I GUDS NAMN (Grâce à Dieu)

I GUDS NAMN (Grâce à Dieu)
Regi: François Ozon
I rollerna: Melvil Poupaud, Denis Menochet, Swann Arlaud, Eric Caravaca, Francois Marthouret

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-11-22

Varför blir vi alltid extra upprörda när vi läser att någon politiker, polis eller präst vandrat den breda vägen ? Dum fråga säger ni kanske ,det handlar ju om människor som förväntas vara fanbärare av etik och moral.. Ett bra exempel snurrar ju nu på löpsedlarna. Jag tänker naturligtvis på den ökände Kapten Klänning som fyller alla krav på att svika samhällets förtroende inte bara yrkesmässigt utan också som människa.

Den franske regissören Franqois Ozon tar I Guds namn pulsen på en annan yrkeskår prästerskapet som med jämna mellanrum figurerar i spalterna av anledningar som knappast sätter glorior över huvudet på de som hamnar i fokus. Den katolska kyrkans mörkläggning av pedofila prästers långvariga övergrepp på unga pojkar gav ett öronbedövande eko över hela Frankrike och kyrkan var mer eller mindre tvingad att tvätta sin smutsiga byk ofentligt.

Ärebiskpen av Lyon blev till exempel fälld just för att ha mörkat ett större antal övergrepp på minderåriga. Att så många som fyratusen amerikanska präster anklagas för övergrepp på minst tiotusen unga pojkar ger belägg för att vi bara skrapat på toppen av ett isberg.

I vuxen ålder upptäcker en skara män nu gifta och har familjer att den präst som förgripit sig mot dem fortfarande är i tjänst. De drar saken till sin spets och kyrkan tvingas mer eller mindre mot sin vilja att låta saken ha sin gång. Via möten med förhörsledare och en gemensam hemsida för de drabbade hoppas de att såren långsamt skall läka och att de skall kunna gå vidare med sina liv även om ärren finns kvar.

Regissören Franquis Ozon flyttar hela tiden fokus mellan de drabbade och det hade kanske inte brutit filmens dova rythm om han gett de andra familjemedlemmarna lite mer svängrum för att bilden av deras nuvarande liv skulle bli tydligare.

Hur som helst är det en känslofylld och mycket gripande historia som ser dagens ljus. Den får oss verkligen att begrunda vad som kan dölja sig i elitens mörkaste skrymslen. Det är som sagt den manliga ensemblen som bär hela lasset på sina axlar samtidigt som det inte finns någon tuva någonstans som riskerar stjälpa detsamma. En besk men nödvändig medicin att svälja, och här finns inget socker i botten.

Skriven 2019-11-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners