MIDGE URE, Amager Bio, Köpenhamn den 18 december 2019

Retrosynthband från Dublin

Från Irland kom Tiny Magnetic Pets, en trio som lika gärna kunde stått på en scen 1980. Dansanta låtar med bra grooves och trallvänliga melodier är aldrig fel. Med Paula Gilmer på sång fick jag associationer till både Human League och Gary Numan. Förutom att de är support till kvällens huvudakt har de även supportat Orchestral Manueovres in the Dark. Bandet öppnande försiktigt med All Yesterday’s Tomorrow, en återhållsamt instrumenterad låt där sången fick dominera. Väl värd att nämna var även Here Comes the Noise. Medryckande refräng och finstämd sång. Konserten fick avslutas med den krautrockdoftande Semaphore. Publiken var med på noterna och det klappades i takt.

Midge Ure a la Visage

Då var det dags för Midge Ure att köra en hyllningsspelning till Visage. Varför det då, kan man undra? Jovars, ett tag var han medlem och låtskrivare i detta band. När väl Ultravox slog genom lade han energin på det sistnämnda och släppte övriga projekt. Tursamt nog. Mitt intryck efter de första låtarna var att det lät som Ultravox fast inte samma hög klass. Kändes som han hade svårt att få fram melodierna.

Dock lyfte den gamla hiten från 1969, In the Year 2525 och det sparsmakade syntarret var snyggt gjort. Antingen har jag lyssnat för lite på Visage eller är det bara den avslutande Fade to Gray som är riktigt bra. Finns ju en anledning att just denna överlevt och blivit en klassiker. Och om man gillar KENT så ska man lyssna på Kärleken Väntar och sedan leta upp mashup-mixen då bägge låtarna är hopmixade. Tror att KENT har mer en gång lyssnat på Visage…

Är av åsikten att setet hade lyft mer om det varit lite mer retrostuk på både arrangemang och framförande. Nu blev det mer pre-Ultravox av det. Lite synd.

Midge Ure a la Ultravox

Vienna, albumet som blev det stora genombrottet för både för Midge Ure och Ultravox skulle nu framföras i sin helhet. Det instrumentala öppningsspåret Astradyne ger en hint om att det kommer att bli riktigt bra. På något sätt är det plötsligt mer skärpa i musiken och de övriga musikerna jobbar hårt med att få det att låta som när Midge Ure spelar med orginalmedlemmarna vid andra tillfällen. Ultravox har ju efter att legat på is fått ett rejält lyft och släppt nya plattor som står sig väl. Albumet Brilliant från 2012 är ett bra bevis på att man kan komma tillbaks. Men en klassiker är alltid en klassiker. Svårt att konkurrera med sig själv. New Europeans var nästa låt och gitarrsoundet gick inte att ta miste om.

Historisk återblick

Men om vi pausar liveframträdandet och tittar i backspegeln, vad var det då som gjorde att denna platta blev ett sådan lyft? Både kommersiellt och bandmässigt? Jag vill hävda att producenten Conny Plank, den tyska ljudpionjären var en bidragande orsak till detta. Både Kraftwerk, David Bowie och Brian Eno har sina karriärer att tacka till denna person.

Låtarna är knivskarpa och med Midge Ures känsla för pop och hårda synthar kan detta inte bli annat är bra. Inte utan anledning att de blev så stora och fortfarande kan framföra låtarna utan att de känns mossiga. Det brukar behövas tre, fyra decennier för att sålla ut vad som blir odödligt.

Kraftwerkinfluenser

Tillbaks till konserten, och då har vi kommit fram till sidan två på vinylskivan, den nästintill instumentala Mr X. Det här om något låter som Kraftwerk. Dessutom finns låten faktiskt med tysk text. Originellt nog heter den då Herr X.

Sequencerinledningen på Western Promise är tidstypisk och den lite orientaliska schwungen på låten är klart medryckande. Medan ni imaginärt lyssnar på den kan jag tipsa om det numera utdöda formatet 12-tums maxisinglar. Ultravox släppte ju ut var och varannan låt på extended remix. Om originalversion var fyra minuter var remixen sju, åtta minuter och med dessutom med grym adderad dynamik.

Nu var vi framme vid Vienna. En låt som fortfarande kan ge rysningar. Det trevliga är att Midge Ure fortfarande har en fantastisk röst som kan göra låtarna rättvisa. Det är förmodligen en del av förklaringen bandets fortsatta succé. Vi närmar oss slutet och sista låten på albumet är All Stod Still. Då fick den glade skotten fick lite mer utrymme att sväva ut med gitarrsolon. Uppskattades av publiken.

Hitsen avlöste varandra

Då borde egentligen konserten tagit slut, men icke oväntat bjöds det på fler låtar, Passionate Reply och självklart Dancing With Tears in My Eyes. Fattas bara. The Voice och Hymn fick avsluta det utsålda Amager Bio denna kväll.

Ska jag sammanfatta den här kvällen var det i stora drag väldigt bra. Supportbandet var precis så lagom nördigt retroistiska, Visagesetet lyfte inte riktigt då låtarna är mer anonyma medan Ultravoxsetet var riktigt starkt och bra. Dock vill jag ha det till att när Midge turnerar med sina gamla bandmedlemmar är det ytterligare uppsnäppt. Om inte annat är det roligare att se originalgubbar är inhyrda musiker. Oavsett hur duktiga de är förblir de anonyma.

Sent ska syntharen vakna…

Foto: Michael Lindström

Skriven 2019-12-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners