JOSEPH WILLIAMS : DENIZEN TENANT (Mascot Label Group) – snyggt och gediget med Totosångaren, men låtmaterialet övertygar inte

Annons

Klicka för att se hela bilden

Toto i sin nuvarande inkarnation består enbart av medgrundaren Steve Lukather och långtida vokalisten Joseph Williams, resten av bandet består av en samling ”hired guns”. Detta firar man med att släppa varsitt soloalbum med likartade omslag. Vilket kan tyckas märkligt, vore det inte mer på sin plats att få ut ett nytt Totoalbum? Det kan man ju tycka. Inte minst hade det säkerligen varit smartare ur en kommersiell synvinkel. Men kanske vill man betona att det faktiskt är de här bägge som ensamma ser till så att bandet lever vidare. Med andra ord ser det ut som om det är slut med att ge folk utanför kretsen tillfälliga medlemskap hipp som happ nu.

Men oavsett vilket, någonstans är det likväl roligt att höra Williams på egen hand igen. Inte minst för att rösten alltjämt låter lika klar och stark som i fornstora dagar då han förgyllde de numera klassiska Toto-albumen Fahrenheit och The Seventh One. Och låt oss för all del inte heller glömma soloverk som 90-talets I Am Alive, som tedde sig som en naturlig förlängning av det han gjorde under den kortvariga initiala Toto-sejouren på 80-talet.

Idel musikercelebriteter

Dessvärre måste emellertid sägas att Denizen Tenant ter sig som något av en besvikelse. Givetvis är hantverket både snyggt och gediget, fattas bara annat. På albumet medverkar trots allt idel musikercelebriteter som kvarvarande kollegan Steve Lukather, gamla Totobekantingarna David Paich, trummisen Simon Phillips och slagverkaren Lenny Castro plus ett koppel andra garvade studioveteraner.

Vacker smäktande popballad

Synd bara att detta inte riktigt hjälper. Inget glassigt hantverk i världen kan dölja att låtmaterialet inte når upp till den standard man borde kunna förvänta sig denna gång. Förstasingeln Wilma Fingadoux är dock en riktigt vacker smäktande popballad med westcoast influenser. På samma sätt står covern på Beatles If I Fell som en söt bagatell med vissa vaggvisetendenser och en annan tolkning, den på Peter Gabriel och Kate Bush duetten Don’t Give Up som tydliga höjdpunkter.

Rekommenderar hellre svensksamarbete

Liksom The Dream, en catchy uptempo-sak, som ger välbehövlig variation till den lugna dieten, för övrigt. Men i övrigt ter sig det hela inte alldeles övertygande. Jag säger inte att det hela är undermåligt på något vis. Fans av Williams och Totos företrädelsevis mjukare repertoar kan med fördel spisa albumet rakt igenom. Om inte annat kan de nördiga säkert snöa in på hantverket i ljudbilden och njuta lite lite mer för varje gång. Kanske kan de i bästa fall även märka att låtmaterialet växer efterhand, vem vet.

Fast ärligt talat; i slutänden skulle jag hellre rekommendera ovannämnda I Am Alive och Williams/Friestedt, albumet sångaren spelade in med svenske gitarristen Peter Friestedt för ett decennium sedan. På båda dessa album sammanlänkas samma gedigna hantverk med matchande låtskrivande, och det säger onekligen en hel del.

Skriven 2021-04-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners