ZOMBIELAND: DOUBLE TAP

Regi: Ruben Fleischer
I rollerna: Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Abigail Breslin, Emma Stone, Rosario Dawson

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-10-18

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers Zombieland: Double Tap, passade jag på att se om den första Zombieland från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att Zombieland var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om Shaun of the Dead. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

Zombieland: Double Tap har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och – jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista The Dead Don’t Die; årets andra zombiekomedi – vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) – den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.

Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

Zombieland: Double Tap består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul – och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff – och det är dessa två som får min att tänka på Shaun of the Dead. När huvudpersonerna i Shaun of the Dead är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning – och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i Shaun varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant – och det är väldigt roligt.

Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och Zombieland: Double Tap är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge.

Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen – han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen – han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray – för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.

Skriven 2019-10-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners