SORRY WE MISSED YOU

SORRY WE MISSED YOU
Regi: Ken Loach
I rollerna: Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Porter, Nikki Marshall

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-11-01

Vad Ken Loach inte vet och kan dela med sig om så kallad gatstensrealism är inte värt att veta. När det gäller att omsätta klassproblematiken till visuellt beskådande spelar Loach nästan i en division för sig. I film efter film riktar han sin spotlight mot sociala klyftor, motsättningar mellan hög och låginkomsttagare och alla övriga brister som gör att ett samhälle som fräts sönder inifrån. Loach vet vad han talar om, haken kan ibland vara att han utgår ifrån att publiken inte gör det och levererar budskapet lite för övertydligt.

Nåväl när han och den evige vapendragaren Paul Laverty ,som skrivit manus som vanligt talar är orden inte självändamål utan har substans. Det är människor av kött och blod från arbetarklassen som står i fokus.

Vi befinner oss i arbetarkvarteren i Newcastle där pappa Ricky kämpar på som budbilsförare i hopp om att en dag bli sin egen chef. Mamma Abby jobbar vid hemtjänsten och ser sitt yrke lika mycket som ett kall som en kamp för brödfödan Sonen är ett problembarn i puberteten som ständigt kommer på kollisionskurs med pappan, och den yngre dottern mår psykiskt illa av de ständiga bråken över matbordet.

Det är inte svårt att förstå budskapet att det i hög grad är det yttre trycket från ett allt mer krävande yrkesliv som gör att familjen förlorar fotfästet i tillvaron för ständiga uppoffringar. Loach och Laverty staplar problemen ovanpå varandra och realismen hade inte fått mindre tyngd för att den beska medicinen hade fått lite socker i botten. Dock inte nödvändigtvis för att klappa publiken medhårs.

Fyrklövern som spelar familjen är lysande rakt över. Pappa Ricky spelas av Kris Hitchen med nerverna på utsidan.Överarbetad fysiskt på jobbet och psykiskt på hemmafronten Mamma Abby (Debbie Honeywood) börjar se jobbet att hjälpa åldringar som hon motvilligt kallar klienter som en fristad från hemmets vedermödor.

Barnen Rhys Stone och Katie Proter är fynd, som fungerar som vax i Loach händer. En film som tyvärr framstår som en dokumentär över vår tids gissel, att människor blivit kuggar i ett maskineri som blivit vår herre istället för vår slav som var meningen.

Skriven 2019-10-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners