att ta miste på denna kylslagna torsdag.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2020-03-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners