ROB THOMAS, Chip Tooth Smile (Atlantic)

Här i Europa är han förmodligen mest känd som rösten bakom Carlos Santanas megahit Smooth. Men det är i egenskap av frontman i mångmiljonsäljande Orlandobandet Matchbox Twenty Rob Thomas skapade sig ett namn. Fast de senaste femton åren har han mest ägnat sig åt sin solokarriär även om det för all del blivit en del turnerande med bandet ändå från och till.

Slickat amerikanskt och bäst hittills

Chip Tooth Smile är sångarens fjärde soloäventyr, och tillika kanske också hans bästa. På det hela taget finns här inte ett svagt spår. De som likt undertecknad uppskattar snyggt slickad amerikansk melodistark poprock med en viss diskret edge bör verkligen uppskatta denna sångsamling. Tidlöst och otrendigt är det hela också, och det är förstås enbart något positivt i mina ögon.

Smart hopkok av åttiotalstitlar

Redan från inledande One Less Day (Dying Young) och efterföljande Timeless förstår, tror – eller i alla fall hoppas – man att det här ska utveckla sig till ett helgjutet album. Förstnämnda sång är en galopperande catchy sak med ett lika vemodigt som positivt drag medan Timeless är ett smart hopkok på åttiotalstitlar i en musikalisk kostym bestående av vuxen radiopop.

Hetsigt med klistrigt riff

Vid närmare eftertanke har hela albumet ett vuxendrag, och jag inbillar mig att Thomas själv hade blivit rätt stolt över denna beskrivning. För vuxet kan inte sällan betyda tidlöst i sådana här sammanhang. Det enda spåret som egentligen faller något utanför ramarna är I Love It, en hetsig sak med ett klistrigt riff som främsta tillgång.

Om att hitta rätt spår efter dåliga livsval

Därmed inte sagt att resten av sångerna är direkt lika, men de hör ändå ihop. Ungefär som en gemensam låtfamilj, om ni så vill. Bland övriga favoriter märks lätt valsiga pianotryckaren It’s Only Love, synthigt lågmälda midtemporökaren We Were Beautiful, akustiskt färgade The Worst in Me och inte minst fina balladen Funny, om att hitta rätt spår igen efter dåliga livsval.

Rekommenderar åt Sheeranfans

Min bättre hälft tycker att Thomas låter likadant som Ed Sheeran, och det är knappast något positivt i hennes bok. Jag håller inte med. Alls. Däremot skulle jag inte tveka att rekommendera fans av britten den här skivan. Särskilt inte nu när denne tagit en sväng åt hip hop- och R&B-hållet på senaste albumet, det stjärnspäckade samarbetsprojektet, No. 6 Collaborations Project.

Melodikänsla med eftertryck

Samtidigt tycker jag inte Thomas behöver jämföras med någon annan. Han står gott och väl på egna ben. Inte minst har mannen en klar distinkt röst som är omedelbart igenkänningsbar. Samt icke att förglömma en förmåga att skriva berörande texter om personligt krisande utan att det blir misär av det. Ja, också har han som sagt melodikänslan. Vilket som sagt verkligen märks med eftertryck på detta nya verk.

Skriven 2019-09-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners