MISS AMERICANA – Taylor Swift; uppvaknande, mognad och, såklart musik med en superstjärna

Annons

FAKTA
Musikalisk superstjärnedokumentär, USA 2020
Regi: Lana Wilson
Dokumentär med: Taylor Swift, Andrea Swift, Scott Swift, Joel Little, Tree Paine
(Netflix)

BETYG: FYRA

Har varit en beundrare av Taylor Swift ända sedan hennes självbetitlade debutalbum såg dagens ljus 2006. Då var hon bara sexton och en angelägenhet för countrypubliken i första hand, men succén var snart av det massiva slaget. Sju miljoner sålda album bara på hemmaplan säger det mesta om dess omfattning. Vad månde bliva, tänkte säkert en del då, men att sångerskan skulle ha utvecklas till en fullfjädrad popsuperstjärna och 10-talets största och mest välbetalda artist bara ett fåtal år senare trodde nog inte många på.

Har funnit anonyme kärleken Joe Alwyn

Det senaste decenniet har media dock snöat in oproportionerligt mycket på hennes flirtar och romanser med en lång rad herrar, däribland Joe Jonas, John Mayer och Jake Gyllenhaal. Det är väl därför en inte överdrivet avancerad gissning att det var en stor anledning till varför Swift inte direkt pratar pojkvänner i denna Netflixdokumentär. Med vanlige anonyme Joe Alwyn tycks hon dock äntligen ha funnit kärleken, och han flimrar också förbi som hastigast på några inte särskilt tydliga filmklipp.

En önskan om att ”vara till lags”

Fast för övrigt avhandlar Miss Americana helt andra saker. Som de första stapplande karriärstegen, kändishysterin samt förstås musiken och skapandet. Ja, också skildras personen Taylor Swift utanför scenen och hennes strävan efter att vara en bra människa. Det var och är viktigt för henne. Jag har själv intervjuat henne per telefon 2009, och hon gav ett både sympatiskt och faktiskt också lite blygt intryck. Idag verkar blygheten vara borta, men önskan att ”vara till lags” – ja, hon använder faktiskt det uttrycket själv i filmen har hon svårt för att skaka av sig.

– Jag blev personen alla ville jag skulle vara, säger sångerskan också vid något tillfälle angående livet i rampljuset. Jag levde för klappen på huvudet. Jag ville bli betraktad som god.

Likhet mellan godhet och nykonservativ och Dixie Chicks

Men att vara god i dess bredaste definition av ordet kostar på. Särskilt när det sätts likhet mellan godhet och amerikanskt nykonservativ i betydande kretsar Vilket är fallet i ett alltmer politiskt polariserat USA. Nu kan förstås inte detta bara skyllas på The Bozo själv, Donald Trump även om han spätt på eländet avsevärt. För redan under George W. Bush tid blåste Tea Partyvindarna hårda.

Då fick Dixie Chicks som bekant känna på fansens vrede när dess sångerska Nathalie Maines sade något om att de skämdes för att komma från samma stat som Bush Jr. under en konsert i Storbritannien. Det är sådant som bara för ett mindre antal år innan dess inte fått många att höja på ögonbrynen, men denna händelse innebar ett sorts paradigmskifte i detta avseende.

Sven Wollters bekännelse till våldsvänstern

Sedan kan man väl i viss mån göra en form av parallell till Sverige där artister med mörkröda vänsteråsikter fått vräka ur sig vad som helst hur länge som helst om högerfolk medan kulturfolk som inte varit röda varit mer eller mindre varit persona non grata. Jerry Williams kommunistvurmande verkade till exempel de flesta tycka vara lite charmigt samtidigt som ingen fördömt Sven Wollters bekännelse till den revolutionära våldsvänstern, medan moderaten Ulf Brunnberg aldrig funnit särskilt mycket sympatier i sitt eget skrå.

Swift och de parasiterande strömningstjänsterna

Men tillbaka till Swift; jag erkänner gärna att jag är förtjust i henne, och inte bara i egenskap av talangfull artist och låtskrivare, utan också som tänkande ung kvinna. Inte minst var det lätt att uppskatta när hon valde att plocka bort sin musik från Spotify. Detta var ett starkt ställningstagande för artisternas rätt att få betalt för sin musik mot strömningstjänsternas usla parasiterande villkor.

Kanye West snodde åt sig mikrofonen

Detta är dock något som inte berörs i Miss Americana. Det gör däremot Kanye Wests ohyfsade tilltag att avbryta sångerskan tacktal i samband med MTV Video Music Awards 2009 då han snodde åt sig mikrofonen och promotade Beyoncé som vinnare istället. Dåligt uppförande? You bet, men eftersom Kanye är en ”legend in his own mind” såg han sig nödgad att förhålla sig till detta och dessutom ge utlopp för sin frustration över bristen på diversifiering på en nittonårig tjej. I ärlighetens namn bad han om ursäkt senare, men då var väl i sanningens namn skadan skedd. Sedan slutade som vissa kanske vet historien inte där, men det är förstås en annan sak.

”En duktig flicka får inte pådyvla andra sina åsikter”

Och kanske är det lika bra att regissören Lana Wilson struntat i att fastna vid trams som debaclet med West och tjafset med Katy Perry för att nu bara nämna några smaskiga pseudoepisoder. Istället fokuseras på Swift och politiken. Eller kanske snarare bristen på den samma . Sångerskan var länge någon som inte uttalade sig om politik, eftersom ”en duktig flicka inte får pådyvla andra sina åsikter”. Men 2018 försvann den oskulden ut genom fönstret när hon mot sina närmaste rådgivares “bättre vetande” valde att supporta demokratiske Tennesseeguvernören Phil Bredesen kandidatur mot ultrakonservativa republikanen och Trumpsupportern Marsha Blackburn i mellanårsvalet. I Miss Americana skildras Swifts oro och våndor inför att ”komma ut” politiskt när motståndarsidan är uttalat antigay, nedlåtande mot kvinnor och flirtar med nynazister.

Pratande om sårbarhet inte filmens styrka

Med andra ord är Miss Americana i mångt och mycket en film om uppvaknande och i viss mån också mognad. Mognad att se bortom imaginära brister i utseendet och mognad att inte behöva vara älskad av alla . Därav modet att ta bladet av munnen och våga tycka även i en tid av extrem brutal polarisering. I detta mod innefattas i sin tur också att prata om sårbarhet och brister. Även om den biten nu i ärlighetens namn inte tillhör filmens styrka. Det blir nämligen inte mycket utvecklande av svåra ämnen, typ de tillfälliga(?) ätstörningarna och oron över den personliga säkerheten. Å andra sidan; när Swift vid något speciellt tillfälle yppar ”Borde jag inte ha någon att ringa nu?”, är det inte utan att man blir berörd. Det är då man påminns om att det inte sällan är ensamt på toppen trots miljontals fans.

I sitt rätta (studio)element

Ensamheten i detta avseende innebär dock inte att hon är solo i studion. Det får vi se i en rad inblickar i studioarbetet med folk som Max Martin och Jack Antonoff, medproducent på större delen av senaste albumet Lover. Vilket föga förvånande uppvisar superstjärnan i sitt rätta element. Ett element där hon kan vara sig själv, styra sitt eget öde, om än bara musikaliskt och kan slippa bry sig om världen utanför fullt ut.

Skriven 2020-03-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners