TILLS FRANK SKILJER OSS ÅT

Regi: Leif Lindblom
I rollerna: Liv Mjönäs, Erik Johansson, Peter Magnusson, Emma Molin, Katrin Sundberg

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-10-18

I grund och botten uppskattar jag Peter Magnusson. Både Sommaren med Göran och En gång i Phuket är goda lyckade svenska komedifavoriter som alltjämt håller för att flina gott åt. Men vad hände sedan? Vare sig 10.000 timmar eller fejkdokumentären Tillbaka till Bromma kan med bästa vilja betecknas som minnesvärda.

Till den kategorin hör inte heller Tills Frank skiljer oss åt, ett verk nämnde Magnusson även skrivit manus till. Dessvärre, får man väl säga. Det hade behövts en svensk komedifemetta nu, som fått oss att glömma haveri som, låt säga semesterskildringen All Inclusive, som för övrigt också hade Liv Mjönäs i en av de bärande rollerna. Fast istället påminns man alltså om just sådana – haveri alltså – när Tills Frank skiljer oss åt rullar på bioduken.

Småskollärarinnan Vera närmar sig sin fyrtionde födelsedag, och paniken har så smått börjat komma. Hon har både herpes och kondylom efter att ha varit väl oförsiktig på marknaden, men något fast sällskap lyser med sin frånvaro. Hennes terapeut antyder på ett inte särskilt finkänsligt sätt att hon kanske inte skulle ha så höga pretentioner, och borde bestämma sig för någon när tillfälle ges istället för att älta och missa tåget.

Fast egentligen suktar Vera redan efter kollegan Frank. Honom har hon dock inte vågat prata ordentligt med, så när möjligheten dyker upp sätter hon sina imaginära pengar på nya bekantskapen Carl-Johan istället. Synd bara att han visar sig vara såväl en självupptagen fåntratt, som morsgris och fyrkantig rent allmänt, och måhända inte alls läkare på Karolinska. Så gissa om komplikationer tillstöter när Vera stöter på Frank i skidbacken i samband med ett besök hos nye fästmannens föräldrar uppe i det norrländska skidparadiset.

Ja, ni förstår själva. För att det ska bli snurr på den tänkta farskarusellen ljuger Vera så det ryker ur öronen. Om allt och för alla, vilket naturligtvis ska leda till roligheter av bästa sort. Men tyvärr, oftast är inte det här särskilt kul. Filmen lägger upp straffsparkar som gjorde för en flabbpoäng, men missar chansen. Kvar bli en lite småfnissig känsla här och där, men inte så mycket mer.

Sedan kan jag i och för sig tycka om Liv Mjönäs lite vimsiga, osäkra och kärlekstörstande figur, men hon är inte direkt rolig. Det är väl meningen att den självupptagne Carl-Johan ska locka fram de mest uppenbara garven, men tyvärr är han mer irriterande än rolig. Inte ens när han plockar fram sin barndoms nallebjörn och pratar med fånig barnröst lyfter det till några högre höjder.

Vad är det nu man säger? Humor är svårt. Något denna film utgör ännu ett betecknande exempel på. Men för all del, alla ni svältfödda på svensk biohumor kanske ändå i bästa fall kan glömma höstrusket utanför biosalongen för en stund och se kärleken vinna i slutänden. Inbillar jag mig i alla fall.

Skriven 2019-10-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners