AMONG LYNX om nya skivan, att kavla upp ärmarna och det dumma med ständigt skuldbeläggande feminism

De är en produkt av universitetsstaden Uppsalas tidigare så livfulla livescen, och en vilja att arbeta för jämställdhet och sudda ut allt rutinmässigt prat om ”tjejband”. Namnet är Among Lynx, och tack vare en stark framåtanda, klädsam kaxighet och en lojal gör det självattityd börjar gruppen låta höra tala om sig på allvar.

Nya skivan definitivt mer mogen

I skrivande stund är kvintetten aktuell med Movement, uppföljaren till 2017 års rosade fullängdardebut Revolution, ett verk som tar bandets kreativitet vidare med siktet inställt både mot framtiden och nya rimliga mål.

– Ja, alltså det vi gjort på den här skivan känns definitivt mer moget, bekräftar gitarristen Moa Brandt. Och trots att vi var väldigt stressade när vi skrev och spelade in är låtarna väldigt genomtänkta. Till skillnad då mot när vi gjorde Revolution som skrevs på olika håll under lång tid.

Bluesen är kryddan

Moa berättar vidare att alla i bandet bortsett från trummisen Amanda Savbrant bidragit med material till Movement, och de har gjort det i lika stor utsträckning därtill. Vilket i sin tur har satt sin prägel på helheten. På föregångaren tänkte basisten och tillika systern Tove Brandt mycket i termerna 70-talets Jimi Hendrix samtidigt som en del låtar var av en ännu hårdare kaliber. Nya verket har dock blivit lite mjukare, betonar hon. På samma gång är det dock som alltid givet att bluesen har sin naturliga plats i den rotiga mestadels organiska mixen.

– Precis. Bluesen är kryddan i det hela, men vi spelar inga bluestolvor. Det har redan gjorts så många gånger. Men med slidegitarr och munspel får vi ändå mycket av det vi gör att låta blues. Fast vår tanke har alltid varit att förnya och bredda bluesen lite.

J.J. Cale och ”dålig” pop

– Då antar jag det var just blues, rotmusik och sjuttiotalshårdrock som du och din syster växte upp med också?

– Ja, det får jag väl säga. Vi var inne på två väldigt olika spår. Jag minns att pappa hade en skiva med J.J. Cale som hette Grasshopper som vi lyssnade mycket på. Men samtidigt körde vi poplåtar på melodiradion också. Fast det fick vi inte lyssna på i köket för han tycket det var så dåligt.

Verkar för en jämställd musikscen

Men Among Lynx är inte bara musik, det är lyrik också. Texterna har alltid varit viktiga för bandets medlemmar, och visionen är att som det heter i pressmaterialet att ”verka för en mer jämställd musikscen” och texter som ”uppmanar till feministisk revolution, självkärlek och empati”.

– Alltså, jag är inte den som skriver de där texterna. Däremot tycker jag alla är musiker oavsett vilket. För det är tråkigt att behöva ses som tjejmusiker, vi vill ju bara vara musiker.

Knepigt prata om vissa saker

– Första singeln från Movement bär titeln Shameless, och handlar om skam. Jag har förstått att det här något ni tycker kvinnor borde släppa i större utsträckning?

– Man försöker att inte bry sig så mycket hela tiden vad folk tycker i vardagen. Men jag har bott i Stockholm nu i ett och ett halvt år, och där handlar det mycket om att vara stöpt i mallar vad gäller hur man ska se ut och bete sig. Jag tycker allt det här har blivit knepigare. Det är väldigt svårt att ens prata om vissa saker.

Feminism som skuldbelägger hela tiden är dum

– Hur menar du då?

– Den typ av feminism som är så jävla arg och skuldbelägger killar hela tiden är dum. Den gör ingenting för feminismen, så det är knepigt i dessa dagar. Ändå handlar det här verkligen bara om att alla ska ha det bra och ha samma rättigheter

Som slutkläm på feminismspåret säger Moa att responsen ”bara varit bra” på bandets engagemang i den här frågan. Samtidigt betonar hon dock att det bara är några få texter i vilka det här ämnet berörs. Så kanske bör man inte lägga alltför mycket fokus på detta ämne när allt kommer till kritan.

Träffades på universitetet

– För mig är musiken det viktiga. Att få ut den till en bredare publik, och få fler unga att upptäcka den. För de lyssnar mest på radio, och där spelas bara elektronisk musik.

Moa berättar att hon spelat i band ”hela sitt liv”, men Among Lynx kom in i bilden först 2013. Det var då hon och munspelerskan Elin Öberg träffade varandra på universitetet i Uppsala. Sångerskan Evami Ringqvist följde, och sedan till slut Moas syster Tove. Först långt senare blev laguppställningen fullständig med trummisen Amanda Savbrant.

Alla har kavlat upp ärmarna

– Fast jag har aldrig haft ambitionen att leva på musiken. Ändå har de varit hyfsat höga, men jag har samtidigt varit realist, jag vet att det är jävligt svårt i musikbranschen nu. Men jag tycker ändå vi har kommit en bit på väg.

– Jag kan tycka att alldeles för många band försvinner utan att egentligen fått leva upp till sin potential?

– Ja, många splittras för att en person alltid gjort allt det jobbiga. Jättemånga faller bort innan de blir upptäckta för att de inte har den administrativa ådran. Men här har vi alla kavlat upp ärmarna. Att ha ett band är som att driva ett företag. Vi har möten i konferensrummet på mitt jobb där vi diskuterar merchandise, spelningar och annat.

Ouppnåelig första spelning ”gick nog helt okej”

Gitarristen konstaterar med viss stolthet i rösten att bandmedlemmarna sköter allt själva, och i den bilden ingår också hjälp av både bokningsbolag och ett PR-bolag med väldigt trevligt folk. Med andra ord råder det knappast någon tvekan om att Among Lynx kommit en rätt bra bit på väg sedan bildandet i början på decenniet.

– Vårt första gig var källaren S:ta Clara (i Stockholm). Då var vi fortfarande en trio. Det gick nog helt okej. Innan dess kändes det helt ouppnåeligt att spela på ställen som Stampen, S:ta Clara och Åmåls bluesbestival. Så det känns jättekul nu när vi blickar tillbaka på det här och tänker på hur omöjligt det kändes.

Företagsgig inte sell out

– Det står på er hemsida att nya singeln Time bland annat handlar om kampen för att betala hyran utan att sell out. Vad är definitionen för sell out i er bok då?

– Oj, vad svårt. Företagsgig kan vi i alla fall göra utan att det blir offentligt, och det kan vara riktigt bra. Men kanske någon dålig reklam kan räknas dit. Och Mellon kanske inte varit så kul heller. Men det håller inte alla av oss med om. Det är ju också ett steg mot att fler känner till oss. Men en del av det som är med där är ett jävla hån. Jag menar, Dolly Style, vad fan är det?

Norgeförfrågningar och Tyskland

– Har ni fått några rena skambud då?

– Ja, det har absolut kommit erbjudanden med alldeles för dåligt betalt, typ ”Kom och spela och visa upp er, det kan ge fler gig om fler ser er”. I det läget är det roligt att jämföra vår bransch med andra branscher.

– Hur går det i utlandet då? Händer det något där?

– Vi spelade i Norge på en bluesfestival i september, och efter det har det kommit lite Norgeförfrågningar. Sedan gjorde vi gig i Tyskland för några år sedan. Det vore kul att komma ut mer, men då måste vi ha fler kontakter. Vi har spelat mycket i Sverige, så det kan vara dags att vidga vyerna.

Hozier en stor inspiration

– Om du får välja, har du någon dröm om att arbeta med någon speciell artist eller något sådant?

– Ska jag drömma väldigt högt vore det roligt att spela med Hozier. Han är en väldigt stor inspirationskälla. Sedan skulle vi vilja spela på större ställen inför större publik. Malmöfestivalen? Det har varit på gång att vi skulle spela i bluestältet, men det hade varit kul att komma bort lite från den inriktningen.

– På vad sätt då?

– Bluesvärlden är häftig för att den är så engagerad, det händer saker. Men den har en hög medelålder, och vill man få det här att rulla är det viktigt att få andra att upptäcka oss också.

Fler och fler har blivit fans

– Vad är det största som hänt er hittills i ert bandliv?

– Åh hm, det är många saker. Men att bli upplockad av ett bokningsbolag var ett bevis på att fler än vi tycker det vi gör är bra. Så det är en väldigt stor grej. Men sedan det senaste året har vi märkt att fler och fler blivit fans och vet vem vi är, och det är roligt.

Skriven 2019-11-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners