DOCTOR SLEEP

DOCTOR SLEEP
Regi: Mike Flanagan
I rollerna: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran, Carel Struyken, Jacob Tremblay

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-11-01

Varför inte inleda dessa rader med att slå ett slag för den i SVT Play pågående serien om skräckfilmens legender. Smakprov på nya och äldre skräckisar, men lika intressant är inblandade regissörer och författares egna analyser om genrens mål och medel.

Således ansåg inte Stephen King att Jack Nicholson varit hans litterära förlaga trogen utan alltför tidigt börjat bearbeta Johnnys stundande vansinne. Han verkade heller inte imponerad av att Stanley Kubrick förvandlat “pure horror” till skön konst.

Jag tillhör de som lovprisar The Shining och lade därför ribban högt för ”tvåan” som hade släppts precis fyrtio år efter föregångaren om den haft premiär 2020. Om jag hade lagt den lite lägre hade jag varit nöjd och belåten men nu blir facit lite blandat.

Danny Torrance (Ewan McGregor) var bara sex år när han upplevde sina fasor på The Overlook Hotel, och nu i vuxen ålder bearbetar han sitt traumatiska liv genom att sjunga flaskans lov.

Dr Sleep är hans smeknamn för sin förmåga att trösta åldringar på trappan till det stora okända. När en ondskefull sekt The True Knot ledda av den djävulska Rose “The Hat” (Rebecca Ferguson) mördar barn för att suga ut kraften att kunna fortsätta existera gör Danny gemensam sak med en liten flicka Abra (Kyllegh Curran) som har samma övernaturliga egenskaper som honom själv.

Att uppgörelsen sker på The Overlook Hotel verkar närmast vara en kompromiss för att publiken inte skall glömma bort att vi befinner oss i en efterföljare. Mike Flanagan är naturligtvis ingen Stanley Kubrick, men King har ju låtit antyda att han inte jublar över att hans renodlade underhållningsskräck förvandlas till visuella Picassotavlor.

Nu är det ingen risk med Flanagan bakom kameran. Det är stilistiskt snyggt och prydligt och Rebecca Ferguson verkar trivas med att spela “bad girl”, och är helt klart filmens ankare. Kanske många, ja för en skräckfilm alltför många långbänkar drar ner tempo, och stundtals verkar vissa scener vara självändamål för att pumpa upp två och en halv timme.

Hur mycket ni accepterar Dr Sleep beror nog mycket på hur frälsta ni är av The Shining i allmänhet och herrar Kubrick och Nicholson i synnerhet.

Skriven 2019-11-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners