MACEO PARKER, Slagthuset, Malmö den 25 november 2019

Överord och sensationslystnad präglar alltjämt vår samtid. Sällan har väl så mycket av våra vardagliga företeelser såsom produkter, artister och idrottsmän beskrivits som episka, världsbäst, oumbärliga eller med andra storslagna epitet – för att i nästa andetag kvickt falla i glömska i vår jakt på nästa sensation. Maceo Parker är dock en musiker som rakryggad och med fog kan säga sig vara världens bästa soul- och funksaxofonist – men det gör han inte. Det behövs inte. Maceo visar det nämligen istället med en oomtvistad auktoritet, och låter andra fälla omdömena.

Bidrog till James Browns soul- och funkuniversum

Genom åren har den nu 77-årige altsaxofonisten från North Carolina i USA förvärvat en portfolio av musikaliska samarbeten av näst intill overkliga mått. Redan 1964 anslöt han till James Browns band. och blev snabbt tongivande i det nyskapande soul- och funkuniversum som James Brown skapade. I det stora flertalet av James Browns främsta låtar är det just Maceos saxofonspel och arrangemang som spelat avgörande roll för hela funk-genrens framväxt.

Därefter följde samarbete med Ray Charles, Keith Richards, George Clinton, Fred Wesley, Red Hot Chili Peppers och inte minst femton års samarbete med självaste Prince i både studio och på flertalet turnéer.

Har inget att bevisa, kan kosta på sig ödmjukhet

Parallellt har Maceo hunnit släppa femton egna album och turnerar alltjämt, om än sparsamt, med ett gäng handplockade världsmusiker. I måndags var så Malmö skådeplats för denna med rätta legendariska musiker.

En som inte längre har något att bevisa, kan kosta på sig att vara ödmjuk, vilket var fallet för spelningen på Slagthuset. På scen och i reklamblad framhävdes ordet LOVE, och det skulle mycket riktigt visa sig vara en kärleksfull och tacksam hyllning till många av de han genom åren samarbetat med.

Pratglad och oväntat humoristisk, som Sammy Davis Jr.

Från inledande 1999 av Prince, via Off the Hook till JB’s Make it Funky, blev det tydligt att vartannat spår var vigt åt hyllningar och covers. Marvin Gayes Let’s Get it on, James Browns Prisoner of Love och ett längre parti tillägnat Ray Charles, bidrog till hög igenkänning hos den i bänkraderna gladeligen dansande Malmöpubliken.

Rutinen till trots så var det aldrig en plikttrogen och insomnad tillställning. Tvärtom var det en pratglad och oväntat humoristisk Maceo som inte drog sig för att lyfta fram och skämta med sina medmusiker, publiken samt imitera kollegor och dra vad som tillsynes var spontana ankedoter. Stundtals var det nästan som att se en åldrad Sammy Davis Jr. gällande mimik och humoristisk tajming i mellansnacken, som då han med glimten i ögat danskorrigerade publiken.

Parkers egna signum lyste igenom

Kärnan i konserten, och i Maceos karriär som helhet, är det självklara och karaktäristiska sätt på vilket Maceo spelar sin altsaxofon, även om han under kvällen varvade med såväl flöjt som piano. Stundtals rått som James Browns patenterade avgrundsskrik, därefter smooth och naturligt som Sinatras sång, böljande och rappt som Keith Jarrets pianospel, psykedeliskt som Parliament Funkadelic, och lekfullt genreövergripande och tajt som Prince.

Vilken riktning han än tog under kvällen, var det dock hela tiden otvivelaktigt Maceo Parkers egna signum som med kraft lyste igenom på den masterclass till konsert som Malmöpubliken fick ta del av.

Respektfullt reflekterande bakåt och kärleksfull närvaro i nuet

Maceo, såväl som de vilka han under kvällen hyllade, bär på det gemensamma att de genom hårt arbete grundligt bemästrat ett hantverk. I motsats till vår samtid som, superlativen till trots, stundtals lider inflation i brist på uthållighet och därmed möjligen även den ödmjukhet som följer med att fokusera under en längre tid. Eller som i Maceos fall – respektfullt reflekterande bakåt parallellt med en hög kärleksfull närvaro i nuet.

  • Maceo Parker - Foto: Joakim Sandberg

Skriven 2019-11-26

English version of the review above:

MACEO PARKER, Slagthuset, Malmö, November 25th. 2019

Exaggeration and excitement characterize our time. Rarely have so many of our everyday phenomena such as products, artists and sportsmen been described as epic, world-best, indispensable or with other grand epithets – to in the next breath quickly fall into oblivion in our pursuit of the next sensation. Maceo Parker, however, is a straight-back musician that with fervor can claim to be the world’s best soul- and funksaxophonist – but he does not, it is not necessary. Maceo shows it instead with an uncontested authority, and leaves it to others to make the judgments and praise.

Over the years, the now 77-year-old altosaxophonist from North Carolina in USA, has acquired a portfolio of musical collaborations of almost unreal size and quality. Already in 1964 he joined James Brown’s band and quickly became a leader in the innovative soul and funk universe James Brown created. In the vast majority of James Brown’s major hits, it is precisely Maceo’s saxophone play and arrangements that played a crucial role in the growth of the entire funk genre.

Then followed collaborations with Ray Charles, Keith Richard, George Clinton, Fred Wesley, Red Hot Chili Peppers and not least 15 years of collaboration with Prince himself, in both studio and on several tours. In parallel, Maceo has managed to release 15 albums and is still touring, albeit sparingly, with a bunch of hand-picked world musicians such as Greg Boyer. On Monday, Malmö was the scene for this true legendary musician.

One who no longer has anything to prove can cost himself to be humble, which was the case for the gig at Slagthuset. On stage and in flyers, the word “LOVE” was highlighted, and it would very well turn out to be a loving and grateful tribute to many of the artists he has worked with over the years.
From the initial 1999 by Prince, via Off the Hook to JB’s Make it Funky, it became clear that every second track was tributes or covers. Marvin Gaye’s Let’s Get It On, James Brown’s Prisoner of Love and a longer set dedicated to Ray Charles, contributed to the high recognition for the cheerfully dancing Malmö audience.

The routine, nevertheless, was never a dutiful or a sleepy event. On the contrary, it was a talkative and unexpectedly very humorous Maceo who did not hesitate to highlight and joke with his fellow musicians, the audience and former colleagues, and draw what seems to be spontaneous stories. Occasionally it was almost like seeing an aged Sammy Davis Jr. when it came to mimicry and humorous timing, during his talk between songs, and especially during his playful dance choreography of the audience.

At the heart of the concert, and in Maceo’s career as a whole, are the masterfull and characteristic ways in which Maceo plays his alto saxophone (although he during the evening alternated with flute as well as piano). Occasionally he played raw as James Brown’s patented funky roaring, then smooth and natural as Sinatra’s singing, billowing and fast as Keith Jarret’s piano play, psychedelic as Parliament Funkadelic, and playful genre-crossing and tight as Prince. Whichever direction he took during the evening, it was always undoubtedly Maceo Parker’s own signature that shines through in the masterclass that the Malmö audience got to witness.

Maceo, as well as those whom he praised during the evening, has through hard work thoroughly mastered there craft and musical skills. In contrary to our contemporary who, despite the superlatives, sometimes suffer inflation in endurance and thus possibly even the humility that comes with focusing for a long time. Or as in Maceo’s case – respectfully reflecting back as well as a high loving presence in the present.

Written 2019-11-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners