DEVIN TOWNSEND, Amager Bio, Köpenhamn den 25 november 2019

Komplex musik för musiker utan komplex

Som supportband fick Haken nöja sig med att spela i 45 minuter. Inte mycket då de normalt gärna uppvisar sina ekvilibristiska talanger i två timmar eller så. De drog igång med Puzzle Box från senaste plattan som kom för drygt ett år sen. Det är brutaltungt och superkomplext där taktskiftningar och högintensiv musik sköljer över lyssnaren som en smärre flodvåg.

Med fem studioplattor i bagaget och ett ständigt turnerande växer Hakens publik och popularitet ständigt. Den fusiondoftande A Cell Divides fick bli nästa låt, även den från nya plattan.

Med tanke på gensvaret från publiken tror jag lika många kommit för att se Haken som Devin Townsend. Det var nästintill utsålt denna kväll. Självklart blev en låtarna som de spelade Cockroach King som låter som en hyllningslåt till Gentle Giant. De avslutade med 1985. Som verkligen låter som den är från 1985. Tänk er Owner of a Lonely heart med YES så har ni en fingervisning om vad jag menar.
En trevlig uppvärmning denna kväll.

Palmer, drinkar och hiskeliga hawaiiskjortor

Ja, sen var det dags för scenarbetarna att rigga om till kvällens huvudakt. Pausmusiken var enerverande hawaiimusik som lät som den var inspelad på femtiotalet. Scenen piffades upp med palmer och allehanda tingel-tangel, keyboardisten stod o blandade drinkar och jag undrade vad tusan som stod på. Och dessutom hade Devin Townsends mickställ smyckats med en blinkande julslinga. I ärlighetens namn har jag inte lyssnat så mycket på Devin Townsend mer än att jag konstaterat att mannen är extremt produktiv och spottar ur sig produktioner med olika konstellationer.

När det väl var dags fylldes scenen med inte mindre än tio personer och med hemska hawaiiskjortor var det lite sådär halvlojt och poppigt de första minuterna innan det smällde loss och blev väldigt tungt. Hade nog inte väntat mig något annat, men kontrasten var ändå överrumplande. Borderlands från nya plattan Empath öppnade och det är var inte alls illa. Det var pompöst och lät som något från en film. Fräckt med tre körtjejer och dessutom som frontkvinna, sångerskan Che Amiee Dorval som med sin soulfyllda röst breddade den vokala biten ytterligare.

Scenen full med kändisar

Men vänta nu här…. Tyckte att jag kände igen keyboardsnubben. Mycket riktigt, det var keyboardisten från HAKEN som skaffat sig extra jobb och körde dubbelt. Vidare till trummisen som visade sig vara Morgan Ågren, svensken som lirat med många progressiva band och dessutom med Frank Zappa när han var väldigt ung.

Fast det är en helt annan historia som inte får plats här. Var det fler kändisar? Jajamensan. Den ena gitarristen var Mike Keneally som spelade många år med Zappa. Därav att de i slutet av konserten kör en cover av Zappa. . Men det slutar inte där då även Markus Reuter är hyfsat känd då han annars spelar stickguitar i Tony Levins The Stick Men.

Puh, mycket namedroppning men tillbaks till konserten. Devin Townsend spelade upp sina symfoniska och filmmusikinspirerande alster. Det var snygga harmonier och självklart mycket kör som lyfte musiken. Med så mycket musiker och massiva keyboardmattor lät det maffigt. Devin har rejäl kraft i sin sång och om han inte growlar direkt så är det wroawl. Han har ett väldigt stort sångregister.

Med låtar som Gato och Heaven Sendfår jag till associationer till Alan Parsons Projekt. Lite halvskumt, poppigt men ändå progressivt. New Age och svävande syntmattor a la Vangelis kanske…

Lustigheter på scen

Why heter ett vackert stycke musik som skulle kunna vara med i en Disneyfilm. Det börjar som något operettaktigt och snällt men växer till och slutar i ett metalcrescendo. Han har då dessutom passat på att svida om till en svart klänning för att matcha sångerskans klänning. Klart lustigt då han dansar runt på scenen. Allt medan han är med som en tecknad figur i den animerade videon på storskärmen. Devin Townsend verkar inte ha några hämningar eller begränsningar. Det är här är väldigt underhållande och även om man kanske inte hört musiken innan är det ändå lättlyssnat och snyggt visuellt med videoproduktionerna som förstärker musiken. Castaway och Genesis är två låtar som även de är som en rockopera i miniatyr.

Efter att sista låten i ordinarie set var avklarat blev vi instruerade att det skulle applåderas så de kunde komma in igen och alla skulle då verka förvånade. Det blev då lite discostämning med Disco Inferno, den gamla slagdängan från 70-talet. En fullt seriös version, inget fåneri eller annat. Vidare med Zappacovern som jag tidigare nämnde. Fast den flippade ut emellanåt och det blev lite improviserat jammande. Allt medan musikerna läskade sig med drinkar blandade och serverade av keyboardisten. Kingdom, en tämligen tung metallåt fick bli en bra avslutning på denna konsert.

Underhållande frontman

Det är bara att konstatera att Devin Townsend är en ruskigt duktig musiker och intressant personlighet. Liksom sin landsman Danko Jones babblar även Devin på och kläcker ur sig lustigheter och kommentarer. Han är inte sen med att svara tillbaka när någon i publiken säger något. Bra musik, duktiga musiker och humor är en framgångsfaktor. I merchen kunde man dessutom köpa sig en hawaiiskjorta om man var på det humöret.

  • Haken - Foto: Zoran Cullibrick

Skriven 2019-11-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners