21 BRIDGES

Regi: Brian Kirk
I rollerna: Chadwick Boseman, Sienna Miller, J.K. Simmons, Stephen James, Taylor Kitch

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-11-22

Det här såg man inte riktigt komma; Chadwick Boseman följer alltså upp sin supersuccé som Black Panther med en hårdkokt snutfilm av klassiskt snitt, varken mer eller mindre. Man kanske hade kunna förvänta sig något med mer blockbusterpotential som kunde cementera hans status i facket ny svart kassapjäs av Will Smith-klass istället. Eller kanske ännu hellre ett prestigefyllt drama med Oscarpotential i vilken hunken ifråga kunde uppvisa en annan sida av sin skådespelartalang.

Men icke sa nicke. Istället valde Boseman att göra 21 Bridges, och gärna för mig. Det görs för få actionpackade rullar som vågar vägra en anpassning till tonårpubliken och därmed också ignorerade det ok som en amerikansk PG-13 censurgräns innebär.

Det betyder dock inte att 21 Bridges bjuder på något nytt. Man har sett allt förr, och jämförelserna vandrar då företrädesvis till sjuttio- och åttiotalet. Rimligen är det från dessa decennier manusförfattarna har plockat sina förebilder när de totat ihop storyn.

Boseman är André Davis, lysande men skjutglad kriminalare som kastas in i ett fall där åtta poliser dödats i en nattstängd restaurang. Lokalen ifråga råkar även fungera som lager för hundratals kilo kokain åt en knarkkartell, och nu pekar det mesta på att massakern av poliserna föregåtts av en stöt där gärningsmännen överraskats på bar gärning.

Därefter har de agerat med dödlig ackuratess och flytt fältet. Till synes spårlöst, men så är det förstås inte. För Davis är minsann ett mindre geni vad gäller sitt jobb, och när han sedan ser till så att Manhattans tjuogen broar stängs tillfälligt är det lätt att inse att snaran håller på att dras åt för ”the bad guys”.

Utöver detta långt ifrån unika upplägg serveras även en korruptionshärva inom poliskåren, som visar sig ha hjälpt den olyckliga slumpen på traven i detta tragiska fall. Man kan säga att denna utgör en inte alldeles överraskande twist i upplösningen samtidigt som Davis tillåts ge rättrådigheten ett ansikte.

Men vad blir då domen, undrar måhända vän av ordning. Tja, någon klassikerstämpel kommer förstås inte på fråga, men det hela är faktiskt både habilt genomfört och hyggligt spännande. Likaså förvaltas de välbekanta ingredienserna och klyschorna på ett vettigt sätt, och det är faktiskt inte det sämsta i en (film)tid då datorgenererade explosioner och annan massförstörelse väl ofta ser till så själva historien hamnar i skymundan.

Skriven 2019-11-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners