DROPKICK MURPHYS och MILLENCOLIN, Folkets Park, Malmö den 25 juni 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Millencolin är och förblir en pålitlig, gedigen och icke minst trevlig combo i sin genre. Så också denna tidiga afton. Samtidigt går det inte att komma ifrån att reglagen vreds upp ytterligare några steg när Dropkick Murphys äntrade scenen.

Livsbejakande på manligt råbarkat sätt

Drygt sex år hade förflutit sedan min förra konsert med Bostonbandet, då på Stora Vega i Köpenhamn. Men det mesta var sig likt denna sköna sommarkväll. Energinivån var som sig bör hög, och allsångsvänligheten i sångerna kunde sällan eller aldrig ifrågasättas. Livsbejakande på ett manligt råbarkat sätt är nog den rätta formuleringen för att beskriva det som bjöds där på Folkets Park igår.

Omfamnas även av kvinnorna

Fast missförstå mig nu inte här; att döma av den goda uppslutningen även från damerna går bandet uppenbarligen hem hos båda könen. I avsevärd omfattning dessutom. Vem hade trott det. Att punk i keltisk folkton skulle vara den kopp av te som omfamnas även av kvinnorna på detta varma sätt. Detta är onekligen en viktig poäng att göra. Den som tittar på publiksammansättningen till renodlade punkband av den icke poporienterade sorten kommer nämligen inte att hitta samma fördelning.

Sprider positivism och glädje

Men så är Dropkick Murphys också bra på att förpacka sina sånger på ett brett och medryckande sätt utan att integriteten gås förlorad. Än idag efter tjugotre år vilar det en slags glädjerik inspiration över det mesta bandet gör, och detta märks inte minst live. Detta i sin tur är väl en del av hemligheten. Bandet sprider inte sällan positivism och glädje även när innehållet avhandlar allvarliga eller sorgliga ting. Tralliga begravningssången Jimmy Collins Wake och Worker’s Song var utmärkta exempel på detta denna kväll.

Fylledoftande fighting spirit

Däremot är Dropkick Murphys vare sig arga eller militanta. De är knappast Anti Flag om man säger så. De har trots allt fult upp med att förvalta sitt keltiska arv istället. Så vad passar då bättre än att som i Folkets Park inleda med Cadence to Arms med tillhörande säckpipesolo. Att följa upp med en kraftfull allsångsramsa, typ The Boys are Back var för övrigt också en en utmärkt idé. Detta musikstycke andades fylledoftande fighting spirit lång väg, och det ska förstås ses som något positivt.

Blood – favorit om att slå tillbaka mot plågoandar

Bland andra favoriter märktes Prisoner’s Song, ett ösigt anthem, modell knytnäven i luften, tralliga The State of Massachusetts, extranumret Rose Tattoo, kvällens kanske bästa allsångsstycke och The Fields of Atherny, som uppvisade bandets keltiska punksida på bästa sätt. Samt icke att förglömma Blood, detta tunggungiga medryckande stycke i balladtempo om att slå tillbaka mot några icke nämnda plågoandar.

Lallig avslutning med glada fans

Ja, också avverkades förstås även I’m Shipping Up to Boston, sången Martin Scorsese tog med i sin Oscarbelönade film The Departed också mot slutet. Ett exempel på bandets mer aggressiva sida, får man väl säga. Men klistrigheten och tonen av broderskap går förstås inte att föneka.

Fast med detta sagt; sådär kamplystet kunde ju inte en trevlig show som denna få avslutas. Således fick softa, lite sorgsna och synnerligen lalliga Until the Next Time avsluta, och i sann vänskapsanda (över)befolkades scenen av glada fans som diggade, fick kramar och tog selfies med det åtta man starka bandet.

Respekt och karriär på ett tidigt stadium

Men det spelades ju som sagt icke att förglömma skatepunk av våra svenska stoltheter Millencolin också. Jag säger icke att förglömma för många tar nog dem för givet. Ändå var det då det begav på det tidiga nittiotalet så att örebroarna fanns där när få brydde sig och kritikerna överlag ignorerade och/eller såg ner på denna amerikanska form av punk. Här i Sverige alltså. För utomlands byggdes fanbasen och respekten upp till en vettig karriär på ett relativt tidigt stadium.

Nummer från nya skivan bland det bästa

Men trägen vinner. Idag är kvartetten sedan flera år etablerad även på hemmaplan. Vilket är precis som det ska vara. Bandet har fått ett välförtjänt uppsving igen med de två senaste melodistarka albumen True Brew och vårens release SOS. Titelspåret och Sour Days från sistnämnda verk tillhörde också mycket riktigt de bästa numrena under kvällens gig. Dock kan jag tycka att en del av nyansen från skivorna överlag försvann under detta timslånga gig. Synd, kan jag tycka. Inte minst för att de starka punkmelodierna i viss mån försvann i den lite otydliga ljudbilden.

Det låter kanske märkligt att säga det om ett punkband, men Millencolin ger ett sympatiskt intryck. De numera yngre medelålders männen är alltjämt så uppenbart hängivna musik, och har efter en del experimenterande förra decenniet återgått till sitt tidiga sound. I alla fall mer eller mindre.

En poäng att förbli vid sin läst

Detta har av allt att döma varit nyttigt såväl ur en rent musikalisk aspekt som för karriären. Gårdagens spelning fungerade på det stora hela också som en bekräftelse på detta. Visst, det var både modigt och säkert också rätt för bandet att pröva sig fram med något nytt. Men det finns också en poäng i insikten att man kanske ska återvända och förbli vid sin läst om det nya inte riktigt funkar.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2019-06-26

print

Våra samarbetspartners