LISSIE, Palladium, Malmö den 18 juni 2019

I det civila går hon under namnet Elisabeth Corrin Maurus. Men som artist är det kort och gott Lissie som gäller, och nu ett decennium, fyra album och ett par tre ep:s in i karriären har hon gjort delbokslut.

Avskalat med flygel

Dock inte på det vanliga sättet, ingen samlingsplatta har ännu sett dagens ljus. Däremot har sångerskan skalat ner och av bland sina favoritalster, däribland genombrottshiten When I’m Alone på ett verk betitlat The Piano Retrospective, och precis som titlen antyder låtit flygeln stå för hela ackompanjerandet. Det är inte alltid något sådant fungerar fullt ut, men för egen del måste jag säga att sångerna – för att nu ta till en klycha – getts nya dimensioner. Smakfullt, känsligt och balsamerande är det hela hur som helst.

Underbart är kort

Nu har amerikanskan tagit detta koncept på turné, och jag som annars kan vara skeptisk till sparsamt instrumenterade livetillställningar i helt konsertformat såg faktiskt fram emot att se henne återskapa sina sånger på detta sätt i det gamla ärevördiga Palladium. Ska sanningen sedan fram avverkades albumet ifråga nästan från början till slut, om än i lite annan ordning, med ett enda litet undantag.

Ingen kan med andra ord anklaga Lissie för falsk varudeklaration. Eller att hålla på för länge, för övrigt. För efter bara knappt sjuttio minuter var allt över, men underbart är som bekant kort. Så heter det i alla fall i någon stor svensk schlagerlåt jag inte minns för tillfället.

Vacker öppningslåt

Intim med ett personligt tilltal tedde sig tillställningen också. Det kändes som om Lissie pratade just till mig när hon berättade lite sådär lagom improviserat om sina svenska förfäder, och undrade om hon tråkade ut oss i den intresserade, men väl fåtaliga publiken.

Men framförallt framfördes det förstås musik. Bland favoriterna märktes inte minst vackra öppningslåten Don’t You Give Up on Me, som fått ett jämförelsevis lägre tempo och en tydligare melankolisk ton jämfört med den ursprungliga versionen.

Hjärtskärande signaturmelodi

Bland andra höjdpunkter fanns Love Blows, om desperationen att inte kunna glömma en förlorad kärlek som gått vidare och Castles. Sistnämnda hämtades för övrigt från senaste ”vanliga” studioverket med samma titel. Eller för att nu använda Lissies egna ord denna kväll ”The big produced album” i hennes katalog. Med andra ord kan man säga att vokalissan gjort en slags, får man förmoda tillfällig helomvändning med The Piano Retrospective och den nu pågående turnén.

Detta märktes inte minst i signaturmelodin When I’m Alone denna kväll. I original är det en upptempo catchy poplåt, som om det fanns någon rättvisa i borde varit en världshit av betydligt större dignitet än vad som var fallet då det begav sig. Men igår i sin nedtonade pianoversion fick den närmast hjärtskärande kvaliteter, och blev därmed något helt annat. I alla fall nästan.

Personligt, känslostarkt och tjusigt

Sedan måste jag säga att trettiosexåringen har en särskilt förmåga att göra andras sånger till sina egna. Som där och då på Palladium i Dixie Chicks Cowboy Take Me Away och Fleetwood Macs Dreams. Vi talar helt enkelt såväl personligt som känslostarkt och tjusigt.

En skandalöst välbevarad hemlighet

Något man mycket väl kan säga om denna avskalade tillställning som helhet också, för övrigt. Därför kunde man heller inte låta bli att undra när sista tonen klingat bort hur Lissie trots allt kunnat förbli en så välbevarad hemlighet. Att det är på det viset framstår faktiskt som en mindre skandal. Talangen finns där ju, och låtmaterialet är både starkt och långt ifrån obskyrt. Så vad är egentligen problemet? Inte vet jag. Men förmodligen är hon för otrendig. Nittiotalets boom för kvinnliga pop/rock/singer/songwriters är trots allt över för länge sedan. Dessvärre.

Skriven 2019-06-19

Skriv ut sidan

Våra partners