Vad fan får jag för pengarna?

Annons

”Vad fan får jag för pengarna?” är ett numera bevingat ord av dåvarande ordförande i Svenskt Näringsliv, Leif Östling. Hans påtagligt opinionsdelande fråga gällde svenska skatter i allmänhet.
Sedan januari 2019 erlägger man i Sverige även en alldeles särskild skatt, den som avses finansiera SR, SVT och UR. Skatten är på drygt 1300 kr per person och år.
När det gäller den skatten, borde varje skattebetalare ställa frågan ”Vad får jag för pengarna?”.

En 24:e del av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och förr förrförra året. Detta utan någon som helst skam och utan tanken på att returnera åtminstone delar av den påtvungna radio- och tv-skatten. Det förhåller sig nämligen otvivelaktigt på det viset att detta orättvisa skattepålägg är först och främst avsett att finansiera produktion av nya program.

Vissa utsändningar, som exempelvis ”OBS” i P1, upplyser radiolyssnarna att ”denna essä, sändes första gången för” (exempelvis) fem ”år sedan”.
En hel del andra program, maler bara på med för länge sedan malätna sändningar och hoppas att ingen reagerar. Och faktiskt, bara få gör det, eftersom människor lyssnar på dessa program på samma vis som de lyssnar på skärt brus som, som bekant, inte är avsedda för att förmedla något som helst betydelsebärande, intellektuellt innehåll.

Häromdagen drabbades SR:s lyssnare av 5:e reprisen av skvallerprogrammet ”Stil” med samma gamla inkråm. Inte med ett enda ord nämndes att detta mer eller mindre stulna skvaller är en repris på en repris som repriserades redan tidigare, varken innan eller efter programmet. Och vad som är värst, är att Sveriges Radio inte ens har ork, vett, stil och anständighet, att åtminstone uppdatera återutsändningen, utan Sveriges public Radio, behåller sina felaktigheter och sin missinformation utan ändringar, som dessutom repriseras ytterligare några gånger.

I nämnda ”Stil”, pratades och tjatades om Moon Laramies bok ”Spirit of Garbo”. Programledaren sade att denna ”gavs ut för några månader sedan”. Jag kom i kontakt med denna till både omfång och innehåll tunna publikation redan hösten 2018, vilket begav sig för cirka ett och ett halvt år sedan. ”Stils” programledare har även ”upplyst” oss om att ”i Paris kan man JUST NU se utställningen ’Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring’”.
Paris är visserligen en kosmopolitisk stad, men där benämner man gärna titlar på filmer, teateruppsättningar och utställningar på franska. Så även denna utställning fick en fransk titel, ”Adrian & Alaïa – L’art du tailleur”. Men de engelskspråkiga publikationerna Hollywoodreporter och Vogue, som antagligen var ”Stils” informationskälla, skrev om denna utställning redan i januari 2019 och kallade den naturligtvis ”Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring”. DN, hade redan i mars 2019 en artikel om den, under rubriken ”Konstrecension: Hollywoodglamour på Alaiamuseet i Paris”. Utställningen stängde sina portar i juni 2019 – Trust me, I know.

Lyssna Sveriges Radio och TV men även du som betalar denna orättvisa Sveriges Radio- och TV-skatt, på följande Mick Jaggers och Keith Richards budskap: “You don’t know what’s going on / You’ve been away for far too long”.

Mitt förslag är att skatten till public service sänks till 200 SEK och att public service skall innehålla bara det som public service enligt gängse definition borde innehålla, och det naturligtvis utan ständigt reklamtjatande om kommande program på radio, webben, ”i appen Sveriges Radio Play” och ”i smarta högtalare som pratar svenska”. Och utan det oupphörliga tragglandet som exempelvis ”Missa inte nästa veckans program, en återutsändning av förra årets uppmärksammade program om…”

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram skall överlåtas till kommersiella kanaler.
Dit hör naturligtvis även Repris Radios- och tv:s-kanaler med egna eller ”stulna” program.
Dit hör naturligtvis även program som exempelvis ”Radiokorrespondenterna”, som verkar tillsynes vara nyskapade produktioner, men är inget annat än klippa och klistra produktioner, jämförbara med samlingsskivorna ”best off…”. Skillnaden är den, att i dessa program förekommer inget som helst ”best off”-urval, utan allt matas in, inklusive alla fel och misstag från tidigare utsändningar.
Dit hör naturligtvis även de program som SR kallar ”Specialprogram baserade på tre (fyra, fem) tidigare sända program”. Dessa är onekligen också ett bländverk som låter dig betala för något som du redan betalat både två och fem gånger tidigare.
Dit hör naturligtvis även ”jubileumsändningar” så som ”hundrade” utsändning, ”tusende” dito, 10 års jubelfest, 20 års egenkär hyllningsropfestivitet, och obegripliga hänförelser över pensionering av någon påstådd legendarisk programledare. Under alla dessa repriseras allt det som redan upprepades under den föregående tiden ytterligare fem, sex gånger.
Dit hör även öppen och till programinslagsutklädd reklam för allslags tv-program.

Att i SR:s P1-kanalen återutsända redan utnötta program från P2 och P3 kan möjligen jämföras med att någon försöker sälja dig piratkopierade Bangladeshsproducerade Dhallywoodfilmer när du sitter på en svensk biograf och håller på att förundras över fiaskofilmundret ”Tre solar”.
I alla dessa ovannämnda program, omplacerade dit där de borde höra hemma, alltså i kommersiella kanaler, får man sedan tjata om appar och webben och ”smarta högtalare som pratar svenska” tills åhörarnas trumhinnor utvecklar en evolutionär försvarsmekanism mot det.

”How do you like them apples?”, som man med förkärlek brukade säga under Första världskriget, som utspelade sig för mer än 100 år sedan, nämligen under åren 1914–1918.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2020-01-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners