SEAL, Pearl Theater, The Palms, Las Vegas den 19 juli 2019

Seal ska visst tidigare i karriären haft ett visst rykte om sig att inte ha varit helt lätt att ha att göra med. För egen del fick jag uppleva det på nära håll i en telefonintervju något år innan millennieskiftet då sångaren överlag svarade tjurigt och tråkigt på mina fullt relevanta frågor. I en ny intervju ett antal år senare tog han själv upp incidenten och bad om ursäkt. Fantastiskt rakryggat och trevligt gjort, får jag väl säga. På ett kick blev den där första kontakten vatten under broarna, för att nu travestera ett engelskspråkigt talesätt.

Bokstavligt grepp kring kärleksbudskapet

Men varför tar jag upp den här episoden i en konsertrecension, undrar kanske vän av ordning? Jo, helt enkelt därför att den står i så bjärt kontrast till den framtoning sångaren har på scen i dessa dagar. I Palms relativt stora, men ändå mysiga salong tog han ett handfast bokstavligt grepp på det kärleksbudskap han i stort sett alltid avhandlat i sina sånger.

Genuinitet, generositet och närhet

Likt en slags varmt soulig poppredikant vandrade han ofta och mycket ut och runt i publiken, och höll fansen i händerna, kramade vissa utvalda av dem en och en och/eller satte sitt huvud panna mot panna. Det hela osade genuinitet, generositet, närhet, och rent allmänt en vilja att ge något mer känslomässigt än många andra artister.

I slutänden när allt var över måste det ha kostat på rent emotionellt att ge så mycket av sig själv, men det var säkert sekundärt för sångaren som i dagens läge uppenbarligen vill addera en extra stark gemenskapsupplevelse som komplement till musiken.

Kylig ljudbild och minimalistisk scen

Fast det lustiga med tanke på detta var samtidigt att ljudbilden åtminstone i de snabba sångerna tedde sig väl kylig, inte sällan lät den avskalat maskinell, snarare än färgrikt varm. Scenen å sin sida följde detta recept. Den var så stilren och minimalistisk att man nästan undrade om något fattades. Någon scenografi att tala om saknades och den något upphöjda delen av den samma där sångaren mestadels befanns sig på såg mest ut som ett sådant där rullband resenärerna går på genom de ändlösa korridorerna till gaterna.

Hälften av sångerna från tidigaste karriären

Vad sedan gäller det musikaliska ter det sig av allt att döma säkert tämligen oundvikligt för honom själv att förbigå den tidiga karriärens topp. Sånär hälften av de femton numrena som avverkades var också mycket riktigt hämtade från de två första albumen Seal och Seal II, däribland den trefaldigt Grammybelönade Kiss from a Rose. Betecknande, får man väl säga.

Återgång till dansanta tongångar

Fast i den aningen trevande inledningen presenterade vokalisten två nya ännu icke utgivna sånger, och båda skvallrade om en återgång till mer dansanta tongångar. Särskilt diskorienterade öppningsverket All I Know is Now bidrog med de här vibbarna, men även släpigt groovy The Morning After hade förmodligen funkat väl på ett dansgolv där inte EDM och techno är Gud.

Även Amazing och genombrottslåten Killer spelade i samma liga mot slutet av spelningen, och sistnämnda orsakade föga förvånande ett redigt discoparty i salongen. När Seal vandrade in mellan och på raderna såg han till att gå i närkontakt med sin publik för bästa möjliga stämning.

Rebel Rebel udda coverval

Jättehiten Crazy följde på denna låtduo, och någonstans här var väl lyckan fullständig för alla närvarande. Det hela kunde således ha slutat där, men istället undrade sångaren retoriskt om vi kände för lite rock’n’roll varpå han drog igång David Bowies Rebel Rebel och tog en ny vandring ut bland fansen. Vi talar högst udda coverval för britten, och någonstans kändes det väl inte alldeles trovärdigt eller ens logiskt. Men det behöver det väl heller inte alltid vara. Ibland kan det räcka med att en sång bidrager till en god, skön stämning. Som denna kväll.

Ett publikt sus för signaturmelodin

Slutligen går det inte skriva om Seal utan att nämna Kiss from a Rose. Det är inte hans enda ballad – Love’s Divine är ett annat lysande exempel – men det är definitivt den mest kända och med stor sannolikhet också den bästa, och när introt till denna givna signaturmelodi kom en dryg timme in i spelningen kändes det som det gick ett sus i den välfyllda salongen.

Välförtjänt gjuten klassikerstämpel

Vilket var fullt förståeligt. Klassikerstämpeln är trots allt välförtjänt gjuten, och artisten själv gjorde den också som förväntat full rättvisa denna kväll. Tala om smekande känslosam pop med soulanstrykning av högsta klass.

Skriven 2019-08-01

Skriv ut sidan

Våra partners