FIVE FINGER DEATH PUNCH, Royal Arena, Köpenhamn den 24 januari 2020

Annons

Five Finger Death Punch slog igenom omgående hemma i USA med sitt debutalbum The Way of the Fist 2007. Alltsedan dess har de aldrig behövt se tillbaka. Inte minst som arenaakt har kvintettan gång på gång visat att de gör skäl för just detta epitet. I Europa gick det initialt lite trögare, men från och med releasen av ”trean” American Capitalist började det röra på sig på den här sidan Atlanten också.

Megadeth publiklockande special guests

Vilket hastigt och lustigt för oss fram till våra dagar. För trenden pekar nämligen alltjämt uppåt, något inte minst intresset här i Skandinavien visar. På Royal Arena hade sisådär tiotusen själar löst biljett, vilket är ungefär samma antal som när veteranerna Scorpions gjorde lokalen den äran i november 2017. Å andra sidan agerade thrashveteranerna Megadeth publikpockande special guests åt FFDP denna afton, så en helt rättvis jämförelse är väl inte det här. Men ändå. Det finns likväl en poäng i resonemanget.

stramare, mer fokuserat och boostat utanverk

Sedan tycker jag faktiskt att showen som helhet var starkare den här gången än då gänget gjorde gemensam (turné)sak med In Flames för några år sedan. Bandets insats tedde sig stramare och mer fokuserad samtidigt som utanpåverket fått sig en boost via hyfsat generösa doser eldfängda effekter, ett par guldglänsande konfettiregn, tjusiga laserstråleeffekter i sköna pastellfärger och som scenografisk höjdpunkt en dödsskalle i kolossalformat med två korslagda basebollträn där nackkotorna skulle suttit som garnering i bakgrunden.

Stark variant på patenterad mix

Fast det musikaliska hantverket och hur låtmaterialet hanteras av berört band är förstås viktigast i en livesituation trots allt, och utan att nu på något sätt överdriva får man säga att bandet levererade. Sedan vore det för all del lögn att hävda att gänget bjöd på några nyheter att tala om, det skulle i så fall vara den smått countrybluesiga tonen i covern på Kenny Wayne Shepherds Blue on Black. Men herrarna uppvisade definitivt en starka variant på sin numera närmast patenterade mix. Det här var mitt fjärde gig med det Las Vegas-bördiga bandet, så tricken börjar bli välbekanta.

Burn MF mest ilskna numret och ett trevligt inslag

Som dem man ficks sig till livs i inledande Lift Me Up och Trouble i vilka riffigt uppskruvade verser följdes av catchy refränger. Eller groovy saker i midtempo, typ pratsjungarförsöket Sham Pain och antimobbingssången Coming Down. Eller för den delen den fina akustiska tolkningen av powerballaden Wrong Side of Heaven.

Och låt oss för all del inte glömma de hårdaste alsterna Burn It Down, Got Your Six och den där melodin med den barnförbjudna titeln, Burn MF. Sistnämnda var förmodligen kvällens mest ilskna nummer. Oj, vad sångaren Ivan Moody lät arg här. Men den tillhörande allsångsövningen med svordomsrefrängen i centrum utvecklade sig förstås till ett trevligt inslag ändå.

Happy Birthday-sång och öppenhjärtigt peppande om övervunna alkoholproblem

För det är ju det som är grejen med Five Finger Death Punch. Imagen må vara hård, liksom inte sällan musiken när andan faller på, men där finns onekligen mjukistendenser hos det här gänget. Det är kanske inte så att etiketten nallebjörnar känns relevant, men det här är onekligen ett band som sätter fansen i fokus och/eller gärna uttrycker sin tacksamhet. Lämpliga bevisföremål denna afton i detta avseende var ett öppenhjärtigt peppande riktat till alla de som likt Ivan Moody själv övervunnit sina alkoholproblem, en spontan Happy Birthday-sång till dagens födelsedagsbarn och rent allmänt en tacksamhet för att fansen var på plats där i Royal Arena.

I samma strykklass som Nickelback

Fast en sympatisk framtoning vinner förstås inte över några kritiker. Särskilt inte när musiken försetts med den där synnerligen svävande etiketten alternative- eller hemska tanke, nu metal. Ibland undrar jag om inte FFDP är i nästan samma strykklass som stackars Nickelback vad gäller bannor från kollegorna.

Ett partyband i metalsfären

Ska man sedan säga något negativt är det väl att FFDP kanske inte är överdrivet gedigna när det gäller djupet i sina framföranden. Jag kan känna att de inte är lika trovärdiga på samma sätt som tämligen närstående band á la Disturbed, Godsmack och Stone Sour när det gäller att förmedla känslor med redig svärta och nyans.

Kanske är det därför amerikanerna mer än något annat ter sig som ett partyband i metalsfären. Refrängerna sitter som sagt för det mesta oavsett tonen och stilen i de enskilda sångerna, men jag kan samtidigt tycka att bandet är som bäst när gasen trycks i botten. När det handlar om att utforska svårartade känslostormar i lite mer lugn ton är de inte lika övertygande.

Högt betyg för kvällens insats

Fast varför hänga upp sig på det och vara en ”partypooper”? Låt mig istället konstatera att FFDP fortsätter att vara en energiskt underhållande (metal)kraft som förfinar, snarare än utvecklar sina uttryck. Det om något visade bandet på Royal Arena igår, och det är faktiskt något de kan vara nöjda med. Oavsett vad surmagade tyckare uttrycker. Och betyget blir hur som helst högt för insatsen denna kväll.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2020-01-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners