SLIPKNOT, Royal Arena, Köpenhamn den 20 februari 2020

Annons

Metallicas thrash blev förvisso platinasäljare världen över redan i början på åttiotalet, men därefter har väl inget lika extremt band som Slipknot – möjligen då med undantag för Rammstein – lyckats bli en arenaakt av det större formatet.

Whiskey, sommarkryssning och musiken

Dessutom kan niomannabandet från Des Moines numera tveklöst sägas ha förvandlats till ett väloljat företag. Före torsdagens gig gjordes reklam både för deras Whiskey No9 och deras kommande sommarkryssning i Medelhavet, Knotfest, vilket väl måste betyda något. Som att maskförsedda niomannagänget insett att det gäller att ha annat att falla tillbaka på nu när folk i stort sett inte betalar för musiken.

Fast alkoholhaltiga drycker och annat i all ära. Musiken är som sig bör i alla musikers värld nummer ett ändå även i Slipknots sfär. Senaste albumet, förra årets We Are Not Your Kind är enligt gänget själva deras mest experimentella hittills. Samt tyngre än någonsin, bör tilläggas.

Show modell Greatest Hits och icke självklarheter

Således var det på samma gång inte mycket denna afton som skvallrade om att sångaren Corey Taylor ägnat en stor del åt softare sidoprojektet Stone Sour sedan förra Slipknotskivan 5: The Gray Chapter såg dagens ljus för sex år sedan. Mer då än möjligen att inledande Unsainted innehöll ren sång och att Nero Forte hade något som kan liknas vid en catchy refräng. Sedan skvallrade groovet I Birth of the Cruel onekligen om ett visst nytänkande, men annars kändes detta set mest som en show, modell moderat Greatest Hits där en del icke självklarheter också hade getts utrymme.

Hoppande som guttaperkabollar och trevlig(?) moshpit

Ja, också tedde sig helheten självklart precis så skoningslöst kompromisslös som väntat och krävs av fansen. Det var betecknande att hela publikhavet hoppade i takt som guttaperkabollar redan i andra numret, den hysteriskt hardcorepunkiga Disasterpiece. På samma sätt var det bara logiskt att den mer tåliga delen av publiken såg till att skapa en trevlig(?) moshpit strax därefter till tonerna av likaledes speedat råbarkade Eeyore med vrålsången dragen till sin spets.

Mer ren sång för variationens skull

Bland övriga råösiga nummer märktes sådant som hardcorepräglade New Abortion och manglande stötiga riff-festen Psychosocial med delvis melodisk ren sång i refrängen av Taylor. Personligen hade jag gärna sett mer sådant för variationens skull, men då hade det förstås inte varit Slipknot. I alla fall inte i ursprunglig bemärkelse Dessutom misstänker jag att de mest fanatiska fansen sparkat bakut då, och surt hänvisat till Stone Sours repertoar i det läget.

Tjugofem år av brutal förfining

För egen del är jag dock inte helsåld på Slipknots ohöljt ilskna alster. Inte minst live blir det väl variationslöst i längden och låtarnas kvalitet dränks inte sällan i den massiva ljudbilden. Men visst, trycket var avsevärt där på Royal Arena. Råöset tedde sig inte sällan hypnotiserande och som bonus kan deras musik säkert hjälpa till att få ut frustrationer och ilska på ett civiliserat sätt.

Så visst har bandets musik sina poänger, och när krutröken och doften efter eldflammorna hade lagt sig när allt var över inbillar jag mig att den stora majoriteten bland de tolvtusen som löst biljett var nöjd. Vilket var förståeligt, det här är ett proffsigt gäng som haft tjugofem år på sig att förfina sitt brutala uttryckssätt.

Till synes nödiga longörer fungerade inte

Dock vill jag slänga in en brasklapp vad gäller de till synes helt omotiverade regelbundet uppdykande longörerna med tillhörande musikalisk entonighet mellan sångerna. Vad var syftet här? Min undran är motiverad. För vare sig det nu var för att förhöja stämningen rent allmänt eller att skapa ett visst känsloläge just då för tillfället fungerade det inte. Tilltaget tedde sig bara onödigt och utdraget, och inte alldeles bra för tempot och helhetsintrycket av showen.

Hårda metalmän med groteska masker kan också vara mjuka

Fast å andra sidan var det förstås bara trevligt att Taylor vid dessa tillfällen med emfas kallade oss alla vänner, öppnade sitt hjärta och visade blottor i sin gatupräglade machoimage genom att tacka fansen både för at de kommit och deras lojalitet genom åren. För det är ju självklart så; till och med hårda metalmän med groteska masker kan vara mjuka. Även om de tidigt i karriären släppte en sång med den föga positiva titeln People=Shit.

Skriven 2020-02-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners