PET SHOP BOYS, Hotspot (x2/Kobalt Label Services)

Annons

Trettiofyra år. Så lång tid har förflutit sedan Pet Shop Boys alias Neil Tennant och Chris Lowe släppte sitt förstlingsverk Please. Denna klassiska popplatta ynglade till slut av sig hela fyra hitsinglar, nämligen Love Comes Quickly, Opportunities (Let’s Make Lots of Money), Suburbia och naturligtvis den oefterhärmliga West End Girls.

Framgångar i aldrig sinande ström

Detta utgjorde naturligtvis ett genombrott som hette duga. Sällan har synthig pop tett sig så frestande och kommersiell som här. Men den initiala framgången var ingen engångsföreteelse. Framgångarna fortsatte komma i en aldrig sinande ström i åtminstone ett decennium framåt. Sedan kroknade skivförsäljningen även om inte hitsen slutade komma, men det gjorde den i och för sig för alla i branschen i kölvattnet på internetpiraternas tsunamivåg.

Goda popdängor och balsamerande ballader

Fast oavsett detta, så är det ett odiskutabelt faktum att Pet Shop Boys alltid kunnat spotta ur sig goda popdängor i parti och minut. Detta gäller för övrigt fortfarande att döma av nya verket. Sådant som inledande Will-O-the-Wisp och flyktinginlägget Dreamland är om inte annat klassisk PSB-disko som skulle kunnat vara inspelad sisådär 1988 medan Hoping for a Miracle och Only the Dark är sådana där smekande balsamerande ballader man vant sig vid att duon alltid får till mellan upptemposakerna.

Uppdateringar för fräschörens skull

Vi talar emellertid knappast om några överraskningar. Om inte något är sönder, varför då fixa det är liksom i vanlig ordning devisen duon lever efter. Fast i Burning the Heather figurerar faktiskt en akustisk gitarr, vilket onekligen klär denna sköra skapelse. Mer sådant för det behövs, är man benägen att utbrista. Detta ska inte ses som en uppmaning att duon ska överge sitt patenterade sound fullständigt, men lite fler uppdateringar av denna art hade inte skadat för fräschörens skulle.

På tal om just fräschören, så kan man väl knappast påstå att någon sådan adderats till houseförsöket Wedding In Berling. Rutinmässigt segt och trist blir domen här. Sedan hjälper det inte att några toner från Mendelssohns bröllopsmarsch lagts in för att förtydliga ämnesvalet i lyriken.

Överträffar inte sina magnum opus

Men med detta sagt; överlag är det här ändå ett ganska trevligt verk, som inte alls skäms för sig sett ur en separat synvinkel. Fast överträffar sina tidiga magnum opus typ ovannämnda Please, Actually, Introspective och underskattade Nightlife gör Tennant/Lowe förstås inte. Men det tror jag å andra sidan inte någon förväntat sig.

Skriven 2020-02-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners