NAZARETH, KB, Malmö den 19 september 2019

Ska avslöja en inte särskilt välbevarad hemlighet; innan detta gig hade jag aldrig skådat Nazareth. Det finns ingen särskild anledning till varför, det är bara så att det aldrig blivit av. Men det är onekligen på tiden. Förra året fyllde bandet trots allt femtio.

Ingen anledning bli missmodig

Det är en hel livstid vi pratar om, så vem vet hur mycket längre det roliga ska vara. Slutet måste ju rimligen vara nära. Eller kanske inte ändå.Visserligen försvann den sjukdomsmärke sångaren Dan McCafferty för sex år sedan och lämnade basisten Pete Agnew som ende kvarvarande originalmedlem, men om man nu bortser från de känslor av det rent nostalgiska slaget som detta frambringar finns det faktiskt ingen större anledning att bli missmodig.

Överraskande vital och spelglad kvartett

För inte nog med att senaste albumet, förra årets Tattooed on My Brain ter sig oväntat gediget, kvartetten tedde sig överraskande vital där på KB:s scen därtill. Och inspirerad, bör kanske tilläggas. Det strålade faktiskt ut mer spelglädje från det här gänget än vad många andra band med hälften så lång livslängd orkar med. Åldermannen Agnew log ofta och mycket där bakom sin bas medan sångaren Carl Sentance gav intryck av att vara något av en spelevink utan att ge alltför mycket utlopp för sina impulser.

Ja, också har mannen en pipa som inte går av för hackor. Det är förvisso sorgligt att McCafferty tvingats lämna skutan, men det framgick med all önskvärd tydlighet att ersättaren klarar sin uppgift – jo, faktiskt – med glans. I typiska Nazarethrockers som groovy Never Dance With the Devil och Beggars Day jagade han de där höga tonerna med tillhörande läckert darr på rösten med framgång.

Känslofyllt paradnummer och progg modell light

Och för er som undrar; javisst levererade sångaren en röstinsats i Love Hurts att vara stolt över. Efter ungefär en timme plockades detta mesta paradnummer fram, och hans tolkning var både vad gäller stil och styrka i klass med det hans föregångare presterade på höjden av sin förmåga. Tjusigt, vackert och känslofyllt är nog de adjektiv som ligger närmast till hands för att beskriva det hela.

Love Hurts följdes för övrigt upp av Morning Dew, setlistans mest udda alster. Associationerna vandrade åt progg modell light med lite klädsamt flum inslängt för att göra (sjuttiotals)bilden fullständig. Kanske inte direkt min kopp av te om nu sanningen ska fram. Men ändå, smått fascinerande tedde det hela sig trots allt.

Hederlig hårdrock plus en kompletterande evolution

Fast detta nummer var förstås inte särskilt representativt för helheten. Om man nu inte räknar själva sjuttiotalselementet dit, förstås. Istället var det gammal hederlig hårdrock med bluesen mer eller mindre i botten som gällde denna kväll. Som sig bör. Det vill säga sådant som Joni Mitchell-covern This Flight Tonight, nerviga Razamanaz och titelspåret från ovannämnda Tattooed on My Brain, Sistnämnda är för övrigt en riktigt catchy rocker med en punkig vibe, något man påmindes om denna kväll i ett välbesökt KB. Inget för de fullständigt rättrogna förstås. Däremot ett exempel på en evolution som kompletterar det gamla materialet utan att vara helt väsensskilt från klassikerna.

Kan alltjämt bjuda på show värd namnet

Fast hur man nu än ställer sig till nymodigheterna, så visade Nazareth denna kväll om något att de alltjämt kan bjuda på en rockshow värd namnet. Det vore förvissa lätt att rutinmässigt kalla kvartetten för trött och hänvisa till något slags åldersrelaterat, men det hade varit att fara med osanning. För en sådan karaktärisering stämmer helt enkelt inte i deras fall.

Skriven 2019-09-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners