URIAH HEEP, Amager Bio, Köpenhamn den 7 oktober 2019

Är man 49 år brukar detta resultera till femtioårskris. Detta var dock inget som Uriah Heep verkar ha problem med. De blir förmodligen ännu piggare när de nästa år fyller 50 och dessutom ska göra en jubileumsturné.

Inte fy skam våga öppna med något nytt

Med buller och bång öppnades konserten med Grazed by Heaven från nya plattan som kom för cirka ett år sen. De formligen sprutade spelglädje över publiken och det är inte fy skam att våga öppna med nytt material och få bra respons. Uriah Heeps karriär har ju gått både upp och ner men just nu känns det som de är taggade som aldrig förr. De gjorde ett bejublat framträdande på Sweden Rock 2018 och turnerar nu för fullt.

Medlemmar har kommit och gått

Mick Box är enda originalmedlem men övriga har ju varit med ett bra tag. Både sångaren Bernie Shaw och keyboardisten Phil Lanzon har hängt med sen 1986. Det är en diger och lång lista på medlemmar som kommit och gått, en del har slutat medan andra tyvärr gått bort. Självklart var den klassiska sjuttiotalssättningen med David Byron på sång den mest framgångsrika men de har ändå sålt sådär 40 miljoner plattor. Inte fy skam.

Living the Dream och ett hopp fyrtiosju år bakåt

Men tillbaks till konserten…från Abominog fick vi höra Too Scared to Run. En typisk Uriah Heep-låt med catchy refräng och massor med hammondorgel. Enkel men effektiv. Titellåten från nya plattan Living the Dream fick bli nästa låt och med halvlångsamt tempo är den perfekt att stå och gunga i takt med. Mick Box med sina klassiska wah-wahsolon får ju precis som titeln säger leva ut sin dröm med att spela gitarr i ett band. Även nästa låt var från senaste plattan men kunde lika gärna varit skriven för 30 år sen. Tidlös klassisk hårdrock är aldrig fel.

Nu var det dags att kasta sig bakåt sådär fyrtiosju år till en av deras största hits från albumet Demons and Wizards från 1972. Begriper någon hur längesen detta är??? På plattorna från den tiden var det betydligt mer hammondorgel och Ken Hensley som då var keyboardgurun för dagen hade då en betydligt mer framträdande roll med sitt instrument än vad det är på 2019 års version av bandet. De tidiga plattorna var dessutom mycket mer progressiva. Ta bara plattan Salisbury från 1971 med en sextonminuterslåt med orkester och allt…

Misshandel av gamla klassiker

Vi stannar kvar i sjuttiotalet och från albumet Look At Yourself spelades titellåten samt den überklassiska July Morning där Mick Box berättade hur låten kom till. Ska jag nu klaga på något är det att de i mina öron misshandlar de gamla klassikerna lite väl mycket med för mycket dubbelpedal och egentligen för mycket av allt. Att de vräker på för fullt på nya låtar känns ok men dynamiken försvinner på gamla klassiker. Lite synd.

Vi stannar kvar i sjuttiotalet och Lady in Black med akustisk gitarr är ju även den en klassiker med den trallvänliga refrängen som de hade kunnat spela tills solen gick upp. Publiken hade ändå stått kvar.

Detta var sista låten men inte helt oväntat kom de in igen och rev av Sunrise från Magicians Birthday, även den från 1972. Dock blir man trött i rösten i slutet av en konsert så sångaren hade definitivt problem att sätta de höga tonerna. Han blev snabbt förlåten av publiken då sista extranumret blev Easy Livin’.

Påtaglig spelglädje och en nöjd publik

Att bandet kör de gamla hitsen är ju en självklarhet. Ändå har de gjort hela tjugofem plattor, men kommer förmodligen bara bli ihågkomna för de fyra, fem första plattorna samt en och annan nyare låt. En turné baserad på någon platta från mitten av åttiotalet hade nog resulterat i att verksamheten fått läggas ner tämligen snabbt. Om man nu fick för sig att toklyssna genom alla deras plattor finns det säkert massor av bra låtar, men av någon anledning var det bara de trognaste som köpte skivorna. Vilket säkert var en minskande skara.

Spelglädjen var som sagt väldigt påtaglig och Bernie Shaw log stort större delen av konserten. Han frågade mer än en gång om det var bra, och om publiken var nöjd. Det kändes faktiskt som att han menade det och inte bara något som man sade. Och för egen del tror jag absolut att både publik och band var nöjda.

Win-win.

  • Uriah Heep - Foto: Zoran Cullibrick

Skriven 2019-10-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners