MIN PAPPA MARIANNE

Annons

FAKTA
Regi: Mårten Klingberg
I rollerna: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre, Klas Wiljergård, Nour El-Refai

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2020-02-21

I ärlighetens namn har Rolf Lassgård visat sig vara en högst diversifierad aktör genom åren. Men ändå, vem hade kunnat se honom kasta av sig det imaginära oket från Kurt Wallander och Jägarnas Erik Bäckström för att omfamna ett (film)liv i kvinnokläder? Inte många, skulle jag tro. Men när han nu gjort det måste jag säga att slutresultatet alldeles lysande. Hans värdigt hudnära och rörande nyanserade insats doftar Guldbagge lång väg.

Sedan blir saken givetvis inte sämre av att filmen som helhet är en varmt underhållande och för all del också ofta rolig skapelse, som snyggt balanserar det lustiga och lättsamma med både djup och allvar utan att man egentligen alltid märker det vid en första anblick. Dock har jag fått intrycket efter en del research att filmen skiljer sig en del i ton och allvarlighetsgrad jämfört med boken den bygger på, Ester Roxbergs verklighetsbaserade Min pappa Ann-Christine.

Hanna är tjugoåtta, journalist och aspirerande författare som tvingas flytta hem till föräldrarna och brorsan i Alingsås igen när allt jobbplaner gått i stöpet. Väl hemma förstår hon snart att en hemlighet döljer sig i det idylliska hemmet. Pappa prästen, Lasse har en kvinnlig sida, som han nu när sextioårsåldern närmar sig varken vill eller orkar undanhålla för omvärlden längre. Oavsett hur folk reagerar.

På hemmaplan är hustrun Eva väl medveten om läget, men varken Hanna eller garageboende brorsan och slarvern David vet någonting om pappans benägenhet. Förrän han slutligen berättar, det vill säga. Och då tar favoritbarnet Hanna inte nyheten särskilt bra. Eller överdrivet moget heller, för den delen. Hon känner sig förråd, ser uppväxten med alla fina minnen som en lögn och distanserar sig från sin pappa. Till skillnad då från brodern, som verkar tycka dramat kring hans komma ut-process är betydligt jobbigare än grejen i sig.

Hur det slutar? Allt löser sig på bästa sätt. Hanna inser sitt egotrippade sinnelag och har eventuellt hittat kärleken, sanningssägande lustigkurren David mjuknar och slutar tillfälligt ha på sig t-shirts med provocerande budskap och nästan ingen tittar snett på Marianne.

Till och med Lasses prästkollega Gunnar är förstående, men så verkar han också vara en hyvens mysig figur Ett allvarligt snack och ett yppande av passande bibelcitat männen emellan, så är allt klappat och klart. Kvar finns då bara filmens riktiga komma ut-eldprov i filmens klimax av rörande Hallelujahkaliber.

Men visst, det finns det mobbare även i Alingsås, men den berusade killen som ger sig tillkänna här får en knä i skrevet av Marianne med förväntat resultat. Jag gissar på jubel och förlösande skratt i biosalongen i samband med denna scen.

Med andra ord och summan av kardemumman: Min pappa Marianne är en riktig feel good-rulle. En som det heter crowdpleaser, som långt ifrån saknar substans och svärta, men aldrig låter det blytunga dra ner helheten i något slags standardiserat misärträsk enligt välbekant svenskt recept. Vilket tacksamt noteras. Sådana filmer finns det redan gott om – eller kanske också rent av för många av – i det här landet. Den svenska filmbranschen behöver så väl en hit just nu. Låt det bli Min pappa Marianne. Det är den värd.

Skriven 2020-02-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners