QUEENSRŸCHE, Pumpehuset, Köpenhamn den 26 november 2019

De kom, sågs och segrade med klassiska album som Operation: Mindcrime och Empire då det begav sig från åttiotalets början och fram till mitten av det efterföljande decenniet innan det började gå utför kommersiellt. Men genom alla tider var det Geoff Tates storslagna dramatiska röst som definierade bandet. Tills han inte gjorde det längre. Juridiska långbänkar följde efter ett våldsamt gräl inför en konsert 2012 mellan Tate och resten av bandet.

Imponerade med rätta darret och avgrundsvrål

Därmed följde i slutänden en ny fas i gruppens historia med den numera inte överdrivet nye frontmannen Todd La Torre, och i denna befinner de sig alltjämt. Vilket jag gärna gärna applåderar. Den Floridabördige vokalisten har visat sig vara en högst kompetent ersättare i besittning av en likartad pipa som inte ligger överdrivet långt bort från originalet. Något alla närvarande på Pumpehuset med fördel kunde konstatera.

La Torre imponerade nämligen rakt igenom denna afton. Både vad gäller graden av nyansrikedom, men kanske framförallt vad gäller det där rätta darret i de höga tonerna och de avgrundvrål som levererades i nummer som Screaming in Digital och Queen of the Reich, denna tidiga favorit hämtad från den självbetitlade debut-ep från tidigt åttiotal.

Rockar (metal)hårt med elegans

Allt som glimmade var dock inte från anno dazumal. Två nummer från vårens release The Verdict, inledande Blood of the Levant och Man the Machine, påminde oss alla om att Queensrÿche alltjämt kan rocka (metal)hårt utan att tappa bort elegansen.

Silent Lucidity en given signaturmelodi

Men med detta sagt; hur man än ser det var det precis lika svårt som förväntat att bortse från de stora låtarna från då det begav sig denna afton. Ja, ni vet vilka som avses. För stämningsfulla balladen Silent Lucidity kommer för alltid att vara en given om än inte alldeles representativ signaturmelodi för bandet. Den och en annan välförtjänt hit, Jet City Woman. Förstås. Men även sådant som setets avslutningssång Eyes of a Stranger och Take Hold of the Flame bidrog till att göra Pumpehuset väl värt att bevista denna tisdagskväll.

För att inte tala om The Mission med sitt tunga distinkta beat, vinnande melodi och olycksbådande lyrik med ingredienser som nedstämdhet, depression och en totalitär makt i den allt annat än uppspelta potten. Fast sistnämnda nummer utgjorde förstås inte bara ännu ett starkt nummer i låtlistan, det var också ett typiskt exempel på bandets vilja att väva in element av modellen progg light i mixen.

Levererar alltjämt godset och borde vara större

Men hur man än ser det ligger förstås Queensrÿche storhetstid långt bak i tiden. Precis som vad gäller så många andra åttiotalsband, bör tilläggas. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att bandet borde vara större än vad de är i dagens läge. På Pumpehuset hade enligt uppgift endast sisådär 350 personer löst biljett, vilket faktiskt tedde sig en aning magert. Inte minst för att herrarna att döma av detta gig faktiskt alltjämt levererar godset.

En hel del stillastående, men ett gott gediget hantverk

Visst, sedan kanske inte dess numera tämligen mogna herrar inte gör vare sig världens mest visuella eller actionorienterade band, förutom La Torres långt ifrån aggressiva framstötar i fronten kommunicerades det inte nämnvärt med fansen. Det var en hel del stillastående om man säger så. Men det goda gedigna hantverket är likväl en njutning att skåda, och det borde vara värt en hel del. Om det nu fanns någon rättvisa i världen det vill säga.

Skriven 2019-11-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners