AEROSMITH – DEUCES ARE WILD, Park Theater, Park MGM Resort, Las Vegas den 9 juli 2019

Regi: Amy Tinkham
Medverkande: Aerosmith: Steven Tyler, Joe Perry, Brad Whitford, Tom Hamilton, Joey Kramer

Kommande speldatum:
september: 21, 23, 26, 28
oktober: 1, 3, 6, 9
november: 14, 16, 19, 21, 24, 26, 29
december: 1, 4

Alla ska de den vägen vandra. Nej, jag pratar inte om döden här, utan om ett stort antal klassiska band och artister som förr eller senare får fast engagemang under en mer eller mindre begränsad tid på en viss arena eller dito showroom i Las Vegas. En av de senaste akterna att kontrakteras är Aerosmith, och succén har sedan premiären den 6 april föga förvånande varit av det villkorslösa slaget, vilket gjort att ytterligare datum redan har adderats.

Vegasbehandlad show

Något jag är den förste att applådera. För Deuces are Wild, som bandet valt att kalla företaget är verkligen Aerosmith med extra allt. Det hela har genomgått sedvanlig Vegasbehandling som bland annat inkluderar en läckert polerad scen och scenografi, en urtjusig massiv ljusshow, ett trumset som lyfts upp i luften, en flygel som dyker upp ur scengolvet och en jättekran som låter Steven Tyler och parhästen Joe Perry att vandra högt upp och långt ut bland publiken strax innan klimaxet med Walk this Way.

Cirque du Soleil-figurer och djur med ondsint uppsyn

Addera sedan en halvtimmes biopic om bandet som inledning, nedsänkta mjukdjur med ondsint uppsyn, några Cirque du Soleil-figurer på vandring bland publiken innan musiken drog igång och en bar på scenen för de som betalt dyrt för att se alltihopa just från scenplats, så förstår ni säkert att det här inte är någon ordinär (konsert)tillställning.

Möjligheter att kramas och ta selfies

Ballonger i jätteformat och konfettiregn förekom förstås också, men detta tedde sig mest bara som en bisak mitt i allt det andra utanpåverket. Särskilt om man betänker att showen i sann Las Vegas-anda även ger fansen på de dyra sätena längst fram och på(!) scenen extra möjlighet att komma i fysisk närkontakt modell kramande och tillhörande möjligheter till att ta selfies med bandmedlemmarna titt som tätt under föreställningens gång.

Sångerna förstärks och nyanseras

Fast musiken var förstås väsentligast. Det är trots allt det som är grejen när diverse artister tillfälligt slår ner sina bopålar i Vegas; omfånget må bli större, få ett mer glittrigt lyster och en mer påkostad inramning, men istället för att hamna i skymundan förstärks och nyanseras sångerna avsevärt oftare än inte av sådant här.

Särskilt inte om man som i det här fallet plöjer ner pengar i en extra dyr ljudanläggning och hyr in ett gäng som kan addera ytterligare färg på ljudbilden vid minsta behov. Under i Deuces are Wild-showen backas bandet från och till av hela åtta personer, inklusive en klaviaturspelare, saxofonist, slagverkare, körsångerska och en stråkkvartett.

Ruffigt bluesdoftande sjuttiotalsmaterial

Således är det givet att det lät ypperligt där från scenen i stort sett från början till slut under den två timmar långa spelningen. Samtidigt bör dock framhållas att Steven Tyler och hans kumpaner alltjämt mycket väl kan bejaka sin mera ruffigt bluesdoftande sida. Vilket i det här fallet också utgör det samma som det sjuttiotalsmaterial, som gav bandet dess första storhetstid. Mindre kända alster som råbarkade Last Child, Lord of Thighs och Seasons of Wither – sistnämnda för övrigt framförd opluggat av Tyler och Joe Perry med både känsla och stil – var utmärkta exempel på detta.

Enormt sväng i skämtsamheter och eländesbeskrivning

Överhuvudtaget tedde sig repertoaren överlag alldeles utmärkt denna kväll. Bandet må ha idel stapelvaror och måsten i sin sångkatalog, men de klarar alltjämt att leverera dem övertygande. Vare sig det nu handlar om upptempo-nummer som skämtsamma Dude (Looks Like a Lady) och Love in an Elevator, småfräcka Rag Doll eller eländesbeskrivningen Livin’ on the Edge svängde det något alldeles enormt i Park Theater, och både graden av fräschör och vitalitet i framförandena fick en onekligen att dra mungiporna uppåt.

Storslagen Cryin’ och mäktig Dream On

En annan höjdpunkt var den lite bortglömda The Other Side. Vi talar ovanligt rak popkänsla med Aerosmith mått mätt här, men oj vad klistrigt och smittande melodiskt det här var.

Balladerna då, undrar kanske vän av ordning. Jo då, de fanns där också, men mer än What it Takes, en sedvanligt småflummig Sweet Emotion, en tungt storslagen Cryin’ och en mäktig Dream on blev det inte. Fast ur showsynpunkt var det kanske trots allt fullt tillräckligt. Fler likartade nummer hade kunnat får helheten att sacka tempomässigt.

Vill ge rättvisande helhetsbild

Dessutom är det så här; Aerosmith gör den här showen på sina egna villkor. De hade kunnat späcka låtlistan ytterligare med saknade hits á la Amazing, Crazy, Falling in Love (is Hard on Your Knees), Jaded, Pink och Janie’s Got a Gun. Samt inte minst kvintettens enda USA-etta I Don’t Wanna Miss a Thing. Men jag inbillar mig att Bostonbandet velat ge en rättvisande helhetsbild av det musikaliska arvet snarare än att bara servera uppenbara hits rakt av.

Bästa konserten hittills

Fast hur det nu än ligger till med den saken har det blivit dags att summera. Det här var min sjätte konsert med bandet efter i tur och ordning en numera (lokal)klassisk spelning på Isstadion i Malmö 1993, tre headliner-gigs på Sweden Rock och en ”vanlig” turnéspelning i Vegas 2015, och frågan är om det här som helhet inte var den bästa – vilket inte vill säga lite. Jag tror faktiskt det.

Levererar stort i sin livscykels vinter

För helheten tedde sig såväl energisk och intensiv som inspirerad, uppsluppen och naturligtvis urproffsig. Ärligt talat överträffade veteranerna mina förväntningar med råge. Jag hade för all del förväntat mig något av det gedigna slaget, men att ett band som befinner sig i sin livscyklers vinter – de fyller femtio nästa år – skulle leverera på detta sätt hade jag knappast trott. Lysande var och är ordet.

Skriven 2019-07-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners