RANDY HOUSER, Go Pool, Flamingo Hotel & Casino, Las Vegas den 12 juli 2019

Randy Housers timing för att debutera som countryartist var knappast den bästa. Då 2008 var nämligen en tid då å ena sidan rockinfluerade bad boys som Jason Aldean och Brantley Gilbert och å andra sidan mer eller mindre bildsköna herrar med en slickad popnerv, typ Luke Bryan, Dan + Shay, Florida Georgia Line och Chris Young började regera countrylistorna. Och mitt i allt detta dök alltså en låtskrivare med en orientering mer åt det traditionella berättande singer/songwriterstuket upp.

Synd att påstå hans tid är nu

Men visst, det har gått hyfsat bra för den Mississippibördige sångaren ändå. Ett halvdussin topptio-hits på countrylistorna och ytterligare sju listklättrare av det mindre slaget har det blivit hittills, men det vore väl synd att påstå att hans tid är nu, för att nu travestera Jan Malmsjös dänga från musikalen La Cage Aux Folles.

Trångt, hett och svårt att se

Fast 43-åringen kämpar på. För tillfället befinner hans sig på USA-turné, och denna vända nådde alltså Las Vegas och legendariska casinot Flamingos poolområde denna afton. Låter det som ett udda ställe att ha konsert på. Det var det också, och inte den mest ideala platsen heller, rent allmänt. Trångt, hett, svårt att se var det här nämligen såvida man inte befann sig längst fram vid den alldeles för lilla scenen. Eller om man som jag och min fru hittade sköna solstolar längst bak på området.

Men det tar inte bort det faktum att Housers fyramannaband kunde knappt röra på sig där på scenen. Vidare hade ett par mindre videoskärmar på vardera sidan om den samma gjort under för synupplevelsen för de som löst biljett.

Varierat och genuint traditionellt

De yttre förutsättningarna kunde alltså varit bättre, men Houser bjöd när allt kommer till kritan ändå på en stabil och trevlig stund. Inte minst tedde sig helheten tämligen varierad, och säga vad man vill, men de som krävde genuinitet lär ha kunnat gå hem nöjda. Det här doftade nämligen överlag mer traditionellt Nashvillestuk, snarare än den moderna variant som nu dominerar både scenen och listorna. Houser representerar en gammaldags berättande tradition av en förgången eller i alla fall tidlös sort.

Uppdaterad countryradio och dito rockande

Fast tidvis flirtade han allt med nymodigheterna. Inledande We Went med sin catchy popmelodi och riffiga arrangemang skulle lika gärna kunnat ha haft ovannämnde Luke Bryan som avändare. Vilket nödvändigtvis inte är något negativt i mina öron. Likaså doftade avslutande Runnin’ Outta Moonlight tveklöst uppdaterad countryradio, och mycket riktigt är det här också en av sångarens största hits.

Dessutom (country)rockade mannen långt ifrån oävet i småruffiga Boots On medan Whole Lotta Quit, hämtad från vårens release Magnolia mest tedde sig som tvättäkta gubbig boogierock i lantlig ton.

Tvättäkta gråta i ölenballader

Samtidigt var repertoaren tämligen jämnt fördelad mellan den här typen av sånger och avsevärt mer lågmälda saker. Sådant som lätt bluebestänkta No Good Place to Cry och senaste singeln What Whiskey Does tedde sig som tvättäkta gråta i ölenballader. Liksom Like a Cowboy, för övrigt. Denna fina realistiska skapelse om att vara ofrivilligt frånvarande från sin käresta under långa perioder har uppenbarligen träffat en speciell nerv hos många i likartade situationer. Något som för övrigt verkligen var lätt att ta till sig. Fullt förståeligt blev det allsång i refrängen här också, vilket adderade till den allmänna känsla som sade att det var en tämligen mysig tillställning man bevistade.

Gör sympatisk scenfigur

Mysig och trevlig, men inte överdrivet sensationell, får man dock tillägga. Jag gillar Houser, han har en själfylld stor röst som påminner en del om Ronnie Dunn i storsäljande Brooks & Dunn. På samma gång gör han också en sympatisk figur på scen. Dock kan jag tycka att där fanns potential till mer. Inlevelsen i sången var det verkligen inget fel på, men lite mer utlevelse hade kanske inte skadat.

Hade mått bra av mer energi och lössläppthet

Missförstå mig inte nu, jag vill inte att sångaren ska lägga sig till med maner som inte är han. Däremot hade tillställningen som helhet mått bra av aningen mer energi, svett och lössläppthet. Allt för att förstärka både hans personlighet och livekänslan som helhet. Detta må låta en aning svävande, men alla förstår säkert ändå vad som avses med detta resonemang. Ni läsare av JPS Media är ju rent allmänt ett klokt folk.

Skriven 2019-07-29

Skriv ut sidan

Våra partners