DOUG SEEGERS, Solhällan, Löderup den 25 augusti 2019

Doug Seegers ute på den skånska landsbygden på en gammal dansrotunda. Snacka om att återuppliva den numera närmast utdöda folkparkstraditionen. Samtidigt var det inte utan att det låg nära till hands att tänka i termerna ett väl inkört roadhouse i den amerikanska södern denna afton. Det faktum att det såldes öl och diverse grillade korvsorter på den tillhörande gräsplätten i direkt anslutning till konsertstället och att vädret var lika fantastiskt som värmande bidrog förstås till denna känsla, men det var självklart musiken som adderade mest till det hela.

Så amerikansk och mest genuin

På samma gång var genuint det första adjektiv som poppade upp i huvudet när evenemanget skulle beskrivas. En genuin mix av svenskt och amerikanskt, för att nu vara exakt.

Fast den mesta genuina var förstås Doug Seegers själv, och han är givetvis så amerikansk man kan vara. Om inte annat är han en av de på dagens countryscen som verkligen personifierar dess gamla skola. Han är en traditionalist stöpt i samma form som Merle Haggard, Waylon Jennings och George Jones utan att han för den sakens skull på minsta sätt vara en kopia.

Utkastad, hemlös och missbrukare

Och mannen har verkligen levt sina texter. I kvällens generösa mellansnack berättade han att pappan stack när han var åtta. Vidare blev han utkastad av frun som vuxen, blev hemlös och hamnade i ett långvarigt missbruk. Sorgligt? Absolut. Men det kan inte bli mycket mer äkta än så.

Omvandla miserabelt till något kreativt

Därmed inte sagt att en artist måste ha genomlevt det elände som beskrivs i lyriken för att musiken ska vara bra eller äkta, det är bara en fånig klyscha. Däremot är det både bra och vettigt om de kan omvandla något miserabelt till något kreativt som en publik kan ta till sig och känna igen sig i. Sedan är det väl bara en bonus om trovärdighetskapitalet kan höjas hos de med kritiska ögon, men det är knappast särskilt vitalt i min bok.

Grundmurade rötter

Fast oavsett vilket, old school är Seegers hur som helst . Sådant som fiolgarnerade Jacob´s Ladder, Honkytonkiga Hard Working Man och likartade Brigitte Bardot utgjorde handfasta bevis på detta. Liksom covern på Hank Williams Kaw-Liga för övrigt. Men att mannen övertygade i detta nummer förvånade väl ingen, rötterna i klassisk country är grundmurad.

Mavericksdoft och antimobbingballad

Ändå tangerade sångaren då och då ett modernare sound. Inledande tämligen poprockiga Working on the Edge of the World skulle till exempel mycket väl kunna ha en modernare och yngre avsändare om det inte varit för hans omisskänliga twang i rösten. Likaså fanns en fin modern retroton i Mavericksdoftande Demon Seed medan avslutande antimobbingballaden Don´t Laugh at Me var en uppbyggligt sorglig ballad av välbekant Nashvillestuk. Sistnämnda var för mycket riktigt också en stor hit redan 1998 för countryhunken Mark Wills, men det misstänker jag att få om ens någon närvarande på Solhällan kände till. Och varför skulle de? Inga av hans album har så vitt jag vet varit officiellt utgivna i Sverige.

Evigt tacksam mot Jill

Till skillnad då från Doug Seegers tillplattade alster då som alla sett dagens ljus i Sverige först. Av uppenbara skäl förstås, och amerikanen verkar evigt tacksam mot Jill Johnson och Sverige. Inte minst för sin etta på topplistan, Going Down to the River, som också föga förvånande tillhörde kvällens givna höjdpunkter. Rätta mig om jag har fel, men det är väl sådant som kallas bluegrass gospel med en avsevärd dos soul.

Finputsat sitt diskreta scenuttryck

Sedan måste jag som slutkläm också säga att Seegers gör en figur med stor naturlig autktoritet. Giget på Solhällan uppvisade en sångare med mer rutin och tyngd på scenen än första gången jag skådade honom på Malmös Palladium för drygt tre år sedan. Man kanske skulle kunna säga att han finputsat sitt bakåtlutat diskreta scenuttryck sedan sist, och mer än så har varit mer än tillräckligt för att helheten skulle lyfta ytterligare några snäpp.

Skriven 2019-08-26

Skriv ut sidan

Våra partners